En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 29 april 2010

Pärmfynd

 Jag hade tänkt göra ett inlägg om min mycket korta karriär som möbeldesigner, men skulle först stoppa in några papper i pärmar, räkningar och sånt. Då började jag bläddra i "min" pärm, den som innehåller mina gamla skolbetyg, personbevis, födelseattester och vigselbevis, och gjorde detta fynd.



Ett kort ställt till Skolflickan Christina Ellström från min förstaklasslärarinna, fröken Ekholm, då hon fått sitt första barn. Tänk om alla lärare hade varit som hon! Jag kan fortfarande känna hur det kändes då man satt där i klassrummet i nya fina bänkar. Inget kladd eller inristade meddelande på dom inte. Det här var i Björkhagens skola i Stockholm på 50-talet, och jag har en känsla av att allt var nytt i den skolan. Hela Björkhagen var nytt.

På lördagar hade man kort skoldag och den avslutades med Roliga Timmen. Då fick eleverna i klassen gå fram och berätta något, spela en sketch eller sjunga. 

 En typisk sketch kunde vara:
Den lille pojken kommer in till fiskhandlaren och handlaren frågar "Vad får det lov att vara"?
Pojken svarar "En till".
Handlarn "En till vadå"  
Pojken "En till med huvud och stjärt"!
Förklaring: Pojken kunde inte säga s! Dessutom var det fräckt att uttala ordet stjärt!

                                                             

Min mamma berättade att jag en gång gick fram  och sjöng Evert Tabes "Nudistpolka". Alla verser, oj, oj, det måste ha varit på gränsen till det oanständiga på den tiden. Dessutom var Evert Taube inte riktigt rumsren ännu. Det här var alltså då jag gick i första klass.

Det var då jag drabbades av läsfeber och lånade böcker på vårt fina skolbibliotek. Först fick man ett enkelt lånekort och när det var fullstämplat fick man ett dubbelkort. Det var status det! Babar var poppis redan då, det minns jag.




Sen fann jag det här i min pärm. Det är en av flera examensarbeten jag gjorde då jag gick utbildning till kartriterska i 17-årsåldern på Generalstabens Litografiska Anstalt. Allting är handgjort i tusch på kartong. Då gällde det att inte darra på handen. Det var viktigt till och med med ramen runt om. Linjernas tjocklek mättes och avstånden. Vad duktig man var!

Nu finns inte sånt här handarbete kvar längre. Det var länge sedan det datoriserades, och länge sedan jag arbetade inom yrket.

cicicicicicicicicici

8 kommentarer:

  1. ja det var tider med kvalité det...

    SvaraRadera
  2. Oh Cici vad det väcker gamla minnen ifrån skoltiden. Roliga timmen var ju veckans höjdpunkt nja, förrutom teckning och slöjd.
    Kartriterska hade jag först tänkt utbilda mig till men det blev dekoratör istället.
    Trevligt inlägg, kram Monkan

    SvaraRadera
  3. Inger, den gamla goda tiden. Hm, nåja det var väl lite si och så med det också.

    SvaraRadera
  4. Monkan, nu "på gamla dar" får man lite mer tid att komma ihåg hur det var då man var barn och ung. Tidigare har man haft fullt upp med att leva livet, nu börjar minnena komma ikapp.

    SvaraRadera
  5. Vilken snäll fröken du måste ha haft, eftersom du skickat blommor till henne. En snäll fröken hade jag i första klass, därefter var de inte så snälla. Den där skrivstilen fick jag lära mig i skolan, känns så bekant. Och vad man kan drömma och tänka sig bort när man gör såna gamla fynd.Tiden försvinner och det man skulle ha gjort blir inte gjort. Men nu ska jag städa badrummet! Bums!
    Hulda

    SvaraRadera
  6. Hulda, hon var verkligen snäll. Lärarna efter det, fram till femman, var varken det ena eller det andra, ganska opersonliga. I femman fick vi en klasslärare som avverkade åtskilliga pekpinnar och delade ut örfilar och psykningar. Honom ska man nog glömma.
    Håller också på att städa. Tevlig Valborg!

    SvaraRadera
  7. Men vilken fin karta.
    Jag är verkligen imponerad av din kunskap och din ritteknik.
    Snyggt!

    SvaraRadera
  8. Ännalaij, både ritteknik och kunskap är färskvara. Den första är lagt på hyllan sen länge och den andra kommer och går.

    SvaraRadera