En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

fredag 14 maj 2010

Skogsvandring

I morse fick jag besök av två svalor, de första för i år. Det sägs ju att svalorna känner igen gårdsfolket och det kan man ju tro eftersom den första svalan satt kvar på ledningen då jag stod nedanför och pratade med den, och straxt kom det en till och satte sig bredvid den första.
På förmiddagen tog jag hundarna med mig upp i skogen. Vi fick ta lite omvägar för att komma dit jag hade tänkt, på grund av snömängden i norrbacken. När vi hoppade där i skogen från sten till sten, för att slippa få snö i stövlarna, stötte jag på den här laven. Jag vet inte om lav kan blomma, eller varför den hade den här röda färgen, som pyttesmå röda mössor, bara ett par, tre millimeter stora.
(Kochenillav har jag tagit reda på senare).

Äntligen kom vi fram till stigen och vi hade inte gått långt innan vi stötte på de första stenmurklorna. Vackra att titta på, men man bör nöja sig  med det. Vilken nytta såna där giftiga svampar gör kan man undra.

Skogen som var så trevlig att gå genom här ovanför Hundtjärn är helt skövlad sen några år och det ser verkligen trist ut. Lite i taget har jag försökt röja så att Mullbergsstigen kommer fram och maken har gjort käppar och märkt upp stigen. Tillsammans med ett par äldre skyltar som en av markägarna satt upp försöker vi återskapa den gamla stigen.
Så småningom kommer vi fram till en ganska nybruten skogsbilväg som korsar stigen. Maken och jag kallar den "Bondens Väg" efter markägaren. På den vägen ser man ofta spår efter djur. I dag hade en älg gått där ganska nyligen. Kanske den gick undan för oss, för hundarna markerade att det var något inne i skogen. Jag fick dock aldrig syn på den.
  

Ett rådjur hade också promenerat på vägen inte allt för länge sen. Skönt att se att det finns några av dom kvar efter denna bistra vinter. Vi har ju inte alls särskilt mycket rådjur här uppe, det är nog bara dom starkaste som klarar vintrarna med det snödjup och den kyla vi brukar ha.


Längre fram stötte vi på lite äldre älgspår som tinat lite och gav sken av att en jättebamsig älg gått där. Helen ser lite fundersam ut.


När vi var mitt i skogen hörde jag åska ganska långt borta, det mullrade svagt mest hela tiden, och jag hoppades att den inte skulle komma åt vårt håll. Jag är inte så förtjust på tanken på att gå där bland träden i åskväder. Varmt var det, nästan kvavt, men eftersom det kom ett par regndroppar precis då jag klev ut på bron hade jag en regnjacka knuten runt magen. Den hade känts lite onödig, men alldeles innan vi hunnit fram till Sörträsket började regnet falla och jag fick ta på jackan.


Lidträskbäcken har svämmat över sina bräddar före Mullbergsvägen där den går igenom en vägtrumma, och det visar att snösmältningen i skogen är i full gång. Äntligen!
Det går en väg över Sörträsket och när vi hade hunnit halvvägs på den brakade åskan lös. Det känns inget vidare, tycke jag, att vara mitt ute på sjön då, så det blev till att raska på stegen den sista biten hem.

Regnet och åskan höll inte i sig så länge, man kunde snart gå ut i värmen igen. I dag gick det bättre att få vildtulpanerna på bild, men det var lite molnigt då så dom var inte så öppna. Dom är inte högre än en decimeter, verkligen små.

cicicicicicicicicici




9 kommentarer:

  1. Hej Cici
    Stenmurklor går faktiskt att äta om man bereder dom och lagar dom på rätt sätt.
    Nisse

    SvaraRadera
  2. Hej Cici
    Man avråder tydligen att man ska äta dem. Eftersom inte all gift går bort när man behandlar dem. En länk:
    http://www.slv.se/sv/Fragor--svar/Fragor-och-svar/Saker-mat/Stenmurkla---fragor-och-svar/
    Nisse

    SvaraRadera
  3. Jo Nisse, så är det. Man kan aldrig få bort giftet helt. Det är till och med skadligt att andas in ångor från dom i en bil t ex. För bara några år sen var det väldigt vanligt att man plockade och använde stenmurklorna. Många sålde till restauranger. Det finns fortfarande dom som gör det, men eftersom giftet lagras i kroppen kan det en vacker dag ha blivit för mycket och, jag tror det är njurarna som slås ut.
    Toppmurklor däremot går fortfarande bra att använda. Men dom kommer på hösten tror jag och inte här uppe hos oss.

    SvaraRadera
  4. Hej Cici.
    Ja, nu minns jag. Det är toppmurklor jag har smakat, men det var så länge sedan, på sjuttiotalet, när jag bodde i Finspång.
    Nisse

    SvaraRadera
  5. Nisse, det är inte så många år sen som det var väldigt vanligt att man fick murkelsås till kött om man gick på restaurang, så det har jag ätit flera gånger.
    Jag vet att jag blev yr,illamående och kräktes efter en sån middag kvällen innan. Det var en firmafest i Luleå, med övernattning på hotellet och kändes pinsamt att må så dåligt på morgonen. Många flin sågs, men jag är mycket måttlig med starkdricka så det var inte orsaken!

    SvaraRadera
  6. Hej

    Oj härlig vistelse i skogen och jag som älskar skog och mark.

    Frånd det ena till det andra Cici...jag har sagt till min bror om en tavla med en eka....så du vet..

    SvaraRadera
  7. Tack för denna promenad. Det var verkligen en blandad kompott, så trevligt. Visst blir man ledsen av skövlad skog. Den "blommande" laven verkar intressant. Att mossa kan blomma känner jag till och då borde väl även laven kunna det. När jag ser bilden kommer jag att tänka mer på svamp, någon typ av slemsvam, dit bl a trollsmör hör. Det finns mycket i vår herres hage. Hoppas dina utslag blivit bättre.

    SvaraRadera
  8. Skånegrabben, då vet jag att det ligger en beställning där. Men med konstnärer vet man aldrig, det ska ju inspiration till och så. Men jag har ingen brådska, inte alls.

    SvaraRadera
  9. Ingabritt, jag ska försöka ta reda på vad det är för något det där "blommande", men för mina amatörögon ser det ju ut som lav.
    Mina utslag visar tendenser till att skrumpna ihop lite grann, men dom kliar mer. Några nya har i alla fall inte dykt upp, och det är jag tacksam för.

    SvaraRadera