En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

lördag 28 augusti 2010

Vad pysslar grannarna med egentligen?

När man bor i en liten by med ett hundratal invånare, en by som ligger utkastad mitt i den västerbottniska skogen nära gränsen till Norrbotten, borde man känna till vad som händer och sker bland släkt och andra grannar. Men inte jag inte. Det kan ju bero på att jag är född och uppvuxen i den stora staden där man inte förväntas veta vad grannarna pysslar med, där man mycket sällan stöter på någon bekant på gatan. Annars tycker jag att jag har acklimatiserat mig ganska bra i den norrländska kulturen.

När jag kom hit upp första gången 1965 kändes det ganska exotiskt allting och antagligen upplevde byborna att jag var av en underlig sort. Jag kom ihåg att K viskade till mig en dag: "Måste du måla dig så mycket?" Nähä, tänkte jag och lät bli att måla mina ögon, för det var där målarfärgen satt. Det gick ett par dagar, sen viskade K: "Lite kan du väl måla dig". 

Han hade det inte lätt! Lite märkvärdigt var det att han släpat med en stockholmsflicka hit upp, men det fick inte vara för märkvärdigt.

Nå, det var det här med att känna till vad grannarna egentligen sysslar med. En av dessa varma sommardagar, ni minns väl dom, tittade jag ut genom sovrumsfönstret och såg detta:

 
Inte för att jag är nyfiken, men vad i hela friden ska dom med en snöskoter till mitt i sommaren? Jag bara undrar. Jag är hemskt dålig på att känna igen bilar och skotrar ska vi bara inte tala om. Vad det grannarnas? Eller sonen deras? Kanske någon annan bybos? Endera dagen får jag gå över och höra mig för.

Och så i dag, vad får jag då se genom köksfönstret. En motorcykel. Jaha. "Titta Leo" säger jag och lyfter upp barnbarnet som är intresserad av saker med motor på, "en motorcykel. Och en till. Och en till. (Är det tisdag i dag? Nej, det är lördag). Flera motorcyklar!"  Och alla stannar mellan oss och grannen tvärs över vägen. Vad var nu detta?

  
Ja, inte vet jag. Dom stod där ett tag, stängde av sina maskiner och klev omkring, bredbenta som cowboyar, fotograferade varandra och pratade omkring en stund. Sen plötsligt blev det oro i folkvimlet och dom trädde på sig sina hjälmar , grenslade sina hästar, förlåt, cyklar och så småningom började dom sakta rulla iväg åt det håll dom kom ifrån. Den sista vinkade åt mig och Leo som satt på bron och glodde. Jag tror det var Tage, grannen.

Endera dagen får jag nog gå över till grannen och fråga vad det där handlade om. Jag kanske ska slå två flugor i en smäll och vara så rationell att jag hör mig för om båda mysterierna på en och samma gång.

 

28 kommentarer:

  1. JOJO...det händer mystiska saker hos dig Cici! De kanske brukar läsa din blogg och ville se var celibriteten bor.
    Du hade säkert fått skriva autografer om du hade gått ut.

    SvaraRadera
  2. mats i träsket29 augusti 2010 09:48

    Då är det två Stockholmare i byn, M är ju född där men de flyttade ju upp då hon var barn. Och hennes föräldrar härstammar ju från norrbotten, de var ju tvungna flytta söderut för arbete men kom tillbaka allihop om jag minns rätt. Och målar sig gör hon som hon vill, tillhör själv de som tycker kvinnor duger precis som de är, så det så!!

    SvaraRadera
  3. Dom där grannarna....verkar vara mystiska människor.

    SvaraRadera
  4. Hej

    Ja grannarna verkar ha haft en motorcykel träff eller nått? Kanske var Hells små änglar? ha ha

    SvaraRadera
  5. Så där brukar väl pensionärsträffarna se ut numera.

    SvaraRadera
  6. conny, en av mc-förarna kom fram till mig och barnbarnet och lugnade oss med att dom inte var farlig, dom var snälla. Han kunde ju inte veta att byn hade haft besök av Tisdagsträffen i slutet av juni. (Se inlägg 30 juni.) Någon autograf frågade han aldrig efter.

    SvaraRadera
  7. Mats, det är klart att man duger som man är, men är man närsynt och har glasögon som förminskar ögonen till små prickar kan det framhäva ögonen en aning med lite spackel. Vi är några "utbölingar" i byn. En från Umeå, en från Lund (Skåne i alla fall) och minst två från Stockholm.

    SvaraRadera
  8. Kristin, roligt att du tittar in! Jo, nog är dom lite mystiska dom där grannarna mitt över. Det gäller att ha koll på dom!

    (För utomstående: Grannarna tillhör släkten och Kristin likaså).

    SvaraRadera
  9. Skånegrabben, välkommen tillbaka efter er långa semestertripp. Änglar kan det förvisso ha varit men dom tillhörde nog inte de onda krafterna.

    SvaraRadera
  10. Mvg, nu är ju inte grannen pensionär, men ungdomen har han lämnat bakom sig. Medelåldern på mc-folket var nog närmare femtio än fyrtio i alla fall, om inte sextio.

    SvaraRadera
  11. Hahaha känner igen det där men tvärtom. Uppvuxen vid en liten grusväg i skogen där det kom högst ett par bilar i veckan. Så jag är fortfarande såå nyfiken på vem som far förbi. Sitter jag på altanen kan ingen fara in i vårt lilla bostadsområde utan att jag kollar. Ett bekymmer är ju att folk byter bil ibland så då kan jag ju få undra ett tag.

