En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

söndag 30 maj 2010

SAAB, rosenfink och Kallifatides

Leo och hans föräldrar sov över hos oss och for hem till Lycksele vid middagstid i dag. Då hade dom lämnat tillbaka vår Volvo och bytt mot gammelsaaben, min mans ögonsten. Den borde ha varit såld för länge sen, men han klarar inte av att ta det steget, gubben min.

  
Den bilen har han kört några varv runt jorden med och när den var ny krockade ekipaget med en älg ovanför Luleå någonstans på E4:an. Kollisionen blev våldsam, älgen kanade över motorhuven, uppför framrutan, över taket och tog med sig bakrutan på vägen ner.

Den stackars skadade älgen släpade sig till en parkeringsficka i närheten, och några poliser på väg hem från en kurs passerade platsen alldeles efteråt. Dom hade vapen och kunde avliva älgen och sedan hjälpa till på olycksplatsen. Bilen var så skadad att försäkringsbolaget tvekade länge innan dom beslöt att den kunde repareras. Min man var helt oskadd och han tyckte nog att han var det på grund av bilen.
                                    
Rosenfinken
     
Nu har rosenfinken kommit till våra trädgårdar.
Sången låter ungefär "vy vídjio", och låter väldigt skarpt och tydligt. Han hörs ofta i närheten men är svår att få syn på. Hos mig kan han sitta inne i vinbärsbuskarna och det är först då han flyttar på sig som man upptäcker honom. Rosenfinken är en relativt ny fågel i vårt land och hittas främst i den östra delen.

För att höra hur han låter kan du gå in på sveriges radio.se  P2-fågeln, Fåglar på R. Kanske känner du igen den då du hör den.



   En vacker augustisöndag störtar ett litet propellerplan från ett privat bolag, på väg från Amsterdam till Bromma flygplats, i sjön Getaren nära Lida gård. Vem fanns ombord? Sju kroppar dras upp ur vraket, fem män, en kvinna och en mörkhyad pojke i 12-13-årsåldern. Identifieringen av de vuxna var lätt, alla hade papper på sig. Men vem var pojken? Vem reste han med? Vem väntade honom?


Jag har läst ganska många böcker av Kallifatides, särskilt hans första böcker som handlade om hans uppväxt i Grekland, men det var länge sedan. Några kärleksromaner har jag också läst, men det här var den första av hans kriminalromaner.
 
Historien var väl ganska intressant, men jag hade svårt att hålla ordning på alla namngivna personer. Till slut började jag skriva ner dom för att ha lite koll och fast boken i pocketupplaga bara är på 214 sidor hade jag 39 namngivna personer att hålla reda på. Det är alldeles för många tycker jag. Om ett namn skrivs ut tror man ju att det betyder att personen kommer att ha betydelse för berättelsen och därför vill man lägga namnet på minnet. Det förtog mycket av nöjet med läsningen för min del.
 
39 kronor på Adlibris i pocket.

cicicicicicicicicici

26 kommentarer:

  1. Så, nu hoppade jag över det mesta om boken sann Kallifatides fan som jag är. Den skall jag köpa. Oavsett. Jag kommer aldrig att glömma när han berättade att i början av hans tid i våt land träffade han några andra ungdomar ... en sa en gång: skall du ha på käften? Ja tack, svarade K varpå han får på käften!
    :)

    SvaraRadera
  2. Tigris P, gör du det! Sämre böcker har jag läst. Och du kanske har bättre minne för namn än vad jag har. Jag fick uppfattningen att det kanske finns fler böcker med delvis samma personer i, alltså en serie. "Ett enkelt brott" 2000, "Den sjätte..."2002, "I hennes blick"2004 är i alla fall kriminalromanerna han skrivit.

    SvaraRadera
  3. Hej

    Läste det med älgolyckan.....usch....ja själv körde jag på ett rådjur med en gammal VW bubbla....vilken smäll

    SvaraRadera
  4. Skånepågen, bilar och vilda djur hör liksom inte ihop. Men ibland händer tyvärr att dom möts och det är inte bra för vare sig bilisten eller djuret.

