En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

lördag 30 januari 2010

Lanthandel


Vill man inte köra sex mil för att fylla på mjölkförrådet, kan det räcka med drygt ett par mil. Känns som nästgårds. En gång i tiden hade vi en affär här i byn, på slutet ägd av byborna, och ännu längre tillbaka lär här ha funnits flera butiker samtidigt. Men det sista var långt före min tid.

Nu får vi vara glada att butiken i Storkågeträsk finns kvar och har den servicen att dom två gånger i veckan kör hem varor till dom som vill och behöver det. Trevlig personal som ställer upp så mycket dom kan. Och så har dom en mack!


På övervåningen i affärshuset bor en fd arbetskamrat till mig, numera anställd i affären. För ett par år sedan vaknade hon en natt av några konstiga ljud. Hon tittade försiktigt ut genom fönstret och såg ett par ynglingar som försökte bryta sig in i affären. Då slog hon upp fönstret, röt åt dom att ge sig iväg och slängde en blomkruka på dom! Dom fick visst väldigt bråttom därifrån!

cicicicicicicicicici

5 kommentarer:

  1. Tack för att du friskade upp minnet. Nu ser man det som en "rolig historia" men det kan ju knappast ha varit särskilt roligt för I då det hände! Modigt var det i alla fall.

    SvaraRadera
  2. Hon lät ganska uppåt då hon berättade det för mig.

    SvaraRadera
  3. Hej Cici
    Lanthandeln förr var inte bara en affär som låg relativt nära utan ett minivaruhus och social mötesplats. Ja, inbrott är ju alltid en otrevlig historia. Det är tur att det finns lättskrämda inkräktare.
    Nisse

    SvaraRadera
  4. Det var nog inte helt lätt att vara handlare på den tiden. Folk kom på de mest konstiga tider och begärde att affären skulle öppnas för att dom behövde spiken, mjärden, mjölet eller vad det nu var, just då.
    Och bråttom fick man inte ha om man handlade på ordinarie öppettid. Varje kund hade mycket som skulle pratas om.

    SvaraRadera
  5. De hade säkert jour dygnet runt vardag som lördag och söndag.
    Nisse

    SvaraRadera