En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

tisdag 4 maj 2010

Dit fötterna bär

I natt har det varit ganska kallt, vilket gjorde att det gick att gå på skaren i morse. I alla fall för hundarna, matte gick säkrast i gamla skoterspår. För att inte störa tranparet som gick på lägdan tog vi spåret som går inne bland gamla smålägdor, halvt igenvuxna av björk och sälg.

Grannen som äger denna mark har byggt en bro som går över Hundtjärnbäcken som nu är helt öppen och börjar vara ganska bred. Snart kommer den att i det närmaste nå upp till bron.

Det är inte så att lilla Helen tvärdog där inne bland träden, utan hon träffade på en gofläck, helt osynligt för ögat men en känslig hundnos missar inte något sånt. Den måste hon naturligtvis gnugga sig emot både länge och grundligt. Tack och lov kunde jag inte uppfatta någon odör, förlåt  golukt när jag snusade henne i pälsen senare.

Till eftermiddagens promenad tog jag skor i stället för stövlar på mig, för jag tänkte vi skulle gå Mullbergsvägen som är torr och fin. Men mina fötter går inte alltid där jag tänkt utan rätt som det var bar det av rakt in i skogen.

Där inne finns det en fin fors och då det är fullt med vatten i den och vinden ligger rakt mot vår gård kan det låta som om tåget är på väg in i byn.

Nu ville jag se om den var öppen. Det var bara det att det var halvmeterdjup snö och en bra bit att gå. Men inte kan man ge sig för så lite, utan jag chansade på att skaren kanske fortfarande höll. Det gjorde den. Ibland. Ofta inte. Att det sen låg vatten under snön gjorde inte saken bättre.  Men fram kom vi och forsen var i stort sett öppen. Vattnet i Lidträskbäcken forsade brunt och kallt i full fart nerför berget.

 

Det var ganska så blött i mina skor då vi återvände till vägen, men det jämnade som ut sig och kändes inte allt för obehagligt.
När bäcken kommer ner mot träsket (sjön, för dom som kommer söderifrån) har den lugnat ner sig men håller på att gräva ut som en egen liten sjö där den gör en nittiograderssväng.


Vattnet har fortfarande fart när det passerar under vägen, så därför gröper den ur marken efterhand. Till slut rinner bäcken ut i Sörträsket till sjöfåglarnas förnöjelse.
I dag var det bara en ensam herre där då vi passerade.

En knipa tror jag att det är, men sjöfåglar är jag inte särskilt hemma på måste jag erkänna.


Till sist vill jag bara visa så fin mandelpotatisen fortfarande är. Det är tur att vi har källaren i Holgers att förvara potatisen i. Min man har byggt två mussäkra behållare, en för mandeln och en för runda. Dom runda har vi ätit upp redan och nu är vi inne på mandeln som vi brukar spara till sist för att dom ska hinna få lite tjockare skal och inte koka sönder så lätt.

 

Ni förstår att den inte är lätt att avstå från denna föda, om man nu ska dra ner på kolhydraterna, så i dag blev det en potatis för min del till makrillen som var kryddad med kryddpeppar, senap och dill och stekt i ugnen.

cicicicicicicicicici



20 kommentarer:

  1. Vackra bilder! Så fint du har det omkring dig och att kunna förvara potatis: lyxigt!
    :)

    SvaraRadera
  2. Fin promenad, men tänk att du fortfarande har snö.

    Potatis kan man inte vara utan, som diabetiker ska man undvika potatis, men det är banne mig svårt.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Känner igen det där med promenaden. Man tänker en väg och tar på sig på fötterna därefter. Och hamnar naturligtvis i sumpmarkerna eller så. Det är många gånger man kommit hem med blöta fötter! Men livet blir ju lite mer spännande så, när man inte alltid hamnar där man tror!
    Hoppas våren kommer snart till er också. Fast våran är kylig och blåsig, så inte är det mycket att gräma sig över...
    Hulda

    SvaraRadera
  4. Så otroligt fint ni har runt omkring er där ni bor. Vatten som forsar är fint och det låter häftigt.
    Jag kan inte avstå från potatis fast jag skulle behöva, jag tycker bättre om potatis än kött.

