En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

måndag 8 februari 2010

Varma minnen 4

Om man har bott i ett främmande land så länge som ett och ett halvt år, borde man kunna berätta mycket om hur den typiske saudiern är, men det är inte lätt.
Som västerlänning lever man ett ganska inburat liv, särskilt som kvinna. En kvinna kan inte gå ut på egen hand, endast i sällskap med sin far, bror eller son, hon får inte köra bil, inte heller yrkesarbeta. Det fanns några kvinnor som hade dispans för att jobba, men det var importerad arbetskraft som sjuksköterskor och liknande. På "vårt" kontor arbetade ett par av fruarna, men det hände då och då att det blev razzia, och då åkte företaget på böter pluss att det fanns risk för att kvinnan i fråga skulle vara tvungen att lämna landet.

De saudiska männen jobbade, men inte med vad som helst. Dom körde lastbilar, taxi, var affärsinnehavare, affärsmän, jordbrukare, poliser, präster och liknande. Grovjobbet fick importerad arbetskraft sköta. Många jeminiter, somalier, koreaner och som hos oss philipiner. Männen gick alltid omkring med ett radband i ena handen.

Vad man aldrig behövde vara rädd för i Saudi var att bli rånad eller överfallen. Straffen var så fruktansvärt hårda, att det var mycket sällsynt med dylika brott.
En svensk familj som bodde i ett hus mitt i en stad, hörde ett konstigt ljud en natt, och fick syn på en gestalt som tog sig över muren in på deras område. Dom blev rädda och ringde polisen, som snabbt kom och tog hand om inkräktaren. Det visade sig var en ung man, närmast en pojke, och han hade inte hunnit göra något. Trots det dömdes han att mista sin ena hand. Svenskarna blev ju förtvivlade och bönade  och bad att han skulle få gå fri, han hade ju inte gjort något, men det hjälpte inte. Straffet verkställdes. Det sas att ett dylikt straff utfördes på sjukhus av läkare under kontrollerade former, men om det stämde vågar jag inte säga.

På torsdagarna brukade vi fruar med barn bli skjutsade in till Khamis för att handla. Vi gick tillsammans i mindre grupper, hade långkjol, eller långbyxor (i Abha var det senare inte populärt) och en överdel som gick ner över axlarna. Det fanns en tämligen stor souq (vet ej hur det ska stavas på engelska), alltså flera kvarter som bestod av en massa små affärer, ett köpcenter helt enkelt. Affärsmännen blev väldigt glada om dom fick skaka hand med oss kvinnor. Dom får ju annars bara träffa sin mor, syster, fru och dotter. Då på dagen kunde man se kvinnor som gick utan sina män, men hade då en son i sällskap.

De saudier jag träffade i Khamis var över lag mycket gladlynta och vänliga. I Abha var dom av en bistrare sort, och dit for man inte utan sin man i sällskap.

En av ingenjörerna på vår camp, B, skulle resa hem till sin familj på semester, dom hade fri hemresa var tredje månad, och kom på kvällen innan han skulle åka, att han absolut behövde in till Khamis och handla en present han glömt. I Khamis enda (obefogade) rondell med ljussignal, blev han stoppad av en polis som påstod att B hade kört mot rött. B var säker på att det hade varit grönt, men mot en polis ord står sig en västerlännings slätt, och han kördes till en domstol.

Där fick han sitta tillsammans med andra misstänkta individer i väntan på att hans fall skulle tas upp. Tiden gick och han började prata med en saudier som anklagades för familjebråk. Tll slut blev det B:s tur, och domaren frågade honom varför han hade kört mot rött ljus. B förnekade att han hade gjort det,men domaren dömde honom till ett ganska stort bötesbelopp. B förklarade att han inte hade så mycket pengar med sig, och då blev domaren chockad. Jaså, var det så illa, då förstod han att B hade haft tankarna på annat håll då han kört mot rött. Och så sänkte han bötesbeloppet!
Dock inte tillräckligt för att B skulle kunna betala på plats, och då återstod karabush, fängelse. Och blir man instoppad där, kan det dröja riktigt länge innan någon vet var man är och kan lösa ut personen i fråga.
Då ställde mannen som B kommit i samspråk med fram och betalade summan som fattades!

Någon present blev inte inhandlad den kvällen, och aldrig mer bröt B mot den oskrivna lagen att aldrig köra ensam utan minst två bilar följs åt.

Gentlemannen som ställt upp för B blev senare, till sin stora förtjusning, inbjuden till campen och avtackad.     

cicicicicicicicicici

       

6 kommentarer:

  1. Roligt att läsa om dina upplevelser.
    Ja, det är verkliga kulturkrockar.
    Ibland kan jag tycka att en del brott här i Sverige har för låga straff, men som du berättar - att mista en hand är ju ett straff för livet.
    Ha en bra dag i morgon - det är snart en ny dag. Jag är en riktig nattuggla.
    Kram Viola

    SvaraRadera
  2. Cici, jag har så svårt att tänka mig att du vandrat där i sanden, ser dej bara med massor med snö omkring dej!
    Det är nyttigt att bli påmind om livets bistra verklighet på andra platser.
    PS. ser att du fått dit en räknare...Bra fixat!DS

    SvaraRadera
  3. Välommen hit Nattugglan, nej jag menar Polargrevinnan! Roligt att du gillar mina berättelser. Man ska bara ta i beaktande att det är trettio år sen vi var där, och det kan ju ha hänt ett och annat sen dess, särskilt i storstäderna Jedda och Riyadh. Landsbygdens utveckling är nog en helt annan sak.

    SvaraRadera
  4. Det är så det är ute i världen, att man får anpassa sig till landet man kommer till. Varför är det så svårt för oss att vara lite mer rädd om vår egen kultur och vårt land. Vi behöver inte gå till överdrifter.

    Härligt att du delar med dig :-)

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Tack Cici för dina välskrivna intressanta berättelser. Trots dom trettio åren minns du tydligen även detaljer. Har du fört dagbok?
    Ser fram emot flera "varma minnen"
    Nils -4C

    SvaraRadera
  6. Hej Nils och välkommen!
    Nej jag har inte fört någon dagbok, däremot har jag en massa fotografier från vår tid i Saudi, och då jag tittar på dom kommer jag ihåg vad som varit. Nu har jag ju också lite mera tid att i lugn och ro tänka tillbaka på den tiden.

    SvaraRadera