    SvaraRadera
  12. Jo, nog händer det saker på landet. vilka historier det finns att berätta om vad som hänt där vi bor... men jag skulle definitivt gått dit när motorcyklarna var på plats, för jag är nyfiken... och frågar man inte får man inget veta... så nu får du pallra dig till granne och sen berätta för oss...
    Hulda

    SvaraRadera
  13. epsilon, gubben min är ju uppvuxen i denna by, tillochmed i detta hus. Hans hals blir väldigt lång emellanåt och han kan resa sig från matbordet för att titta ut på baksidan vad det var för bil eller traktor som passerade.

    SvaraRadera
  14. Hulda, senast på onsdag får jag nog reda på vad som passerat för då har vi styrelsemöte och både jag och grannen sitter med där.

    SvaraRadera
  15. Jag googlade på Norrlångträsk, och då fick jag upp en bild från byastugan i byn.
    Vem satt därinne och åt surströmming? Jo Cici!
    Gillar du surströmming, det kan väl knappast vara en tradition från STHLM.

    SvaraRadera
  16. conny, jag tycker att surströmming är en stor delikatess. Första försöket, vid mitt första besök här uppe, lyckades jag få i mig en halv strömming och var väldigt dålig i magen dagen därpå. Därefter har intaget sakta men säkert ökat utan att magen har mått dåligt för det. I dag vatnas det i munnen bara man säger surströmming.
    Vad jag inte riktigt gillar är lukten inomhus dagen efter, om det är så kallt att man inte kan vädra.

    SvaraRadera
  17. Måste prova den där ruttna fisken nån gång. Jag vet inte ens hur den luktar, har bara folks berättelser att gå efter.

    SvaraRadera
  18. Hej Cici, Nu blir jag också nyfiken på vad de hade i kikaren, säkert något trevligt.
    Surströmming har jag aldrig smakat på, har jag gått miste om något? Lukten kan jag vara förutan, men jag får väl prova nån gång.

    SvaraRadera
  19. Haha,stackars maken, det kan inte ha varit lätt med en trendig, stockholmsböna mitt uppe i obygden ;-)! Stolt som en tupp säker men samtidigt ivrig att du skulle smälta in och bli accepterad. Coolt att du kommer från storstaden från början och så hamnade du där upp! Tänk att ni inte stannade i storstaden istället, kan tänka mig att det är vanligare. Helt underbart att ni bor i er lilla by, ser så vackert ut.
    Kram

    SvaraRadera
  20. conny, varför envisas folk med att kalla den rutten? Jag tror att mitt nästa inlägg ska handla om surströmming så att det blir lite ordning och reda i det här.
    Prova att äta surströmming utomhus första gången. Om man tycker om smaken lär man sig att tycka om lukten också.

    SvaraRadera
  21. Monkan, jag träffar grannen ppå onsdag och då ska jag ta reda på ALLT.
    Som jag skrev till conny här ovan, jag tycker mycket om surströmming och jag ska skriva nästa inlägg om den.

    SvaraRadera
  22. Malin, K kom till Stockholm för att jobba och plugga. När vi träffades och blev ettt par och sen en familj bodde vi i Stockholm ända tills den ädre grabben skulle börja gymnasiet. Då hade vi efter mycket funderande och diskuterande bestämt oss för att flytta till en mindre stad (vi bodde i Hallunda, Botkyrka) där det skulle kännas tryggare för barnen att växa upp och där allt var centralare. Så vi flyttade till Skellefteå eftersom vi redan hade vår fritidsbostad där i närheten. Men vi bodde i stan tills barnen hade flyttat hemifrån. Trots det har barnen alltid kännt att det är Norrlångräsk som är "hemma". Det är ju min mans barndomshem vi bor i.

    SvaraRadera
  23. Alltid spännande att se vad grannarna har för sig.......vad man har för sig här på Södertörn vill nog ingen veta...egentligen inte jag heller! (ler)
    Härligt inlägg måste jag säga!
    Har så dåligt samvete för mitt dåliga kommenterande, ska bättra mig! (ler)
    Ha en fin fortsatt vecka!
    kram ifrån Peter!

    SvaraRadera
  24. Peter, ibland har man mer tid än annars och hinner kommentera på många bloggar. Andra gånger, många gånger, räcker inte tiden till, man får kanske vara nöjd om man hinner med sin egen blogg.
    Det är så mycket annat man måste ha dåligt samvete för, bloggandet gör man väl för nöjes skull.

    Förresten så rekommenderade jag din blogg till Pennelina, med anledning av neurborelia som hon tydligen har drabbats av.

    SvaraRadera
  25. Surströmming är den enda maträtt jag känner till som får det att vattnas i munnen så där riktigt påtagligt och konkret. Kan det vara så att vi har använt det sättet att bevara fisk så länge att vi har begåvats med en speciell tycka om gen?

    SvaraRadera
  26. Mvg,det är ju ett så urgammalt sätt att ta till vara fisk på så det har nog satt sina spår i våra gener. Att sen inte lukten passar in i våra moderna boningar är en annan sak.

    SvaraRadera
  27. Det kanske är tur att man inte har luktdator!

    SvaraRadera
  28. conny, det kommer, det kommer.

    SvaraRadera