En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

fredag 28 maj 2010

"Holgers"


Jag har skrivit en del om "Holgers" som vårt företag äger. Det består av ett stort bostadshus i två våningar, en så kallad korsbyggnad, den första i byn, byggd 1895. Holger förvärvade fastigheten 1952 efter sin faster och bodde här först med sina föräldrar , sedan ensam då han aldrig gifte sig.


Vi köpte gården år 2000 och det har sen dess använts som kontor och förvaring av våra barns saker som dom inte tycker sig ha plats med där dom bor. Då och då försöker jag få dom till att rensa upp bland sina saker men ni vet hur det är.
(Kort från början av maj).

För två år sen målade vi om huset, och i fjol sommar gjorde vi om i kök och kammare. Holger var en storrökare och det hade satt sina spår, inte minst i hur det luktade. I vintras bodde dottern där ett tag innan hon for till Stockholm.
  

     
Till gården hör också ett tvåvånings timrat sommarhus och en ladugårdsbyggnad. Eternittaket på det senare är utbytt mot ett plåttak och min man jobbar till och från med att stadga upp byggnaden som ligger på en mark som är tämligen blöt, särskilt på vår och försommar, vilket gör att byggnaden rör sig.

Att korna inte var så stora på den tiden förstår man då man ser inredningen i ladugården.

      En gödsellucka skulle jag tro att det här är. Brädorna på andra sidan ha inte med luckan att göra. Vi förvarar lastpallar, gräsklippare och grannens vedtransportband i utrymmet mellan lagårn och stallet.
Två sådana här ventilationsluckor finns, en på varje vägg. Själva luckan är borttagen, gjort före vår tid.

Och en öppen spis så att man kunde värma lite åt korna under bistra vinterdagar.

Jag blev förvånad då jag upptäckte att det faktiskt var treglasfönster i lagårn.

Det är inget fel på de rejäla stockarna, det behövs bara skrapas och målas, men det är nog inget vi kommer att ägna oss åt.

En vackert ärgad anslutning till mjölkmaskinen. Vi har inte rört något av inredningen, det har fått stå som det var då vi tog över.

Jag tror att det här är en låstapp då man låste fast korna i båsen.

Diverse kedjor och seldon, rostiga och inte användbara längre.

En skopa som kunde läggas i en järnringsställning i öppna spisen, kanske för att värma vatten till maten till grisen.

Ett utedass finns det förstås, men det saknas tunna under fjölen, så det är inget som används i dag.

Rester av stallinredningen. Stallet används nu upplag för diverse bräder och gamla cyklar.

Stallporten och till vänster skymtar ingången till stenkällaren.

cicicicicicicicicici

    

18 kommentarer:

  1. Lite annorlunda stall mot dagens. De är fina alla de där gamla byggnaderna, roligt att de står kvar.

    SvaraRadera
  2. Hej Cici
    Intressant läsning och bilder om det gamla stallet!
    Nisse

    SvaraRadera
  3. Hjälp så vackert! Vilken resa tillbaka i tiden och vad härligt att ni bara låtit allting vara. Jag som hästtjej måste dock erkänna att det kliar i fingrarna att fixa lite så att jag skulle kunna ha ett gäng hästar där ;-), men då får ni ju oss som hyresgäster oxå,hihi

    SvaraRadera
  4. började nynna på denna....

    Slumrande toner

    Slumrande toner fjärran ur tiden,
    toner ifrån stugor, från fält och vänan lid,
    sällsamma röster ur gravarnas dunkel,
    jubel och kvalsång från hänsovnas strid —
    vaknen alla, höjen eder! Fädernas budskap
    I bringen till söner, till lysande tid.


    Står inunder rönnen lutande stugan,
    mossbeväxt är trappan och ogräsen gro.
    Innanför rutornas gröngamla stängsel
    minnena de sova i ljudlösan ro.
    Böj ditt huvud! Träd försiktigt!
    Helig är platsen,
    där fädernas hägnande andar bo.


    Slocknande kolen vi tända på härden.
    Varsamt vi taga det kära i vår vård.
    Spinnrocken surrar vid lågande brasan,
    medan vi väva på sägnernas bård.
    Flamma forneld! Lys vår gärning!
    Lys genom tiden
    för sönerna väg hem till fädernas gård!

    SvaraRadera
  5. Jisses, så mycket du har hunnit med denna vecka. som jag inte hunnit besöka dig, förrän idag. Men nu har jag läst ikapp mig. Gamla byggnade gillar jag skarpt, så det var kul att se! Och så många fina saker det fanns där. Och de gamla timrade grå ladorna kommer jag ihåg från min barndom.
    Och Ögon känsliga för grönt hör också till mina favoriter. Ja, det var mycket kul att läsa hos dig! Som alltid!
    Ha en trevlig helg!
    Hulda

