En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

onsdag 10 februari 2010

Varma minnen 5

Många fredagar, alltså veckans lediga dag, packade vi bilen full med badgrejor, vatten, mat och diverse annat som man kan behöva på en sandstrand, för att fara ner till Röda Havet. Vi startade tidigt på morgonen och flera bilar från campen följdes åt. Första nålsögar var precis på bergskanten där en gate var stationerad. Beväpnad polis kollade våra papper och stack in huvudet för att känna om det luktade alkohol om någon. Om han kände för det fick vi passera, det gällde att vara ödmjuk och lagom vänlig.

Sedan kom det stora provet. Det var att ta sig ner från 2100 meter över havet, till havsnivån. Berget stupade tvärbrant ner och vägen var ett skämt, dvs det var ingen väg , det var en track. Allt som oftast rasade det från bergssidorna och det kunde ligga stora stenar mitt på tracken som man fick försöka runda. Man rensade vägbanan med  buldozer som helt enkelt skjutsade rasmassorna utför kanten.
Började det regna uppe i bergen stängdes tracken av efter som vattnet störtade sig utför bergssidorna. 
Det hände att man fick bromsa in för babianflockar som kom springande nerför berget. På många ställen kunde man se bilar, lastbilar och till och med bussar som hade störtat ner . Att få möte med lastbilar här var en kinkig affär!




Efter mycket hoppande och skuttande på tracken kom vi så småningom ner på slättlandet som var ökenartad. Här var vägen bred och asfalterad.  Där fanns små lerhyddor med den obligatoriska picupen utanför och några hirsodlingar.

Till slut var det dags att svänga av från vägen och så kom den sista svårigheten; att köra genom sanden så nära stranden som möjligt. Ibland fick man göra som vi gör här i Västerbotten när det blir drivor, man tar sats och hoppas att man ska forcera drivan, fast här var den av sand förstås. Vår kock på campen svor långa ramsor över alla pumptermosar som krossades under denna sista körsträcka. Dom var inte fyllda med kaffe, utan med isvatten.

Sen fick vi flera timmar på stranden, som bestod av fin sand. Vi hade käppar och ett bomullsöverkast som vi monterade som ett tak, där vi försökte få vår baby att hålla sig. Det var den enda skugga som fanns. Det var skönast i vattnet tidigt på dagen, senare blev det nästan nog varmt. Under 30 grader var det aldrig.

Våra pojkar följde ofta med "gubbarna" som snorklade, och kom ibland tillbaka, lycksaliga, för att dom mött en revhaj, baracuda eller murena. En havssköldpadda som förirrat sig in bland de badande, fick agera lok och "gubbarna" hängde efter som vagnar i en lång svans. Sist i denna radda var min ynste son,  då 8 år, och sköldpaddan hade då så många på släptåg att om den simmade i cirkel nådde den honom. Det stackars djuret var vid denna tidpunkt mycket irriterad och nöp tag i sonen, strax bakom armhålan. Det tog ordentligt, han hade ett ärr där i flera år!

Stranden låg nedanför en gammal slocknad vulkan, och en gång klättrade min man och jag uppför den, under mycket stånk och stön i värmen. Döm om vår förvåning då vi plötsligt mötte några dromedarer som utan problem traskade omkring på bergssidan! Bilden ovan är tagen från berget, och det är inte en tjusig arabisk sheik som står där, utan det är min alldeles vanliga gubbe.

Sen gällde det att i tid starta hemresan, svårigheterna var ju inte mindre då vi skulle hem.  En gång var gaten stängd på grund av regn uppe i bergen  och vi fick stå länge och vänta innan den öppnades. Då hade det blivit mörkt. Jag kan lugnt säga att det inte var någon höjdare att i mörkret, i  dammet efter alla andra bilar i båda riktningarna, ta sig upp för tracken. Då var till och med pojkarna rädda och jag fick sitta och sjunga hela vägen upp för att distrahera dom.

Varje gång vi kom hem från dessa utflykter sa vi: Jaha, vi överlevde den här gången också!

cicicicicicicicicici

3 kommentarer:

  1. Oj vilket äventyr för att åka och bada...värre, mycket värre än min vingliga cykelfärd längst Riks 13....

    SvaraRadera
  2. Jag hade nog låtit bli att bada.

    SvaraRadera
  3. Men om man har gjort sig så mycket besvär, varför ska man då inte bada, MVG?

    SvaraRadera