En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

måndag 22 mars 2010

Småhusdrama


En kväll i början på 70-talet då pojkarna var små och dottern inte ens var påtänkt, skulle jag sova över i min mammas kedjehus i Skarpnäck. Det var bara jag, grabbarna och vår golden retriever. Jag vet faktiskt inte var alla andra höll hus, men kanske var jag satt att vara husvakt eftersom min mamma haft inbrott flera gånger.

Pojkarna sov och jag skulle till att gå till sängs.  Av någon anledning gick jag fram till fönstret, vickade på persiennerna och tittade ut. På den pyttelilla gräsmattan utanför såg jag en person som gick från fönstet ut mot vägstumpen som gick till garaget! Det tog någon sekund innan jag riktigt fattade vad jag såg, och då jag insåg att någon hade försökt kika in genom fönstret, började hjärtat slå lite snabbare.

 Jag gick över till vardagsrummet för att se vart personen tog vägen, och då fick jag syn på två skuggor som smög fram runt garageknuten. Hjälp, vad gör man nu? Innan jag hunnit tänka efter förflyttade jag mig till matplatsens balkongdörr och ställde mig bakom gardinen där. Skuggorna blev större och större, mitt hjärta slog hårdare och hårdare, sekunderna kändes som evigheter. Plötsligt böjde sig en mansperson fram och stirrade på nära håll in genom dörrfönstet! Och vad gör då lilla jag som stod där bakom gardinen, bara några centimeter från inkräktaren? Jag tvärkastar mig fram och trycker mitt ansikte mot rutan, mitt emot ansiktet på andra sidan! Två ögon stirrade skräckslaget tillbaka på mitt vanskapta ansikte, och sen försvann det snabbt därifrån.


Då jag öppnade dörren hörde jag springande steg som avlägsnade sig långt, långt borta.


Sen gick jag och lag mig i den goa sängen och sov gott hela natten!


Familjen Ellström vid ett tidigare och mycket lugnare tillfälle. Matrumsdörren där dramat utspelade sig är dörren till höger.
Det här är egentligen en kommentar som jag gjorde på Ingersords blogg i början på december, innan jag hade en egen blogg. Nu lånade jag tillbaka den. 


cicicicicicicicicici



9 kommentarer:

  1. Cici, jag fattar ännu inte att du vågade, jag hade antagligen darrat ur mitt eget skinn...legat där slapp och lealös....
    Och så en undran....vaddå vanskapta ansikte,,,??? Hade du klätt ut dej?

    SvaraRadera
  2. mats i träsket23 mars 2010 11:32

    Gissar att hon tryckte ansiktet mot rutan lite hårt så det förvanskades. Jo modigt var det, har ringt på folk här två på natten, då är det skönt hålla i halsbsandet på en morrande hund. De blir inte så konversabla då.....

    SvaraRadera
  3. Just det Inger, det är som Mats säger. Nog har du provat någon gång att trycka ansiktet hårt mot ett fönster för att skojskrämma någon. Vacker blir man inte!

    SvaraRadera
  4. Mats, det har hänt här också någon gång att det knackat på dörren mitt i natten, oftast sommartid. Men jag kommer liksom aldrig på att man skulle kunna öppna fönstret och fråga vem det är, utan jag snubblar sömnigt ner för trappen och öppnar. Jag känner mig nog väldigt trygg i den här miljön. Annat är det i Stockholmsförorter.

    SvaraRadera
  5. Måste tillägga att det inte hade något med mod att göra. Hjärtat slog så där som man läser om, att man tror det ska höras av andra. Allt gick på intuition utan någon som helst tanke. Däremot har jag efteråt funderat över att jag kunde sova gott efteråt. Att jag inte ver rädd att dom skulle komma tillbaka.

    SvaraRadera
  6. Vaa var bor ni??? Här ringer ingen på dörren på natten, tack och lov!
    jag reagerade också på att du somnade efter påhälsningen...eller svimmade du??

    SvaraRadera
  7. Nej, inger inte tuppade jag av, men du vet ju hur trött man är då man har småbarn.
    Jomen, här uppe i byn passerar det en och annan lustighet på nätterna sommartid. därför låser vi dörren då vi går och lägger oss.

    SvaraRadera
  8. Nämen OJ!
    Fy vad hemskt..nästan så mitt hjärta slog tredubbla slag när jag läste det.
    Fyyyy vad hemskt.
    Tufft gjort av dig.
    Jag hade ringt polisen och absolut inte vågat trycka ansiktet mot fönstret.

    Kul läsning om än skrämmande.

    SvaraRadera
  9. Ännelaij, om jag hunnit tänka efter hade nog inte jag heller vågat göra vad jag gjorde!

    SvaraRadera