En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

tisdag 18 maj 2010

Utflykt



Förmiddagen gick till Byske och sista vattengympan för den här terminen. Som tack för terminen bjuds vi på kaffe med macka och liten kaka av personalen, det är flott tycker jag.

På eftermiddagen for vi till Fällfors ooch först besökte vi kyrkogården för att ta reda på gravlyktorna vi satt ut i vintras. Ofta möter man någon bekant när man går där och det gjorde vi även i dag. Många namn på gravarna är bekanta för mig efter alla mina år inom hemtjänsten. "Där ligger han och där ligger hon och javisst ja han, honom hade jag nästan glömt bort".


Förutom föräldrar och ännu äldre släktingar till min man ligger en bror till honom här, och andra bybor som man kännt.

Den här stenen tycker jag är så fin. Det är en pojke som dog i unga år som ligger begravd här. Jag har kluddrat över namnen.

Efter kyrkogårdsbesöket bilade vi ner för backen till själva forsen i Fällfors. Man har uppfört en bro över forsens brantare parti ganska nyligt och man kan också gå på dom gamla stenmurarna. Det är utbyggt både trappor och som en liten läktare där man kan se hur dom fångar lax vissa helger under sommaren. Man köper då en lott och har man tur så vinner man en riktigt präktig, nyfångad lax.







Ovanför forsen går landsvägsbron och på andra sidan den finns Fällfors Camping, som vanligt delvis översvämmad denna tid på året.


På andra sidan älven, mittemot campingen ligger skolan, den som vi har stridit för i vinter för att den ska få vara kvar. Det lyckades så till vida att den fick ett år till på sig. Ovanför skolan, på andra sidan vägen ligger kyrkan och församlingshemmet.



Sista anhalten på denna lilla "semestertripp" blev Marranäsvältan, Fällfors egen jättelika sandlåda. I alla fall kan man tro det är man ser hur vissa har farit fram med skotrar och fyrhjulingar. Det är synd att inte ungdomarna förstår att vara rädd om en unik natur som denna.

Här har vattnet i form av en liten underjordisk bäck grävt ur sandmarken till en djup ravin. Ett tag rasade marken med en sån fart att den hotade vägen och flygfältet. Till slut lyckades man täppa igen bäcken, som ingen vet var den kommer ifrån, så att just nu har det slutat rasa där.


Den lilla bäcken har sen sökt sig ner mot älven och där dom möts, på andra sidan älven  ligger Marranäset, där dom släppte ut hästarna på somrarna, därav namnet. Så har jag fått det berättat för mig i alla fall.

 Detta är vårt alldeles egna Grand Canyon!


cicicicicicicicicici 

10 kommentarer:

  1. Det var flott att bli bjuden på fika som tack för deltagande i vattengympa må jag säga. Mäktiga bilder från vildsint vatten. Du har verkligen fångat kraften.

    SvaraRadera
  2. Det är vackert och mäktigt vid Marranäsvältan. Om den hade legat någon annanstans i världen hade den nog varit en stor turistattraktion...

    SvaraRadera
  3. Ingabritt, man kan känna kraften när man står på stenkistorna eller sätter sig en stund på ett trappsteg. Det dånar så att man inte kan föra ett samtal. Kan säga att lilla Helen inte uppskattade att sitta jäms med värsta fallet.

    SvaraRadera
  4. Inger, det stod två turistbussar vid vägen då vi for till kyrkogården, så en och annan turist kommer det i alla fall.

    SvaraRadera
  5. Ser vattnets kraft på Rapport. Vackert men så farligt det kan bli, besvärligt om det går in i husen och gräver av vägarna.

    SvaraRadera
  6. epsilon, mot naturens krafter står sig människan ofta ganska slätt. Det gäller väl att tänka sig för var man sätter sitt hus eller drar vägen, så att man minskar risken för vattenskador. Dessvärre vill ju dom flesta vara så nära vattnet som möjligt. Här i vår by behöver vi inte oroa oss, vi är inte utsatta vad jag vet.

    SvaraRadera
  7. Tack Cici för dina fina bilder från dina hemtrakter. Det är roligt att vi kan presentera våra olika landskap här i bloggarna för varandra. C och jag har också gjort en kort runda idag.
    Jag kan berätta för dig att barnbarnets skada inte var så farlig. De trodde hon hade skadat miniskeln eller korsbandet i knät, men Gudskelov hade hon klarat sig ifrån det. hon behöver bara vara lindad och använda kryckor en tid.
    kram Monkan

    SvaraRadera
  8. Så fina bilder, speciellt dem i forsen eller er Grand Canyon. Jag liksom Monkan tycker det är himla roligt att se hur alla har det i olika delar av landet. Vi har ännu inte riktigt bestämt åt vilket håll vi styr kosan på semester, så det är perfekt att få lite tips.
    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  9. Monkan, nog vill man visa upp det i sin närhet som man tycke är lite extra.

    Så skönt att det ordnar sig för barnbarnet. Man vill ju så gärna att dom ska få gå oskadda genom livet, fast man vet att det är en omöjlighet.

    SvaraRadera
  10. Tant Björn, Sverige är nog vackert åt vilket håll man än ställer kosan, men jag gör gärna reklam för vår trakt.

    SvaraRadera