En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

måndag 21 juni 2010

Guckusko


Jag klev upp före sex i morse, duschade och tvättade håret, snabbade mig ut med hundarna, åt min frukost, bytte om och for de tre milen till Byske, för jag skulle träffa en kirurg på vårdcentralen. Han/hon skulle titta på mitt s.k. triggerfinger. Jag kom fram i god tid, lämnade kallelsen och fick redan på att jag kommit en vecka för tidigt!

Eftersom det snälla receptarien såg nästan förskräckt ut då hon skulle meddela mig fadäsen, skrattade jag och sa "Bättre en vecka för tidigt än en vecka försent", och då slappnade hon av och skrattade med.


Det kändes ju bra att jag hade fler ärenden i Byske, som att lämna hur mycket som helst till återvinningcentralen och hämta ett nytt hjul till gräsklipparen, så helt förgäves blev ju inte resan.

På hemvägen ringde jag till min trevliga granne S som hade lovat att rekognosera vägen till guckuskona. Hon hade genom sin man en bekant som kände till ett ställe i närheten av naturreservatet, men mera lättillgängligt, och skulle kontakta honom. S och hennes man hade faktiskt varit ute i skogen i fredags kväll och beundrat underverken som växer där, så nu visste hon precis hur vi skulle köra och gå.

  Att vi inte var ensamna om att leta guckuskor syntes i gräset på den nästan igenvuxna skogsvägen, det var bara att följa spåren. S, som har ögonen med sig, sökte och hittade tätört, och har man bara hittat en så hittar man flera. Det var första gången jag stötte på den växten, i alla fall medvetet. Det är en så kallad köttätande växt som användes till att göra långfil, och dom gröna, tjocka bladen var klibbiga då man kände på dom, men den hade en söt blå-violett blomma på en lång stängel. Tyvärr blev bilden suddig, men ni kanske ser på ett ungefär.

          
Så var vi inne i skogen och plötsligt var dom där! Helt osannolika, så underbara! Man blev glad i hela kroppen och visste inte riktigt åt vilket håll man skulle rikta sin uppmärksamhet, dom fanns överallt. Guckuskon!


Dom ser så helt fel ut i den norrländska granskogens sankmarker att man blir helt betagen. Ni kan tro att vi satte ner våra stövelklädda fötter med största försiktighet, man ville absolut inte trampa på någon av de underbara blommorna.

Desto mer förskräckt blir man då man hör att dom har tänkt att avverka skogen där guckuskon växer! Det är ju en sån liten plätt egentligen, nog klarar sig skogsägaren utan det timret, det vore rent förskräckligt om så skedde.

Det var lite svårt att slita sig från stället, men till slut sa vi hej då och vandrade vägen tillbaka. Förutom tätört såg vi  flera olika växter och fjärilar. En och annan mygga syntes också men inte alltför många. 

Den här söta varelsen var obekant för oss, men jag har letat i min fältflora och kommit fram till att det är en klotpyrola, vilket är ett för mig helt obekant namn. Fin var den i alla fall.
Andra växter som vi såg på vår väg var blodrot, skogskovall, blommande tranbär mm mm.

Vad det är tänkt att bli av den här ganska stora knoppen är inget jag har någon aning om, har aldrig sett något liknande. Vi såg bara till två exemplar. Upplysningar mottages tacksamt.

Så var den dagen räddad! Nu var det bara att återvända till stugan och de bestyr som väntade där, ogräsrensning, hundrastning, tvätthängning, ja ni vet.

Men mötet med guckuskon glömmer jag inte i första taget. Vad är Stureplansgallerian och Kungsgatans skyltfönster mot en vandring i orkidemarker! 

       
Ett extra tack till Motvallsgubben som tipsat och uppmuntrat mig i mina försök att hitta orkideer. Nästa vår SKA jag hitta nornan. Den lär finnas i detta område också. Om nu skogen får stå orörd!

cicicicicicicicicici

24 kommentarer:

  1. Hej Cici, så fina orkiderna är. Så roligt att de får stå ifred, men de är väl svåra att hitta.

    SvaraRadera
  2. Underbart! Kan förstå känslan att hitta en sådan skatt.

    SvaraRadera
  3. Om du googlar på Dactylorhiza incarnata får du se hur den där knoppen kommer att se ut om några dagar.
    Här i Öjebyn blommar de redan.

    SvaraRadera
  4. Är så förundrad över just tätörten, hur, när och varför kom man på att man kunde göra filbunke med hjälp av den..?!

