En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 21 januari 2010

I väntans tider


Jag väntar på att sotarn ska komma. När jag hör hans bil köra in på gården måste jag skynda mig att stänga in hundarna, annars blir det ett himla liv på dom och dessutom tror jag att sotarn är hundrädd.

Jag väntar också på att den här dagen ska gå fort så att jag slipper oroa mig för maken och dottern som färdas på vägarna ner till Stockholm med bilen full av grejor.

I väntan på sotarn kan jag inte göra så mycket mer än att sitta inne och vänta. Det är klart att jag inte behöver sitta still på min rumpa och inget göra. Det finns allt möjligt att sysselsätta sig med egentligen; tvätt, disk, fönsterputsning, dagens sudoku eller något annat roligt, men jag kan inte lämna huset.

I väntan på Stockholmsresenärerna ska jag göra allt som upptar mina tankar med något annat än att fundera på hur långt dom hunnit, att väglaget är bra, att han som kör inte blir för trött, att ingen olycka händer.

När sotarn är klar här ska jag ta mina hundar och gå upp mot Mullberget.


cicicicicicicicicici

12 kommentarer:

  1. mats i träsket21 januari 2010 10:58

    Har samma sysselsättning, väntar på samma sotare. Skönt få det undanstökat, tror vi har samma känslor för honom cici. Själv ska jag senare idag försöka få fram lite mer ved till garaget. den som väntar på nå gott...

    SvaraRadera
  2. Låter som en lång dag med mycket väntan :-) Vet inte hur vädret är på ostkanten, men här har det snöat lite.

    Ska ner till Karlstad i eftermiddag och träffa farsgubben. Ville bjuda på middag och prata bort några timmar. Han bor 45 mil uppåt landet, men reser i arbetet. (Han kollar inventarier åt ett kreditföretag) Så när han är på den här kanten brukar vi träffas. Ibland sover han här, då han ändå har vägarna förbi :-)

    Så det där med att ha folk efter vägarna, den kan jag!

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Mats, har nu haft besök och just städat efter det. Inte för att det blir så mycket av sotningen, men man vill helst inte veta av något svartklet inomhus.

    SvaraRadera
  4. Pennelina, det är en lycka att få ha sina föräldrar kvar i livet. Det är länge sedan jag hade det.

    SvaraRadera
  5. Är det samma sotare än? Ryktet har sagt att det ska vara en ny??? Tills vidare sotar vi som sagt själva.

    SvaraRadera
  6. Glömde....jag håller tummarna så att dina kära kommer fram oskadda. Jag har just klarat en resa fram och tillbaka till Staan utan en skråma vare sig på mig eller Polon.

    SvaraRadera
  7. Inger, det är samme sotare. Tycker dock att han är lite diskretare, inte så yvig, och han verkar ha gjort det han skulle. Så jag är nöjd.
    Vägfararna hade just passerat Ö-vik innan jag gick ut vid halv ett-tiden, och förar´n lät lugn och harmonisk. Tack för omtanken.

    SvaraRadera
  8. Hoppas resenärerna kommit hem hela och fina. Btw, vad fint du skriver.

    SvaraRadera
  9. Välkommen A-M, roligt att du tittade in, och tack för kommentaren. Hoppas att du har tid att titta in flera gånger.

    SvaraRadera
  10. Pappa fick cancer för ett par år sedan. Var lite illa där ett tag och egentligen vet vi om han är på den säkra sidan än, så att säga... proverna är inte så bra som de skulle behöva vara.

    Är glad för mina småbröders räkning speciellt att han klarade krisen den gången. De är bara tretton och sexton år...

    Mina svärföräldrar är bägge borta. Bägge dog av cancer.

    Kram från Pennelina

    SvaraRadera
  11. Förr skrämde man barn för sotarn, så när jag träffade Inger blev skräcken dubbel, hennes far var sotarmästare.Jag såg framför mig hur han skulle dra mig med viskan, från rövtoffsen till gomseglet. Men det var ingen fara, han var den snällaste människa som gått i ett par skor...

    SvaraRadera
  12. Vilken tur, Malte, att du övervann skräcken, för hur skulle de annars sett ut i byns historik.

    SvaraRadera