En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 22 april 2010

Tussilagojakten

I dag kändes det som om det kunde finnas tussilago där ute någonstans, som bara väntade på att bli upptäckta. Så jag tog mina kompisar med mig och startade promenaden runt byn. Bara det att hundarna fick gå i koppel hela tiden var en nyttig träning för dom. Dom är tokiga i att springa det fortaste dom bara kan på lägdan och i skogen, så att gå i koppel och hålla sig jäms med matte är bra träning.

När vi gick där utmed landsvägen och tittade efter dom små gula solarna hoade skogsduvorna som har anlänt och plötsligt trumpetade ett svanpar och flög rakt över våra huvuden. Inte hann jag få fram kameran och ta några tjusiga bilder då inte, men när vi kommit lite längre fram och fick utsikt över Nördträsket (Norra Träsket bara så ni vet) såg jag att det var ett svanpar kvar. Ser ni dom? Två små prickar som står på isen. (Klicka på bilden).

Vi fortsatte mot Svartå och svängde av från stora vägen mot KarinKarlsson-vändskivan. (För dom som inte förstår ska jag förklara att vändskiva i den här delen av Sverige betyder vägkorsning. Och där var dom!
Mellan vägbanan och snön på lägdan, i dikeskanten, där hade dom det varmt nog för att slå ut. Tror ni jag blev glad! Visst är det konstigt att en sån liten söt blomma får så stora fula blad senare, dessa hästhovar.

  
Säljen står vacker röd mot snön och skogen, videkissarna har börjat slå ut i varma lägen, snart finns det mat till insekterna som längtar efter nektar.
 
 

I KarinKarlsson-vändskivan hade någon, kanske vägverket, markerat att man inte borde köra i vattenpölen mitt i korsningen. Det är nästan så att man måste dit och prova, är det avgrundsdjupt? Men det gjorde jag faktiskt inte, jag bara tittade.
 
I Älven har det börjat ta fart nu och det borde sätta fart på islossningen i Nördträsket också så att de stackars svanarna får någonstans att hämta sin mat.
Här står vår blivande majbrasa och bara väntar. Vi lägger det som ska brännas i en stor stålform och en traktor ställer den på plats nån vecka före Valborg. När sen elden är utbrunnen kommer en traktor och lyfter bort formen igen och ställer undan den i skogskanten där den inte står i vägen för någon. På så sätt kan vi ha brasan centralt och lättåkomlig för både gammal och ung utan att det blir en stor, skräpig sothög kvar.

 
En påminnelse om livets förgänglighet fick jag då jag stötte på denna tofsvipa som gått en omilt öde till mötes. En katt, en räv eller en bil kanske, vem vet. Kanhända var det här den tofsvipan jag blev så glad åt, den första för året.

Sen hade vi gått varvet runt, nästan 5 km och hemma väntade sysslor som städning av bilen och fönsterna i köket som skulle tvättas och få sommargardiner.

Klockan är över nio på kvällen och maken tittar på hockey. Ute är det fortfarande ljust. Ska ta en paus innan jag går ut med hundarna sista pinkrundan.

cicicicicicicicicici

10 kommentarer:

  1. Fina bilder Cici, svanarna har haft det svårt här nere i vinter. Många har inte fått fatt i mat för isarna skull. Parkgubbarna har plockat upp många döda svanar. Men det var ett tag sedan nu. Vi har haft isfritt länge.

    SvaraRadera
  2. Hej Cici

    Oj vad fina säljträd.....och älven som ser ut att porla så fint.

    SvaraRadera
  3. Näää så spökligt....
    Inatt under en av mina vakenstunder tänkte jag på ett lämpligt blogginlägg.
    "Kanske jag skulle beskriva min morgonpromenad mera ingående...och spana efter lite vårtecken samtidigt...."
    Och så läser jag din blogg...Tja vad mer finns att tillägga. Nu ska jag klura ut något annat medan jag går en timme!!!
    Härligt att dom små gula visat sig.

    SvaraRadera
  4. Inger, det kanske ligger i tiden!

    SvaraRadera
  5. Monkan, vintern har nog varit besvärlig för många djur, särskilt söderut. dom här uppe är nog härdade.

    SvaraRadera
  6. Skånegrabben, jo det blir nog sommar här också så småningom.

    SvaraRadera
  7. Kors sikken landsända, rena stolleproven ju... vändskivor och nördträsk... ja jag säger då det. Tur att ni har tussilago så det är nåt man känner igen - ja, och så hundar naurligtvis :D

    SvaraRadera
  8. Gubben, vad ska jag säga? Vi är som vi är och trots allt är dom flesta ganska vettiga. Hundar finns det många, 16 tror jag på ca 100 invånare.
    Det är nog en av orsakerna till att det är en sån trevlig by att bo i.

    SvaraRadera
  9. Tofsvipan har ju drabbats av GI-metoden, den är ju stendöd!!
    /Malte

    SvaraRadera
  10. Malte, jag är rädd för att du har rätt. Den är stendöd!

    SvaraRadera