En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 30 september 2010

Lidträskbäcken





Om jag hade kunnat skulle jag lagt till musik till dessa bilder som  jag tog i dag när Cilla och jag tog oss fram längs Lidträskbäcken. jag skulle lagt till "Brusa högt lilla å" med Janne Schaffer.

Men idyller kan vara skenbara.
Skogsvandringen fick ett något dramatiskt slut då Cilla, som vadat över bäcken, plötsligt skrek-skällde i skräck och försvar. Jag kunde inte se henne och jag blev himla rädd att hon mött en varg, så jag vrålade hennes namn allt jag kunde och när hon plötsligt tystnade befarade jag det värsta.

Men då kom hon småspringande tillbaka, vadade över och kom fram till mig. Jag sökte igenom hela hunden, som darrade lätt, men kunde inte hitta några märken på henne. Hon verkade inte alltför skärrad heller. Kanske var det en räv hon mött eller en grävling, vad vet jag. Men jag vill inte vara med om det igen.


Det är lite chansartat med överföringarna av bilder i kväll. Ibland funkar det, ibland inte.


  

   

19 kommentarer:

  1. Låter som ett björnmöte i mina öron. Kan nog sätta en månadslön på det. Jag har en viss erfarenhet och vet att hundar låter på ett mycket speciellt sätt när de möter en björn. Precis som du beskriver är det en blandning av rädsla och aggressivt försvarsskall.

    SvaraRadera
  2. Glömde skriva att hundar som springer lösa inte brukar skälla på vargar.

    SvaraRadera
  3. Jag tänkte genast på en Björn....De finns ju i trakterna....

    SvaraRadera
  4. Vackert är det med fy vad otäckt! Kan tänka mig att du upplevde några kastkramande sekunder innan hon kom tillbaka! Undra vad som hände?
    Kram

    SvaraRadera
  5. Anonym, nog kan du ha rätt, själv har jag aldrig mött någon nalle i skogen, så min erfarenhet på det området är lika med noll.

    SvaraRadera
  6. Inger, i trakterna! Det här var alltså mellan Sundboms lada och Bosses.

    SvaraRadera
  7. Malin, jo, en söndertuggad hund är inte vad man vill ha med sig hem efter skogspromenaden.

    SvaraRadera
  8. Nog kan väl en björn vandra där... Jag är övertygad om att det stryker omkring en och annan Nalle i närheten av byn. Bara för att våra ögon inte ser dem så ses vi säkert av små svarta ögon...

    SvaraRadera
  9. Inger, säkert, men när man har en hund med sig brukar man märka på dom om det är någon i närheten. Har aldrig varit med om något liknande det i går.

    SvaraRadera
  10. Det är vanligare än man tror att björnar stryker omkring i närheten av bebyggelse. Speciellt den här årstiden när det slaktas älg lite här och var och slaktavfall i form av köttben till hundarna och liknande sprids i var och varannan buske.

    SvaraRadera
  11. Tror också på en björn. Vi har liknande erfarenheter här nere!

    SvaraRadera
  12. mats i träsket1 oktober 2010 13:48

    Det är ju nergrävt slaktavfall inte så långt därifrån mot mullbergsbäcken. Undrar också på andra djur, bla ska det finnas mårdhund i trakten, men de brukar spela döda då de överraskas. Men med tanke på slaktavfallet finns ju många djur som dras dit, även björn, grävling räv mfl. Mycket finns det som vi inte får se men finns i naturen...

    SvaraRadera
  13. I dina trakter, Gubben, har ni väl erfarenhet av "soptunnebjörnar"?

    SvaraRadera
  14. Det verkar ganska logiskt nu i älgtider. Men det känns så där lite lagom lustigt med tanke på att Cilla var högst 50 meter från mig. Nästa gång jag går där ska jag sjunga och vissla högt.

    SvaraRadera
  15. Och så kan du tänka på att det är många tusen gånger farligare att vistas i trafiken jämfört med att gå en promenad i skogen.
    Tyvärr har evolutionen ännu inte hunnit med att utrusta oss med någon inbyggd rädsla för bilar, men kanske om ett par miljoner år...
    Den som lever får väl se.

    SvaraRadera
  16. Anonym, det lustiga är att man alltid känner sig trygg då man går i flock, vare sig det är i skogen eller i storstadstrafiken.

    SvaraRadera
  17. Själv kan jag uppleva åska som obehaglig när jag är ensam ute i skogen, aldrig när jag är tillsammans med andra. Inte speciellt logiskt kan man tycka.

    SvaraRadera
  18. Jag är så himla impad av dina fina bilder, du har verkligen blick för motiven. Och tur att det gick bra med Cilla, vad än det var för djur hon stötte på!

    SvaraRadera
  19. Marianne, jag är verkligen nyfiken på vad det var, men lär nog aldrig få veta det. Huvudsaken är ju att Cilla klarade sig helskinnad undan. Tack för komplimangen om fotona.

    SvaraRadera