    SvaraRadera
  5. Men det är nåt visst med gamla Saabar. Så här 40 år efteråt minns jag bara det bara det trevliga med vår gråa tvåtaktare. Gillade att köra med frihjul. Och sonen kröp oskadd ur en Saab 900 efter att han väjt för en älg och voltat. Det tackar vi bilmärket för.

    SvaraRadera
  6. Fy vilken otäck olycka, så skönt att maken var helt oskadd, då kan man ju förstå att det var svårt att ge upp den bilen.
    Underbar bild på fågeln!
    Ha en underbar måndag! Kram Malin

    SvaraRadera
  7. Apropå krocka med djur. Visst var det väl drottningens livvakter (säkerhetspoliser)som var ute och skjutsade omkring hennes höghet någonstans i de här trakterna när de körde på en ren så den blev skadad, klev ur bilen, drog sina tjänstevapen, sköt renen i näsan så den fick ännu mera ont och for vidare? Eller är det en skröna?
    Jag var inne i en skrivarperiod då, för ett par år sedan när det där skall ha hänt, så jag läste varken tidningar eller såg på teve.

    SvaraRadera
  8. Hej Cici
    Ja, älgolyckor kan ju sluta väldigt illa både för
    förare och passagerare. Det var tur att det gick bra, men otur för älgen.
    Rosenfinken är verkligen vacker.
    Nisse

    SvaraRadera
  9. epsilon, vi har haft många saabar i den här familjen, men vid det senaste bilbytet blev det en volvo. Maken har aldrig varit riktigt nöjd med det bytet, men jag tror inte det har varit något större fel på den, det är nog mest en känsla han har.
    Själv kör jag en 9:3 som jag trivs väldigt bra med.

    Jag inbillar mig att det är större säkerhet i svenska bilar, men det kan ju vara ett önsketänkande. Dom är i alla fall gjorda för vinterklimat vilket är ganska viktigt när man bor i norra delen av landet.

    SvaraRadera
  10. Malin, det är väl ofta slumpen som avgör om en olycka blir en bagatell eller en katastrof men en säker bil är nog en bra förutsättning. Om nu bilar kan vara säkra överhuvudtaget.

    (Bilden har jag lånat från SOF:s sida där det finns mycket att läsa om fåglar).

    SvaraRadera
  11. Mvg, först tänkte jag att det där har jag aldrig hört talas om, men nu börjar det dyka upp svaga minnen om det, mest att det var tidningsrubriker. Jag satte mig nog inte in i historien så noga, mitt intresse för kungligheter är tämligen svagt.

    SvaraRadera
  12. Nisse, det är både farligt och obehagligt att köra över och på djur. De stora på grund av sin tyngd och de små därför att man gärna vill undvika att köra över någon levande varelse och kanske styr undan och då krockar med mötande eller hamnar i diket.

    Det lugnaste är att inte färdas på vägarna överhuvudtaget, men det funkar ju inte heller.

    SvaraRadera
  13. En bekant till mig, en dam, körde ihjäl en hund en gång. Det riktigt sorgliga med det var att hunden var kopplad och att ägaren stod och höll i andra änden av kopplet.

    SvaraRadera
  14. Vet du vad Cici, min största fasa när C och jag är ute kör är just att något vilt ska komma i vår väg. Fast vi bor i Skåne så har vi väldigt mycket vilt. Rådjur och vildsvin finns det väldigt mycket av, älgen finns främst i mellan och norra Skåne, men det händer ganska ofta att den dyker upp nära tättbebyggt område också.

    SvaraRadera
  15. Mvg, kan nästan slå vad om att hon hade hunden i ett så kallat flexikoppel, ett som kan bli flera meter långt.

    Kanske tur i alla fall att det var hunden och inte damen som blev ihjälkörd!

    SvaraRadera
  16. Monkan, ska man vara på den säkra sidan bör man kanske inte köra fortare än 30 och det är liksom inte så populärt bland andra trafikanter. Dessutom är man bortskämd nu för tiden med att det ska gå fortare än på hästskjutsarnas tid.

