En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

måndag 30 augusti 2010

Surisar

Surströmming är inte sur och absolut inte rutten. Den borde egentligen heta syrströmming eftersom den är syrad. Inte kallar man surkål för rutten. Det vet man ju hur nyttig den är, med alla sina vitaminer i behåll. Det räddade livet på många sjömän en gång i tiden. Och gjorde att ryssarna vann många fältslag för dom kunde konsten att tillverka syrad mat. Soldaterna från trakter där detta inte var vanligt, försvagades och dukade under av bristsjukdomar.
Surströmming kan intas på många olika sätt. Det gemensamma är att man i slutänden gapar, tuggar (långsamt, gärna med slutna ögon) och sväljer härligheten.

I vår familj gör vi så här:
Först fiskar man upp en eller två strömmingar ur burken, rensar, tar bort ryggraden och, för min del, skinnar densamma, innan man delar fileerna i mindre bitar.
Sen tager man en stor bit ljusugnsbröd och smörar det, lyfter upp kastullocket och tar en het potatis som man skalar och skivar. Den läggs sedan ovanpå smöret som börjar smälta lite. Fort på med strömmingsbitarna, strö över finhackad gul lök (går bra med rödlök också) och gärna ett par tomatskivor. 
Klart!
  
  Guud så hungrig jag blev nu då!

Vill du veta ALLT om surströmmingen rekommenderar jag att du går in på Surströmmingsakademins hemsida:




18 kommentarer:

  1. Jag gillar fisk i alla dess former, men just denna har jag svårt för.

    SvaraRadera
  2. Surströmming är gott, tyvärr är inte sambon av samma åsikt därför blir det alldeles för sällan som jag får äta det :-/

    SvaraRadera
  3. Tyvärr Cici så har jag aldrig smakat på surströmming, kanske är hög tid. Men jag blir nog ensam i så fall :)

    SvaraRadera
  4. En gång har jag ätit surströmming, men aldrig mer. Nä, det var inte för mig. Rapade surströmming hela kvällen sedan, fyyy!
    Det är väl så att antingen älskar man det eller avskyr det. Gubben älskar det, men det serveras aldrig här hemma, kraken.

    SvaraRadera
  5. MMM .Är en som Älskar surströmming! Det är sååå himla gott å nyttigt dessutom.Blir faktiskt sugen, kanske i morgon.Btukar ha gräddfil till också ibland.

    SvaraRadera
  6. Imse, alla kan inte gilla allting. Men är man inte uppvuxen med surströmmingen kan det kräva flera försök innan man får mersmak.

    SvaraRadera
  7. I min värld, lite trist för dig men det finns värre saker. Kanske kan man hitta ett "surströmmingsgäng" så att man i alla fall får smaka denna delikatess några gånger om året.

    SvaraRadera
  8. Monkan, om du är norröver i landet skulle du passa på. Helst på sommaren så att du kan sitta utonhus, det underlättar för nybörjarna.

    SvaraRadera
  9. Tant Björn, en gång är ingen gång. Om du provar en gång till så rekommenderar jag att du tar bort skinnet. Då slipper man det där med rapandet. Rå lök kan ju också ha bidragit.

    SvaraRadera
  10. Stickmamman, det tillkommer mer och mer tillbehör med åren. Däremot har den övre brödbiten, som är upphovet till "klämman" blivit alltmer sällsynt. Fast man kallar det fortfarande klämma fast det bara är en brödbit.

    SvaraRadera
  11. Surströmming har jag fått med modersmjölken. Som barn åt vi den året om till vardags när föräldrarna blev sugna och vi barn älskade det. Vi åt alltid surströmming som fisk och potatis med ljusugnsbröd och hackad lök till. Ingen klämma, inga tomater eller andra tillbehör. Idag har vi avnjutit rätten eftersom vi inget annat hade hemma och burken log så rart mot oss från kylskåpshyllan. Vi äter klämma, Mums fillibabba.

    SvaraRadera
  12. Klämma ska de va! Inga tomater men dill.
    En delikatess....

    SvaraRadera
  13. Aldrig provat surströmming men fick jag chansen så skulle jag ta den. Anser att man aldrig, oavsett vad det är, kan säga att man inte gillar det utan att ha provat. Läst att en del äter det med mos, låter oxå gott tycker jag.
    Ska kolla in din hundblogg nu.
    Kram

    SvaraRadera
  14. Ingabritt, ibland kan surströmmingsbegäret komma rasande över en. Kanske är det sältan man behöver. Men gott är det.

    SvaraRadera
  15. Inger, dill kan jag ha eller vara utan. Tomatskivorna tycker jag ger en behaglig svalka, så dom vill jag inte avstå ifrån.

    SvaraRadera
  16. Malin, Inget farligt kan ju hända, så varför inte prova. Debutera utomhus, lukten lär man sig uppskatta lite senare. Det ska helst vara tillsammans med många goda vänner och surströmmingsentusiaster. Det där med mos har jag aldrig stött på, däremot är det många som mosar potatisen med gaffeln innan dom lägger den på brödet.

    SvaraRadera
  17. Tyckte du om det redan första gången du testade, eller fick du liksom "lära dej"?

    SvaraRadera
  18. Marianne, det var ingen höjdare första gången. Då hade jag också en massa förväntansfulla ögon riktade mot mig, och dom ville nog se en ung stockholmstjej som nästan trillade av stolen när burken öppnades. Nej, sakta men säkert har jag lärt mig tycka om surisen. Men så är det väl med mycket i matväg som är nytt.

    SvaraRadera