En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 27 maj 2010

Inuti ladan


Den här ladan köpte vi när vi hade stugan som fritidsbostad för sådär 20 år en eller mer. Den låg isärplockad på en tomt i byn, stockarna var ordentligt numrerade så det gick fort att montera upp den. Tak och dörrar fick komplettera det hela.
Älghornet som sitter ovanför dörren hittade en av våra borderterriers en höst, så det är inte en jakttrofé.

Vad använder vi ladan till, kanske ni undrar. Jo där samlar vi skräp och en del användbara saker. Inget som man är rädd om för ladan är gles och släpper in en hel del snö på vintern och på sommaren växer humlen in och ut mellan stockarna och de torra bladen ligger sen i drivor på golvet när man öppnar på våren. En och annan sork övervintrar också där inne och ibland tycker fåglarna att det är en bra och rymlig fågelholk.

  
Här finns en vedbänk som stod i vårt kök innan vi renoverade där första gången (bra att lägga jordbubbsnät, potatiskassar och dyligt i), en toahink med sits (kan vara bra att ha om det blir ett längre avbrott i vattenförsörjningen), en värmare (går bra att koka trasmattor i), en vedkorg i järnsmide från mitt föräldrarhem (behöver repareras), ett träkarl som behöver monteras (går bra att ha blommor i), resterna av gamla flaggstången som vi använt till kubbspel )som jag vill bränna upp- inte maken), krattor, liar, spadar, snöskyfflar och flera påsar med vedaska som ska ut i skogen.

Här finns också ett köksskåp (fullt med sorkskit - ska spolas rent med vattenslangen), två träkistor fyllda med plast och markväv, två par lådor från en bikupa (i fjol använt som ingång till platta tunneln vid agilityträning), en pulka från det barnen var små, en trasig köksstol, en kryddhylla (bra att ha smågrejor i  bara den fästes på väggen någon gång).

Ja visst ja, jag glömde ta med den handdrivna gräsklipparen från 1971 då vi köpte vårt radhus i Botkyrka, och snowracern från det pojkarna var små, funkar ännu, och en gammal grill som nog aldrig mer ska användas.


Och här under ett gammalt bakbord som skulle kunna renoveras, finns en murhink, en gammal aluminiumkastrull (Kan användas som vattenskål till hundarna utomhus-fast vi har redan en där), och så tre kartonger med kakel från badrumsrenoveringar i tidigare bostäder.

Flera plattor av denna sort (badrummet i Staan) plus några enfärgade.

Dom här kommer nog från Botkyrkarenoveringen där vi tog en bit av klädkammaren och gjorde en bastu också.
Man skulle kunna använda dom och göra ett litet bord att ha vid hammocken.

Kryddhyllan som satt ovanför diskbänken till höger innanför köksdörren på den tid farmor styrde och ställde i det köket. Som sagt, det vore bra om "någon" fäste upp det på väggen.

En emaljerad potta som kan användas till... tja, sätta en blomma eller två i och placera på brotrappan kanske.



Nu till något helt annat!

I går gjorde jag en rabarberpaj, på egna rabarber förstås, och sötade den med stevia. Det gick helt klart att äta, både i går kväll och i dag. En liten annan smak blir det, men överkomligt. Vad man kan sakna är karamelliseringen som blir i skalet då man använder socker, det uteblir med stevia.

Dags nu att ta ut hundarna på sista kvällspromenaden innan sängdags.

cicicicicicicicicici

22 kommentarer:

  1. Dom där ladorna är fina, men vad ska den egentligen vara till. Är det en hölada eller?
    Det är tur att inte min C har en sådan för han är samlare av stora mått.
    God natt på dig.

    SvaraRadera
  2. Godmorgon säger jag!
    Du har mera grejs än jag, En vattenvärmare skulle inte vara dumt att äga....men inte till att koka trasmattor i, nej dom ska man skura med såpa...tycker jag!

    SvaraRadera
  3. Vad härligt att ha en "skräpbo" som faktiskt är vacker utanpå!Tänk vad mycket "bra att ha"-gejer man samlar på sig, undrar varför vi människor är såna samlare?
    Festligt att ni bott i Botkyrka, hur hamnade ni där upp? Det ser förödande vacker ut och naturen verkar näst intill oändlig...

    SvaraRadera
  4. Oj ... och sambon som tycker jag samlar på mig saker... *skrattar*!

    SvaraRadera
  5. Å så många härliga bra att ha grejor.. bakbordet blev jag smått förälskad i, för att inte tala om den där rabarberpajen.. mmm...
    Ha en go helg!

    SvaraRadera
  6. Gammalt skräp kan få en att minnas. Den där emaljerade pottan t ex är förmodligen tillverkad vid Kockums Emaljerverk i Kallinge. Jag jobbade där i många år, fast efter pottans tid, och fixde även jobb åt min kompis Ulf Nilsson. Det resulterade i en bok som heter "Flytande Järn". En nyckelroman. Den finns på biblioteken. Det är jag som är Niklas Andersson i den berättelsen.

    SvaraRadera
  7. Monkan, förr i tiden stod dom där ladorna utspridda överallt på lägdorna. Här uppe hade man aldrig ladugårdar i två våningar med korna nere och höet där uppe, utan man ladade höet i dessa små låga hölador och hämtade sen med häst och släde det man behövde under vintern.

