En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

lördag 20 februari 2010

Mitt hundliv


De som känner mig lite grann vet att jag är och har varit lite hundtokig. Redan som barn blev jag biten av hundar. Bokstavligen. En faster och farbror hade dåtidens modehund, strävhårig foxterrier, och jag ville naturligtvis vara med den, men det ville inte alltid Ritzi, som hon hette. Men inte bet det på mig, inte. Ja, hon bet på mig, men jag insisterade på fortsatt bekantskap.

När jag blev lite större och mitt tjatande om en egen hund förblev ohörd, bad jag att få gå ut med andras hundar. Det var inte så ovanligt på den tiden att man släppte ut hunden med någon av grannbarnen. Just den tiden var Lady och Lufsen på tapeten, vilket resulterat i en massa oseriösa cockerspanieluppfödare.
Den cocker jag brukade gå ut med var mattokig. Kände han en doft av mat någonstans gjorde han allt för att komma dit. Till och med bet den som höll i kopplet!

Under min uppväxt var jag ofta sommarbarn hos någon familj ute på landet. I en , för övrigt mycket trevlig och snäll, familj skulle äldsta sonen och hans familj komma på besök. Han var polis och hade med sig en schäfer, en unghund under utbildning. För att hunden skulle veta vilka som hörde till hushållet skulle vi alla hälsa på honom i tur och ordning. Nu var det en ganska stor familj; två vuxna och fyra barn och så två sommarbarn. Jag stod sist i kön. Husse stod med hunden kopplad och vi gick fram en i taget för att klappa hunden.

 Just det! När det var min tur hade han ledsnat på det hela, det blev för mycket för honom, han pallade inte längre. Han flög upp och tog ett tag tvärs över mitt ansikte!
Husse blev antagligen förskräckt och förbannad, tog tag i hundens halsband och slängde omkull honom. Troligen fick han ganska mycket stryk där på gårdsplanen. Och jag till att grina. Inte för att det gjorde ont på mig, för det har jag inget minne av att det gjorde, men för att det var synd om hunden!

Jag brukar tänka på det ibland när folk säger att dom är rädda för hundar, ofta schäfrar, för att dom blev bitna en gång då dom var barn.

Genom livet har det sen blivit en hel del hundar.
 Först en strävhårig tax, Ricken, innan jag flyttade hemifrån.
Min egna familjs första hund Peggy, en golden retriever, omplaceringshund.
Charlie, världens snällaste berner sennen, tiktokig.
Tiffy, en border terrier som fick mig att bli intresserad av att tävla lydnad, bruks och utställning, Hon blev SUCH (svensk utställningschampion) och vi tog en kull på henne. Det blev fem valpar, varav
Teja stannade i familjen. Henne tävlade dottern framgångsrikt med. Båda dessa hundar blev mycket gamla.
Joseph, en beauceron, blev min första brukshund, som tyvärr hade mycket dåliga höfter och togs bort redan ung.
Odessa, schäfer, tränade jag och tävlade lydnad och spår med. Blev sex år.

Och så för tre år sedan skaffade vi Cilla, en lagotto från Kalix, med hur mycket energi som helst.
Till slut blev jag för ett år sedan fodervärd åt en "ny" ras, en russkaya tsvetnaya bolonka, Helen, nu tre år.

Till sist vill jag varna alla hundägare för F-ben (Fågel,Fisk, Fläsk)!  Fick i går ett mail från en lagottoägare som förlorat sin hund nyligen på grund av ett fläskben som fastnat i halsen så att det inte gick att få loss. Veterinären var tvungen att avliva hunden.



cicicicicicicicicici

16 kommentarer:

  1. mats i träsket20 februari 2010 20:53

    Det med f-benen lärde mig svärmor. Fast det finns många jägare som fnyser åt det och tycker en hund ska tåla. De gör väl som de vill då, men här blir det inga sådana. Svärmödrar är bra att ha, också.

    SvaraRadera
  2. När vi bodde på Morö Backe var det en grannhund som smitit över till grannens kompost och tuggat i sig ett fläskben utan ägarnas vetskap. Dom hittade honom på golvet nästa morgon, jättedålig. Veterinären opererade honom, benet hade stuckit hål på magsäcken eller om det var tarmen, och han överlevde, men det tog lång tid innan han var helt återställd. Dessutom var han oförsäkrad så det blev en dyr affär för husse och matte.

    SvaraRadera
  3. Hej Cici
    Jag har aldrig haft någon hund. Men hundar jag lärt känna har jag verkligen gillat. Fågel och fiskben har jag förstått tidigare olämpligheten i. Fläskben är tydligen lika illa. Det förstår jag nu.
    Nisse

    SvaraRadera
  4. Vilken fondvägg! Ni har varit duktiga!
    Undrar om inte dessa f-ben är lika illa för oss människor också?

    SvaraRadera
  5. Nisse, alla har inte möjlighet, eller lust, att äga en hund och det är helt ok. Orsaken till att dessa ben är så farliga är att dom splittras på längden, dom blir som sylar. Märgben från nöt och älg t ex smulas sönder på ett annat sätt.

    SvaraRadera
  6. Ja visst är det tjusigt Inger. Men det är nog det enda tjusiga med vår nedre toa!

    Vad gäller F-ben och människor är det nog ganska ovanligt att man tuggar sönder benen, men det är klart, skulle man få för sig det så är det säkert inte nyttigare i en människomage än i en hunds.

    SvaraRadera
  7. Kom att tänka på en händelse som drabbade pappan till en kompis. Han åt en bit fläsk och "strongnade" efter en tid blev han jättesjuk. Åkte in på lassa med lunginflammation. Sedan upptäcktes att han hade en benflisa i ena lungan...
    Den hemslaktade grisen hade hämnats!

    SvaraRadera
  8. Ja, det var en ganska ordentlig samling priser vi fick ihop! .Tiffy och Teja var ju duktiga och roliga att tävla med. Men jag vet inte om jag tycker att rosetterna är så tjusiga.. möjligen i ett glasskåp, som tavla eller liknande?

    Hur går det med toaplanerna, förresten? Jag har ju förslag, som vanligt, om det skulle vara så att kreativiteen sinar :)
    Kram, Åsa

    SvaraRadera
  9. Åsa, du vet hur det är. Det krävs en ganska lång tid av bearbetning innan det kommer till skott.
    Kramar.

    SvaraRadera
  10. den sista meningen i din berättelse cici - *grep riktigt tag i mig* - det måste jag säga - ibland förekommer tragiska slut både i hundars liksom i människors liv...

    SvaraRadera
  11. Ja, du har verkligen haft ett rikt hundliv! Jag har haft hund av och till sedan jag var sex år, men det har lika gärna varit byrackor och gatukorsningar som rashundar. Just nu har vi en av varje.

    Kram till dig!

    SvaraRadera
  12. Marianne, det är alltid sorgligt då en kär vän går bort. Det vet troligen du bättre än jag.

    SvaraRadera
  13. Pennelina, det spelar ju ingen roll egenligen om man har stamtavla eller inte. Men det är klart, att då det gäller hundar kan det ha sin betydelse. En äldre ensamstående kanske inte bör skaffa sig en brukshund som kräver mycket motion och stimulans, och är man älgjägare kanske man inte vill komma ut i skogen med en dvärghund precis.

    SvaraRadera
  14. det handlar inte om en kär vän i mitt fall - i mitt fall handlar det om min förstfödde son - det är en viss skillnad - en hund kan heller ej jämföras med ens egen födde son så som jag ser på det...

    SvaraRadera