En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

tisdag 12 januari 2010

Nästan vid vägs ände

När vi körde ut bilen ur garaget kom dom första regndropparna. Det hade kommit ganska mycket snö dagarna innan och vägarna var inte särskilt välplogade. Det var den 8:e december 2006 och min man och jag skulle köra till Kalix för att hämta en hundvalp. Vi beslöt att köra över Ålund och den vägen komma ut på E4:an vid Piteå. Ett beslut vi ångrade ganska snart då väglaget bara blev värre och värre. Vi kom oss ut på motorvägen och där var det i det närmaste barmark, vilket var en lättnad. Men vädret blev sämre och nu började det snöa ordentligt. Efter mycket om och men kom vi oss till Kalix, hälsade på folk och hundar, pratade, fikade och skrev kontrakt. Valpen var vår och vi började vår resa hemåt. Den blev inte roligare än resan norrut, tvärtom, men så småningom stannade vi till i Byske för att köpa välling till den lilla ulltussen jag hade i knät.

När vi startade igen visade bilens display att vi måste fylla på olja. Bilen var tämligen ny, och då brukar man tydligen behöva fylla på oljan nån gång. Det blev till att köra raka vägen till Skellefteå och fort fick det gå för att hinna dit innan bilfirman stängde. Motorväg hela vägen, det hade slutat snöa, vägen var bra. Vi passerade Kåge i tillåten hastighet, och började köra uppför backen vid Kågesågen. Naturligtvis fick vi en långtradare framför oss i den branta backen men det var ju bara att lägga sig i omkörningsfilen, inga problem med det.

När vi ligger mitt för långtradaren ser vi två billyktor som kommer rakt emot oss. Som tur var reagerade min man med ryggmärgen, gasade på för full, slängde sig in framför lastbilen, som slängde sig på signalhornet och brölade för fullt. En personbil passerade oss med en hårsmån. Åt fel håll! Min man sa: "Vad är det för fel" och först då insåg jag att vi just hade klarat livhanken med någon meters marginal. Jag tror att varken jag, min man eller lastbilsföraren fattade vad som hände förän det redan hade hänt. Då fick jag frossa och blev illamående med tanke på att bilen vi mött fortsatte att köra nerför backen som om ingenting hade hänt. I vilket ögonblick som helst kunde han krocka.

När vi for hemåt igen väntade jag mig att jag skulle få se ambulanser och polisbilar, men ingenting. Trafiken flöt på om vanligt. Av en slump hade en bekant kört norrut parallellt med bilen i fel körfält, dock senare än vi hade mött honom. Han sa att alla hade blinkat och försökt påkalla uppmärksamhet, men bilen hade kört förbi två avfarter innan den äntligen körde av vid den tredje. Utan att krocka. Snacka om änglatur.

Men i backen vid Kågesågen hade våra liv kunnat få ett hastigt slut och det tänker jag på varje gång jag kör där.


cicicicicicicicicici

4 kommentarer:

  1. Tur att det gick bra och att vi har män som är duktiga vid ratten!

    Ge honom en kram från mig!

    SvaraRadera
  2. Detta har vi också varit med om, men som tur var som åskådare. Vi åkte på en motsatta filen och gissa om vi blinkade ....Tänk om det var samma gång?

    SvaraRadera
  3. *nära livet* fanns - finns - visst en film som heter av ingmar bergman - i detta fall var det väl nära döden - men då vet man iaf efteråt att man lever - fortfarande är i livet...

    SvaraRadera
  4. Döden är ju en del av livet, men man önskar den kom lite senare i livet och inte så våldsamt.

    SvaraRadera