En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

söndag 5 september 2010

Skräddars


Som jag säkert har berättat flera gånger har vi en byagård här i byn. Denna byggnad uppfördes 1913 och beboddes av en man vid namn Andreas Nilsson och hans hustru Erie. Andreas, född 1885, var utbildad skräddare och huset kallades därför för Skräddars.

  
Det namnet levde kvar ända fram till 60-talet, trots att det sedan 1924, förutom bostad, även varit en diversehandel. På 50-talet tog sonen Ernst över affären, och när jag kom till byn första gången kunde man gå dit och handla nästan vad som helst nästan när som helst. Och för mig har huset gått under namnet Ernst.

  
Till huset hör också ett uthus som varit varumagasin och sommarkåk. I dag används en stor del av längan till snickarverkstad och där träffas de äldre i byn, mest män, varje tisdag och har snickarkurs. Under sommaren har det varit uppehåll men nu har dom nog kört igång igen.

   När man går in i byagården använder man inte gamla affärsentren utan det som en gång var personalingång. Affären har varit nerlagd sen början av 2000-talet, efter diverse försök att hålla den igång. De sista åren drevs den som ett aktiebolag av byborna. 
Den vänsta delen, sett framifrån, består av en bostadsdel, som det senaste vintrarna hyrts av renägare som har sina djur här i trakterna.
I kväll tog jag cykeln dit för att städa. Vi har en turlista för vem som ansvarar för städningen i byagården, och sommartid i logen. I dag var sista dagen för min tvåveckorsperiod. Den är inte alltför betungande, det gäller bara att komma ihåg att man har den.

På nedervåningen finns, förutom entren med en soffgrupp, ett litet pentry, en toalett och ett större rum, det som var själva affärslokalen förut. I detta rum finns ett pingisbord, ett biljardbord och diverse andra spel. Det mesta är skänkt av byborna. En bokhylla med serietidningar och en motionscykel modell äldre ryms också.

En väggdekoration som syftar lite på tider som varit.

På övervåningen finns ett kök och ett rum lämpligt att använda vid studiecirklar. Där har vi också ett mindre bibliotek, ett bibliotek som gärna hade brett ut sig lite mer om det funnits fler bokhyllor. Där kan den som vill ställa sina böcker så att fler kan läsa dom. Man skriver upp sig i en pärm när man lånar och stryker sig när man lämnar igen boken. Det har funkat bra så här långt. Själv har jag ställt dit mer än hundra böcker, och jag är inte den enda som bidragit till samlingen.  
    
    När jag kom hem efter denna utflykt hade solen sjunkit under horisonten, men det var ljuvligt ljummet i luften. I natt blir det ingen frost i alla fall.

  

 

16 kommentarer:

  1. När jag läser ditt inlägg konstaterar jag att det finns mer gemensamhet på landet än i stan. Å andra sidan har vi inte så långt till affären.
    Här hälsar man knappt på varandra utan stirrar rakt fram när man möts på gården. Konstigt sätt.
    Alla är inte så men många. Jag har aldrig förän de sista åren bott i hyreslägenhet. Där jag bott i radhus och villa var det mer gemenskap.
    Vilken solnedgång - vackert.
    Ha en bra vecka, solen ska visst lysa över oss alla.
    Kram Viola

    SvaraRadera
  2. Det verkar vara bra sammanhållning i byn. Långt från storstadens annonymitet. Fint foto av solnedgången.

    SvaraRadera
  3. Viola, det kanske inte är så konstigt. I ett hyreshus är man sällan beroende av varandra som man är när man bor i radhusområde eller i en liten by. Vi är ju bara ett hundratal invånare allt som allt, och förr eller senare kommer vi i kontakt med varandra, ofta förr.

    Lite sol och sensommarvärme känns inte alls fel.
    Ha det så bra i veckan.

    SvaraRadera
  4. conny, anonym är man absolut inte i en sån här liten by, men vill man vara lite för sig själv går det också bra. Annars är det väl som överallt, jobb på dan och tv på kvällen.

    SvaraRadera
  5. Vad synd att butiken inte gick att rädda, jag kan tänka mig att den var betydelsefull för er som bor där i byn.
    Tur ivf att du kom ihåg att det var din tur att städa ;-)
    Kram och god morgon!

    SvaraRadera
  6. Så förvånad jag blir att saker och ting får vara ifred och inte blir stulet eller förstört! Även om man känner varandra, så finns det ju alltid några dummingar. Eller så... Varför låsa, när det står var nyckeln är? Nej, det dök upp frågor i huvet. Annars tycker jag det är så härligt att ni har lite gemenskap i byn. I min förra by, 42 pers blev det alldeles för mycket skvaller och hålla koll på grannarna, så vi flyttade. Här i byn bor bara 7 pers och tre av de är misantroper så vi märker inte så mcyket av dem. Passar mig bättre.
    Hulda

    SvaraRadera
  7. Malin, det är både ock. En liten affär har ett litet utbud och ytterst få färska varor. Dessutom får en liten affär inga rabatter som en stor affär får, dom säljer ju så lite av varje, alltså blir priserna därefter. Vilket gör det väldigt svårt att få kunderna köptrogna. En ond cirkel alltså.

    SvaraRadera
  8. Hulda, det är klart att man måste låsa annars kan ju dörren blåsa upp av misstag. Vissa i byn låser sin ytterdörr när dom far hemifrån men låter nyckeln sitta kvar. Då vet den som kommer på besök att man inte är hemma. Förr satte man kvastskaftet som en spärr i stället för att låsa.
    Lite skvaller får man stå ut med, men det är sällan den är av det elaka slaget. I stället har man en viss trygghet med att byborna känner till hur det är.

    SvaraRadera
  9. Det är alltid lika roligt att läsa om hur ni har det i Norrlångträsk. Man blir allt lite avundsjuk på den fina bygemenskapen. Ska föreslå bygdeföreningen något liknande ert bibliotek, jättefiffigt!

    SvaraRadera
  10. Trevligt verkar det vara, där hos dig!
    :)

    SvaraRadera
  11. Marianne, den känns ganska lagom, gemenskapen. Det är säkert många som har en massa pocketböcker hemma som man gärna lånar ut. Jag har gjort en egen lista på vilka böcker jag har ställt i biblioteket, men kommer inte sörja om någon skulle försvinna av någon anledning.

    SvaraRadera
  12. Tigris P, vi trivs alldeles utmärkt och har du vägarna förbi får du väl titta in.

    SvaraRadera
  13. Vad härligt att nycklarna kan hänga så där och att allt får vara i fred. Och tänk så bra att ha ett ställe att lämna sina böcker.

    SvaraRadera
  14. epsilon, ja det är en trygg plats, vår by. Jag tror att många byar skulle kunna anordna sitt eget bibliotek utan större problem, bara det finns en gemensam lokal.

    SvaraRadera
  15. Hej! Sitter och går igenom lite gamla släktfoton. Ett av fotona föreställer Andreas och Erie. Erie var syster till min morfars mor. Roligt att få se var dessa personer en gång bodde.

    SvaraRadera
  16. Terese, sent omsider ser jag att du har kommenterat här. Så bra att du uppskattade fotot. Nu vet du var du kan se det i verkligheten.

    SvaraRadera