En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

onsdag 8 september 2010

Läst på sistone



Kajsa Ingemarsson: Bara vanligt vatten

Stella Friberg tycks ha allt en kvinna kan drömma om: en makalöst framgångsrik karriär som författare, exklusiv våning på Östermalm, en garderob fylld med designkläder, en charmerande pojkvän, sportbil och häst. Stellas böcker om Franciska Falke, en ung, självständig privatdetektiv i 1800-talets Stockholm, är en succé både i Sverige och utomlands. Nu ska den tionde och sista boken i serien skrivas. Och allt vore gott och väl om det inte vore för en läcka i badrummet.
Det är svårt att få skrivro när Strandberg Bygg & Rör AB drar in och börjar bryta upp golv och borra sig in i väggar för att hitta läckan. Förlaget ligger på inför lanseringen av boken samtidigt som pojkvännen Fredrik, tv-chef och svärmorsdröm, tycker att det är dags att de gör slag i saken och flyttar ihop. Skrivandet går allt trögare och när en serie oväntade händelser inträffar, och media får nys om saken, blir situationen ohållbar.
När det blåser som värst kring Stella faller illusionen om det liv hon byggt upp, och det visar sig hur ensam hon i själva verket är. Föräldrarna har aldrig förstått varför hon slösar bort sin begåvning på att skriva simpla underhållningsromaner, vännerna har svikit i samma takt som hennes framgång har växt och förlaget är bara intresserade av att få ut så mycket som möjligt av sin kassako. Den enda som ser hur hon egentligen mår är Johnny, hantverkaren som råkat kliva in i hennes liv precis när allt börjar rasa.
Kajsa Ingemarssons nya bok Bara vanligt vatten rör sig i förlagsvärlden och är en träffsäker, humoristisk och driven skildring av framgångens baksida. Men det är också ett varmt porträtt av en kvinna som tvingas söka sig bortanför sina invanda föreställningar om livet för att finna lyckan.

Jag är ganska förtjust i denna roman, Kajsa Ingemarssons bästa hittills. Det här greppet med en författare som skriver om en författare funkar för en gångs skull och man får veta en hel del om hur det går till i förlagsvärlden. Dessutom kan man få en aning om hur "överklassen" tänker, agerar och inte minst klär sig. Boken kanske inte drar till sig så många manliga läsare men som kvinnlig läsare rekommenderar jag den, även om det inte är en nobelpriskandidat.



Jonas Jonasson: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Efter ett långt och synnerligen händelserikt liv hamnar Allan Karlsson på det äldrehem han tänker ska bli hans sista anhalt på jorden. Problemet är bara att hälsan vägrar ge vika, och en dag bär det sig inte bättre än att det är dags för honom att fylla tresiffrigt.
Pompa och ståt väntar, med kommunalråd och lokaltidning på plats. Ett spektakel så oönskat av Allan att han i stället kliver ut genom fönstret. Därmed är han på rymmen från sitt eget födelsedagskalas. I hastigheten råkar Allan få med sig en väska som han bara skulle vakta ett slag och strax har han både tjuvar och poliser efter sig.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann handlar om en månadslång jakt genom Sverige på Allan och hans nyfunna vänner. Men boken är också en resa genom 1900-talet - den oändligt sorglöse Allan Karlssons livsresa
Hur kommer det sig egentligen att Allan äter middag med blivande presidenten Truman? Och får lift med förre premiärministern Churchill? Och åker flodbåt med ordförande Maos unga hustru? Eller för den delen att han tillbringar flera månader med att vandra över Himalaya
Trots att Allan är fullständigt ointresserad av politik och religion tycks han ha påverkat de flesta av det förra seklets stora händelser i världen. I hundra år gjorde Allan Karlsson världen osäker, bara genom att vara. Och nu är han lös igen.

Den här boken är ju så omtalad och rekommenderad att man knappt törs säga något negativt om den. Den är väldigt rolig bitvis, men lite för mycket ibland och faktiskt lite seg och tråkig emellanåt. Den kan läsas som en slags sammanfattning av 1900-talets historia i form av en skröna. Mycket Paasali skulle jag vilja säga och när författaren i slutordet hotar med att skriva en fortsättning med 100-åringen blir jag bara trött och känner att den boken kommer jag inte att läsa.



Paolo Giordano: Primtalens ensamhet


Mattia är en överintelligent pojke med en förståndshandikappad tvillingsyster, Michela. Att ständigt ha systern i släptåg känns förödmjukande för honom. Så när tvillingarna för första gången blir bjudna på ett födelsedagskalas hos en klasskamrat bestämmer sig Mattia för att lämna Michela ensam i parken med löftet att han snart ska komma tillbaka. Men när han återvänder är systern spårlöst försvunnen.

Alice är en flicka som liksom Mattia bär på en mörk hemlighet. Mattia och Alice knyts hårt samman, men utan att lyckas nå varandra. De är som talen som matematikerna kallar primatalstvillingar: två primtal som är skilda åt av ett jämnt heltal. Nära men aldrig tillräckligt nära för att verkligen vidröra varandra.
Primtalens ensamhet är en roman som inte lämnar någon oberörd. Det är en psykologiskt laddad berättelse om lojalitet, vänskap och kärlek mellan två unga människor.

När jag hade läst de första kapitlen i boken var jag övertygad om att det var en ungdomsbok. Men så småningom ändrade boken karaktär och när barnen, som det handlar om i början, blir äldre så släpper den känslan och det blir en vuxenbok. En lite udda bok, inte dum alls. Inget känns självklart utan ovisshet råder till bokens sista sida.

   

4 kommentarer:

  1. Tack för fina boktips. Kan kanske ändra min uppfattning om KI.

    SvaraRadera
  2. epsilon, mina boktips är väldigt subjektiva och sen beror det mycket på mitt eget humör , dels vilken bok jag väljer att läsa, dels hur jag uppfattar boken. Att bara läsa "pärlor" är väl som att ha solsken varje dag, man måste ha lite blandad kompott för att kunna jämföra.

    SvaraRadera
  3. Hej,
    Tack för att du håller reda på miljonerna (blandade ihop med de 2 tidigare, inte lätt) Håller med dig om att man läser efter humör. Jag har fler på gång på nattduksbordet. Jämsides med de böcker i Bokresan som ngn annan har valt ligger ett par till. Har också lyssnat på Kajsa Ingemarssons "Bara vanligt vatten". Ingemarsson är bra men jag tyckte bättre om Min ryske vän. Men hon hör till de bättre . Tycker absolut inte om Camilla Läckberg!!!!
    Ha en skön helg!
    kram

    SvaraRadera
  4. Haha, det kan väl inte vara så noga på en miljon hit eller dig!
    Jag håller med dig om att Min ryske vän var bra. Jag tycker att KI har utvecklats åt det bättre hållet. Hennes första böcker var mera feel-good-slaget. Trevliga, lättsamma saker. Hon har fått mera tyngd med tiden.

    SvaraRadera