    Nu finns ju inte dessa småjordbruk kvar och man ladar inte hö som förr, utan nu är det "traktorägg" som gäller. Men många lador tas om hand och ställs som grovförråd på gårdarna eller tätas och byggs på till friggebodar.

    SvaraRadera
  8. Inger, du anar inte hur mycket! Vi har ju lagårn i Holgers också! Men det är inte så mycket jag som sparar, jag ligger mera åt kastarhållet till, utan det är den andra hälften i det här hushållet som har förtvivlat svårt att slänga saker.
    Mina trasmattor tvättar jag i tvättmaskin. Jag skulle ju kunna använda såpa i den men jag har faktiskt vanligt tvättmedel. Funkar bra. Det är ju eländes tungt att skura med såpa och för hand, nej det utsätter jag mig inte för.

    SvaraRadera
  9. Malin, en skräpbod är ett måste. Hinkar till potatisupplockningen, liar och krattor, ja allt som är skrymmande och smutsigt är bra att ha i ladan.

    Att jag som är född och uppvuxen i Stockholm hamnat här beror på att jag gifte mig med en utflyttad västerbottning för 44 år sen (!) och bodde på olika platser som Fredhäll, Solna och köpte till slut ett radhus i det då alldeles nya Hallunda i Botkyrka.

    När det började vara dags för älsta grabben att börja gymnasiet bestämde vi oss för att flytta till Skellefteå för att vi tyckte det var en bättre uppväxtmiljö och det fanns bättre skolor där.

    När sen barnen vuxit upp och flyttat hemifrån sålde vi huset i stan och flyttade ut till stugan i Norrlångträsk. Stugan som är min mans barndomshem. Så för hans del är cirkeln sluten. Han lämnade hemmet mycket ung för att hitta jobb och skolor och som gammal kom han tillbaka.

    SvaraRadera
  10. Tigris P, det ska alltid finnas någon som är värre!

    SvaraRadera
  11. Tant Björn, jag skulle gärna ta hand om bakbordet på ett bättre sätt, men det är väldigt lågt, går inte att använda som vanligt bord utan att förlänga benen.

    Pajen var helt ok.

    SvaraRadera
  12. Mvg, jag misstänker att det är mycket nostalgi i min mans spariver. Jag har ju inte alls samma känsla för sakerna på det sättet.

    Väldigt intressant det du berättar om Kallinge och boken. Ulf Nilsson, det namnet klingar bekant, men det kan vara många som heter så. Är han en etablerad författare?

    SvaraRadera
  13. Han är nog mest känd som barnboksförfattare. Ett hundratal böcker. Senast jag pratade med honom (ett år sedan) var han nybliven pappa, gamla karln, och bodde med sin betydligt yngre kvinna i en ostfabrik i Sydafrika.

    SvaraRadera
  14. Ha,ha .. ja, så är det nog tänkt för jag har även fått frågan om jag har problem med potensen! *skrattar*

    SvaraRadera
  15. Mvg, ja, ja, naturligtvis! Hur många böcker av honom har man inte läst!
    När jag läste namnet såg jag bilder framför mig, men mera fotobetonde, men nu förstår jag. Vi har fortfarande kvar nästan alla barnböcker och läser dom för barnbarnen då dom är här på besök.
    Tänk att hamna i en ostfabrik på äldre dar.

    Nu måste jag försöka få tag på boken "Flytande järn" absolut!

    SvaraRadera
  16. Tigris P, för att förklara: du svarar på en kommentar jag gjort på din blogg angående vinster man vunnit.

    SvaraRadera
  17. Tja du, Cici, att hamna på en ostfabrik i Sydafrika är väl inte så illa. Själv hamnade jag ju på ett dårhus i Öjebyn. Okej, före detta dårhus, men ändå.
    Don efter person, är det inte så de säger?

    SvaraRadera
  18. Mvg, ibland är du som en enda skröna, hela du!
    Vad vore bloggvärlden utan dig?!

    SvaraRadera
  19. Oj så många oumbärligabraattha-grejor. Önskar att jag hade en hölada att sitta vid ibland. Jag minns min konfirmationstid intimt förknippad med en lada. Min bästis och jag cyklade varje söndag efter kyrkobesöket till en speciell hölada och varje gång kom lika troget två killar på moped. Så satt vi och pratade och så sa vi hej då. Ja, precis så. Hej då. Se´n minns jag inte hur det slutade men spännande var det att se om dom skulle dyka upp.

    SvaraRadera
  20. Ingabritt, mer än en romans har nog utspelats i hölador eller dess närhet. Dom stod ju ofta en bit från vägen så det blev lite insynsskyddat. Man kan undra om dagens ungdom har lika oskyldiga "romanser". I den åldern skulle det ju helst vara en kille som var lite äldre, och lite oåtkomlig, en man kunde beundra på avstånd. Det var ofta inte lika tjusigt om det kom för nära.

    SvaraRadera
  21. Precis så var det. Svärmeri. Det förekommer knappast idag. Idag är det nog pang på klart slut.
    Apropå Stevia. Har du hört talas om Sukrin - naturligt kalorifritt socker säger tillverkaren.
    Info kan du få på www.sukrin.no
    Jag har köpt mitt på Daglig livs i Stockholm. Jag tycker att det är användbart på många sätt och ger ingen bismak.

    SvaraRadera
  22. Ingabritt, det låter väldigt intressant. Har lagt om det på favoriter och ska läsa det i morgon när jag inte är så trött. Tack för tipset!

    SvaraRadera