    Guckuskor finns här också här och var - men det var massor av år sen jag såg nån. Ska ut och leta.

    SvaraRadera
  5. Hoppas verkligen skogen får stå så du kommer ut på fler upptäckar expeditioner. Vad spännande att hitta sådana härligheter.

    SvaraRadera
  6. Grattis till denna underbara upplevelse. Jag är inte så lite avundsjuk ska du veta! Tur att du delar med dig här på bloggen!

    SvaraRadera
  7. Typiskt att stressa hela morgonen och så är det fel dag! Skönt att du hade flera ärenden i varje fall. Mysig promenad ni verkar ha haft med en massa vackert att se på! Kram

    SvaraRadera
  8. mats i träsket22 juni 2010 09:50

    Jo grattis till fyndet. Så fick man se den på bild, kanske man känner igen nu om man springer runt och söker andra spår i naturen. Tänk så mycket det finns att se i våra skogar, men man får ha olika " glasögon " på sig då man söker ex svamp, blommor eller spår efter djur. Känslan måste vara densamma som hitta värsta kantarellstället, eller hur??

    SvaraRadera
  9. Monkan, det gäller, som så många andra gånger, att ha de rätta kontakterna. Motvallsgubben är en, min vän och granne S en annan.

    SvaraRadera
  10. Ingabritt, det kändes i hela kroppen, en riktig kick!

    SvaraRadera
  11. Mvg, då var det som vi misstänkte, en orkide, ängsnycklar. Du håller dig väl i växtzon V och vi bor i zon VI, så vi kommer lite efter. Då måste man ju försöka ta sig dit en gång till och titta på det underverket då det blommar. Men nog lever den farligt där den står mitt på vägen!

    SvaraRadera
  12. Marianne, här kommer en förklaring kopierat från Wikipedia:

    Långfil är en sorts filmjölk som kräver låg syrningstemperatur och lång mognad. Den har en mild syrlighet och lite besk smak, och konsistensen är seg och sammanhängande - lång. Långfilens bakteriekultur liknar filmjölkens, men den innehåller även Lactococcus lactis som sätter ihop mjölkens kolhydrater till långa polysackarider, vilket ger den sega konsistensen. Den traditionella långfilen framställdes mest i norra och mellersta Sverige samt i västra Finland, i bygder där man under längre tid befann sig borta från hemgården (i skogen, vid fäboden och slikt) då det var en konserverad form av mjölk.

    Långfilsätaren vispar typiskt upp filen lätt i tallriken för att ge den sin rätta sega, jämna konsistens.

    SvaraRadera
  13. Tant Björn, det är bara att hoppas att skogsägaren har bättre förstånd än att dundra in där med skogsmaskiner.

    SvaraRadera
  14. Inger, säg till om du vill fara dit!

    SvaraRadera
  15. Malin, ja du vet det gamla ordspråket: Det man inte har i huvudet får man ha i benen.

    SvaraRadera
  16. Mats, det känns som om man hittat en förmögenhet. Tror jag, har aldrig hittat någon sådan, men jag inbillar mig det i alla fall.
    Det är inte helt fel at ha någon med sig som vet var man ska leta, skogen är stor. Kalkrikt och lite vått är tydligen receptet för orkideer.

    SvaraRadera
  17. Så vackra ... är de fridlysta, tänkte om man kunde flytta på några *ler*!

    SvaraRadera
  18. Tigris P, dom är väldigt fridlysta! Dessutom trivs dom inget vidare i trädgårdsmiljö. Tyvärr.

    SvaraRadera
  19. Finns dom kvar efter midsommarhelgen? i så fall vill jag väldigt gärna följa....

    SvaraRadera
  20. Inger, du frågar en som inget vet, men det kan nog vara väl sent för vi såg bara utslagna blommor, inga knoppar.
    Å andra sidan tar det inte lång tid att fara dit, och inte är det långt att gå heller.

    SvaraRadera
  21. OJOJOJ...........Var inte igår jag såg en guckusko ......VACkERT
    Håkan

    SvaraRadera
  22. När har du tid och lust att valla mig???

    SvaraRadera
  23. Hej Håkan, trevligt att du besöker min blogg. Ja bilderna gör knappast guckuskon rättvisa, dom var så fantastiska i verkligheten där dom stod i i skogen!

    SvaraRadera
  24. Inger, när du vill. Har inget särskilt inplanerat i veckan så här långt i alla fall.

    SvaraRadera