    SvaraRadera
  6. Jag är född i en liten skogsby. Fyra gårdar. Ingen elektricitet, ingen telefon och närmaste bilväg en mil bort. Jag upplevde mina sex första år där och minns mycket väl (inbillar jag mig) hur det var. Allt var inte bra. Att det var svinkallt i huset på vintermorgnarna innan det var tänt i vedspisen, att fotogenlyktorna osade och sotade ner ibland, att tidningen Ljusnan (som tjänstgjorde som dasspapper när den var läst)ibland var slut på utedasset, att vadmalskläderna som nästan alltid hängde på tork över spisen spred en mycket speciell odör i huset, att kläder och sänglinne inte tvättades förrän det gick att göra det utomhus på våren, att man ofta, speciellt sommartid, drabbades av matförgiftning på grund av härsken mat osv, var ändå inte det värsta.
    Trots att jag var så ung upplevde jag inskränktheten och kunskapsfientligheten som det mest obehagliga. Jag ville lära mig, veta hur saker och ting hängde ihop men fick hela tiden höra att sådant skulle jag inte grubbla på. Då skulle jag bli "jollig".
    Alla som hade läst böcker ansågs jolliga. Skogvaktaren till exempel. Han var jollig. Även skogvaktarens hjälpreda, som kallades "stubbknekt", var jollig. Alla som hade någon form av boklig bildning var jolliga. Det var egentligen bara kunskaper som att kunna slåss med knytnävarna och skjuta älg som räknades om man ville vara en riktig karl.
    Jag kan alltså känna en viss inre kluvenhet inför bilder och föremål från "den gamla goda tiden".
    Men visst, jag kunde slakta både grisar och kalvar innan jag ens hade börjat skolan så helt jollig var nog ändå inte.

    SvaraRadera
  7. En riktig trevlig stund har jag haft tillsammans med din blogg. Jag har nu läst fatt. Vilken fin skildring "från förr". Jag känner igen ladugården från det jag var liten. Min Morfars föräldrar hade en gård och jag var där en sommar. Måste ha varit 6 år för jag hade inte börjat skolan. Kommer ihåg den där spisen. Vi barn fick elda stickor där. Gammelmormor tände på till oss, men bara en gång, slocknade elden så blev det inte mera eld. Kul att bli påmind, när jag såg din ladugårdsspis. Vårt utedass hade två hål. Jag och min kusin gick på dass samtidigt, men bara en i taget kunde sitta. Det var så högt. På ena sidan var det trappsteg så vi ungar kunde komma upp.
    Ja, utvecklingen har gått framåt, men det är viktigt att dokumentera vardagshistoria - inte bara slott och herresäten.
    Kram Viola

    SvaraRadera
  8. Monkan, i brist på slott och herresäten får man visa gamla ladugårdar.

    SvaraRadera
  9. Nisse, trevligt att du tittar in och kommenterar.

    SvaraRadera
  10. Malin, det kanske inte vore så dumt med hyresgäster och ett gäng hästar.

    SvaraRadera
  11. Ingabritt, någonstans låter det där bekant. Du skulle ha skickat med noterna också. I morgon ska jag se om jag kan lista ut vad det är.

    SvaraRadera
  12. Hulda, jag försöker skriv något varje dag, smått eller stort, och kommentarerna är kanske det roligaste att läsa.

    SvaraRadera
  13. Mvg, jag tror inte heller att man ska romantisera gamla tider. Visst ett och annat kanske var bättre förr, men det är bara de äldre som tycker det för det mesta , och ofta är det på grund av nostalgi, man saknar egentligen sin ungdom, tror jag. Men det kan vara värt att komma ihåg hur folk faktiskt fick slita för sitt uppehälle, att djuren minsann inte vandrade på gröna ängar mest hela tiden, och att man var tvungen att bli vuxen i mycket unga år. Själv stadsbarn men delvis uppvuxen på landet har jag fått försörja mig själv sen jag var sexton år. Min man vaknade på mornarna med is på vattenhinken vintertid, fick som barn hjälpa sin mamma att städa skolan, valla korna, jobba på sågen osv.
    Han är nog mera nostalgisk än vad jag är konstigt nog.

    SvaraRadera
  14. Viola, man skulle kunna tro att det var hundra år sen verkligheten såg ut så där på landsbygden, särskilt i Norrland, men det är historiskt sett ganska nyligen. Tänk de stackars korna som stod uppbundna hela långa vintern i dessa trånga bås. Och hästarna som fick slita med timmerlassen.
    Utvecklingen har faktiskt gått framåt!

    SvaraRadera
  15. En sak vet jag som var bättre förr. Alla åkrar och ängar var fulla av allehanda slags blommor, fjärilar, nyckelpigor etc. Vid varje gård fanns hussvalor, ladusvalor, tornseglare och allehanda andra fåglar. Allt det som vi idag kallar biologisk mångfald fanns i överflöd.
    Idag finns nästan inget av det kvar. En åker idag är väl närmast att betrakta som en öken vad beträffar artantal.

    SvaraRadera
  16. Mvg, ibland är det skönt att inte kunna skåda in i framtiden.

    SvaraRadera
  17. Jag är riktigt svag för gamla uthus, har alltid ögonen öppna för lagårdar (och kyrkor av nån anledning) av olika modeller när vi är ute och åker. Sten eller trä kvittar, det mesta är fint på sitt vis.
    Växte också upp på landet utan moderniteter, kommer precis som MVG ihåg hur det var att vakna upp och det var svinkallt och att man trängdes framför vedspisen på morgonarna.

    SvaraRadera
  18. Dina bilder väcker minen från uppväxten på ett torp i skogskanten. Utedass, bära vatten och ved, stortvättarna på våren. Inget att längta tillbaka till men bra erfarenheter att ha med sig i livet,

    SvaraRadera