En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

fredag 12 mars 2010

Än är Hundtjärnbäcken öppen


Det går att ta sig fram i gamla skoterspår till Hundtjärn. Det är inte alltid lättgått, men det går. Vid bron över Hundtjärnbäcken kan man stå en stund och filosofera över hur den lyckas hålla sig öppen hela vintern trots den stränga kylan, för öppen är den. Härifrån fick vi vårt dricksvatten en gång i tiden, om jag är riktigt underrättad.

                                   
                                   
Efter lunch bar det av på en skogspromenad åt et helt annat håll. Denna gång i sällskap med S och hundarna. Efter upplysning om att Tallbergsvägen var plogad valde vi den som motionsspår i dag. Westerlunds gård i Nide börjar se ganska översnöad ut och tyngden på taket torde vara avsevärd. Vi får hoppas att solen nu börjar tära på snötäcket, och att vi slipper påfyllning av den vita varan. Vi har mer än nog.                                                            
                                                                                    

Inne i skogen var det lugn och stilla. Men plötsligt flög en stor fågel upp från marken straxt intill vägen. Den var ljus till färgen bakifrån sett, och lät nästan som ett lamm som bräkte, där den flög iväg. Jag gissar att det var en ripa. Snart flög det upp orrar till höger och till vänster, och vi upptäckter att det var spår överallt på båda sidor om vägen. Cilla pulsa runt i snön och luktade i spåren, tills tungan hängde som en slips. Ibland fastnade hon i snödjupet och fick jobba så hon gnällde för att komma sig upp. Så var det någon som fick mycket motion i dag så var det hon. Vi tre andra var rätt duktiga också. I alla fall kändes det så i benen då vi kom hem.

cicicicicicicicicici


4 kommentarer:

  1. mats i träsket12 mars 2010 22:11

    Ripa var det garanterat. Man kan få hjärtklappning då ett gäng fåglar hastigt lämnar snön. Ripan är verkligen vacker och finns i ett par kullar runt Sornsmyran varje år.

    SvaraRadera
  2. Synd Mats att hon hade så bråttom. Vi hann inte studera henne så noga, såg bara det ljusa bakdelen.

    SvaraRadera
  3. mats i träsket16 mars 2010 10:30

    Men du fick höra dess "skratt". Pelle hade det som en ringsignal under älgjakten, gissa om jag blev paff när det började skratta en " ripkall" där vi satt.

    SvaraRadera
  4. Mats, bra att veta att hon låter så. Det var nog första gången jag stötte på ripan och S var lika ovetande.

    SvaraRadera