    SvaraRadera
  5. Tigris P, jag måste nog erkänna att det känns lyxigt att bo där jag bor, även om vi har långa vintrar och stugan är liten.

    SvaraRadera
  6. Imse, på öppna områden börjar snötäcket vara tunnt, men inne i skogen är det djup snö fortfarande.
    Potatisen har hör ju till våra mattraditioner och det känns konstigt att utesluta den, men just nu har jag dragit ner på portionerna.

    SvaraRadera
  7. Monkan, det är lätt att bli hemmablind men med kameran i handen upptäcker man lättare hur mycket fint det finns i närheten. Kött har ju alltid räknats som sovel och varit en dyrvara. Nu äter vi mycket älg hos oss och den ligger ju där i frysen i vilket fall som.

    SvaraRadera
  8. Hulda, jag försöker ofta hitta nya vägar då jag är ute med hundarna och då kan det bli överraskningar i stil med blöta fötter.
    Vad våren beträffar så går inte våran att jämföras med södra Sveriges. Här är det vinter-vårvinter och sen kommer sommaren. Mina krokusar ligger under snön och går upp i blom direkt man tar bort snön. Floxen skjuter skott redan och smultronplantorna är gröna under det bruna. Om ett par veckor kan det komma en värmebölja så att folk börjar gå i shorts, fastän snödrivorna ligger kvar i skogskanten. Luften är otroligt torr den här tiden.

    SvaraRadera
  9. Jag har sparat ner de fina bilderna av bäckarna som du tagit med mycket möda och besvär. Mandelpotatis, då tänker jag på mammas goda palt gjord på mandel. Jag hittar ingen potatis här som duger till palt. Senaste paltkoket gick inte att värma när de frusits ner. Så är det att leka norrlänning och bo långt från "paltkulturen". Inga-Britt

    SvaraRadera
  10. Inga-Britt, nu får jag skämmas, jag som bor här i paltlandet och ändå aldrig kokar palt!

    SvaraRadera
  11. Potatis, potatis, denna älskade knöl!
    Jag är en potatisätare. Mycket potatis och lite såvel, alltså helt "ute".....

    SvaraRadera
  12. Inger, du får väl komma på en ny diet som går ut på att äta minst fem till åtta potatisar om dagen. Eller, den kanske redan socialstyrelsen har haft?

    SvaraRadera
  13. Så härligt det är att se alla dessa bilder och höra om hur du har det.
    Blöta skor, ja det har man varit med om ett antal gånger. Hör väl hundägare till antar jag.
    Mandelpotatis mmm.. den är godast tycker jag.

    SvaraRadera
  14. Tant Björn, vi hundmänniskor är kanske lite eljest, som dom säger här.

    SvaraRadera
  15. ojojoj...det är inte svårt att förstå att ni avgudar erat landskap. SÅ vackert det är!

    SvaraRadera
  16. Ancan, vi som stannat kvar här älskar nog vår del av Sverige, men det är nog så överallt. Om man bara söker det minsta lilla hittar man skönhet i landskapet runt omkring sig.

    SvaraRadera
  17. Intressant att se hur mycket snö du har jämfört med mig då som (äntligen) har blivit av med allt och kan börja njuta av vårvindar ljumma och friska.
    Vackert är det men jag tror att jag nöjer mig med vädret jag har för ärligt talat är jag aningen trött på snö vid det här laget :-)

    SvaraRadera
  18. I min värld, välkommen hit.
    Nog kan man vara trött på snön nu, men det är inget att göra åt den annat än vänta. Har tagit fram krattan i dag och börjat röja upp lite mellan snöfläckarna. Snart är det sommar!

    SvaraRadera
  19. Hej Cici!
    Vilka härliga bilder du bjuder på! Fast det känns kallt! Jag har jobbat ute i solen ett par timmar idag och blev röd om näsan!

    SvaraRadera
  20. Hej Cina, roligt med ytterligare en ny bekantskap. Vi har sju plusgrader, så att så särskilt kallt är det inte. Jag har också varit ute och jobbat i trädgården, krattat lite mellan snöfläckarna och städat upp i de rabatter som är framme. Det känns lite extra roligt så här i början på säsongen.
    Nu måste jag gå in på din blogg och se vad du har att bjuda på.

    SvaraRadera