    Trevligt i andra sammanhang med alla vilda djur är det i alla fall. När jag bodde i Stockholm hade vi både rådjur, harar och älgar inpå knutarna. När min syster skulle gifta sig fick vi passera tätt intill tre älgar som stod och betade i ett träd på vägen mellan parkeringen och kyrkan. Vi fick hejda barnen från att gå fram och klappa dom!

    SvaraRadera
  17. Rosenfinken var fin! har aldirg sett såna. Men jissses, vilken tur i oturen med bilkrocken!! Ja, inte för älgen då... jo, lite eftersom han slapp lida länge pga poliserna.
    Och tänk att Herman finns i hela Sverige, helt fantástiskt. Han har besökt mig också, för många år den dock.
    Hulda

    SvaraRadera
  18. Hulda, det gäller att ha lite tur här i livet. Jag hoppas att vi har det också nu när vi ska ut på vägarna igen.
    Bor man i östra delarna av landet är det troligt att man känner igen rosenfinkens spelande, den är så speciell, lite som en busvissling.
    Jag har hört talas om Herman för länge sen, men aldrig träffat på honom. Han kom som en överraskning.

    SvaraRadera
  19. Så trevligt med bilresa genom vårt långa land! det blir massor av foton, förstår jag. Om man kommer ihåg att fota, ibland blir man så uppslukad att kameran glöms bort. Iaf jag! Jag ska allt spana efter rosenfinken!! Gubben blir nog allt lite avis ibland när jag har sett fåglar han inte sett, han är ju sån där fågelskådare! Hihi, fast oftast vill han påstå att det inte vaar den fågeln jag såg, för jag tar alltid till med den ovanligaste! hihi...
    God tur!
    Hulda

    SvaraRadera
  20. Har just fått bekräftat att Nornorna jag hittade 23/5 var okända sen tidigare.
    Nu är de kända och kommer att registreras i vederbörlig ordning enligt EU:s habitatdirektiv.
    Trots att jag inte direkt är någon anhängare av EU känns det faktiskt en smula tillfredsställande.

    SvaraRadera
  21. Hulda, tack, och lyssna gärna på P2-fågeln så har du mycket större chans att upptäcka rosenfinken sen.

    SvaraRadera
  22. Mvg, grattis! Får du in ditt namn i rullorna också?
    Dessvärre blev det inga nornor för mig denna gång. Det har varit tidsmässigt omöjligt att fara ifrån i dag och i helgen var barn och barnbarn här. Nu satsar jag och grannen på guckuskon. Hon har sett dom förut och förvånades över att det fanns sådana blommor i vårt land.

    SvaraRadera
  23. Mitt hjärta slår litet extra för SAAB. Jag känner mig trygg i den bilen. Det känns nästan som jag hade en rustning. Vilt efter vägarna är ett kapitel för sig. På min födelsedag i febr skulle jag hem från från centralorten och framför mig mer anade än såg jag en reslig älgko. Fick snabbt bromsa bilen och ett kvartsvarv snurrade bilen innan den stannade. Både älgen och jag kom undan med blotta förskräckelsen. Hade tursamt ingen högra hastighet men ordentligt skakad blev jag.

    SvaraRadera
  24. Ingabritt, vilken tur att det gick så bra! I värsta fall kan man kollidera både med älgen och mötande bilar.
    Men nu när vi i morgon startar vår resa mot Göteborg blir det i en Volvo. Den känns ganska rejäl den också måste jag säga. Det gäller bara att chaufförerna är av samma kvalitet.

    SvaraRadera
  25. Nä, jag får inget namn i rullorna, och lika bra är nog det. Alla är nämligen inte så förtjusta i att man hittar nornor på deras marker.
    EU har ju ålagt Sverige ett speciellt ansvar för bevarandet av Norna och Guckusko inom EU. I praktiken innebär det att det kan komma arga insändare i lokalpressen när en markägare gör kalhygge av en sådan växtplats. Visst, han är i sin fulla rätt att utrota varenda växt på sina marker, trots stränga fridlysningsbestämmelser, så länge han gör det maskinellt och inte för hand, men ibland kan det nog ändå vara en fördel att inte skylta med att man var den som upptäckte den rara växten.

    SvaraRadera
  26. Mvg, då är det kanske lugnast att vara anonym upptäckare, det förstår jag.

    SvaraRadera