En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

söndag 3 oktober 2010

Umevisit

När jag i går morse lämnade hemmet var det grått och kulet ute, men ingen frost, vilket känns bra eftersom jag, liksom de flesta, fortfarande har sommardäck. Inte var det roligare väder i Staan heller. Torget låg tyst och nästan öde, klockan var före tio och affärerna hade inte hunnit öppna ännu.
  
Detta torg som någon, antagligen kommunalanställd, beslutat ska kallas "Möjligheternas Torg". Det betyder att det är en stor plattbelagd yta kantad av en starkt trafikerad genomfartsled på norra sidan och relativt höga hus som inhyser köpcentrum på södra sidan. Dessa hus skuggar en stor del av torget större delen av året. Även sidorna kantas av flervåningshus med affärer och hotell. Dessutom finns där en skulpturprydd fontän, och denna skulptur är ständigt diskuterad huruvida den är en förolämpning mot Staan eller om den pryder torget.
Denna bild och den övre har jag lånat från Wikipedia.

Men nu var det inte Skellefteå jag skulle berätta om utan min Umeåresa. Jag hade förberett mat åt valparna och gett K och dottern instruktioner så att jag i lugn och ro skulle kunna åka till Umeå och hälsa på Helen och hennes valpar. Och Petra och Wille också förstås.


Och här kommer dom! Charmtrollet Wille har hand om Helen, Petra har Ester och Caisa. Helen var lite fundersam ett tag innan hon luktat sig säker på att det verkligen var jag. Hon sniffade på mig, gick till Petra och tog en lukt där, kom tillbaka till mig och blev allt gladare. Det är lite hjärtknipande att få träffa sin hund igen efter två månader, och man kan känna lite ängslan att hon hellre vill stanna kvar i Umeå än följa tillbaka till Norrlångträsk.

Se vilka juveler Helen har hemma på Kennel Shibumi´s! (Jag kommer att lägga ut flera bilder av Helens valpar på Cilla-bloggen.) Det var bara att slå sig ner på golvet och umgås med Kalle, Kallimahk, Kalista och Kirena, och där blev jag sittande en lång stund. De här valparna blir åtta veckor i morgon och kommer att lämna sitt första hem i veckan.

Ytterligare en uppfödare av Russkaya Tsvetnaya Bolonka var på visit i Umeå med omnejd, nämnligen Annika Nilsson, Kennel Mellvin´s, och hon hade tre hundar med sig, varav en var en dotter till Helen, Shibumi´s Doris. Det är hon som står längst fram. 

Efter hundprat, lunch och kaffe var det dags för Annika att påbörja sin långa resväg hem till Stallarholmen, det var en resa på 70 mil som väntade henne och hundarna.

Petra, Wille och jag satte oss också i en bil men vår resa blev betydligt kortare. Vi skulle ner till Strömpilen, ett köpcentrum i närheten. Butikena är delvis inhysta i en före detta pappermassefabrik och består av ett tjugotal butiker på 27000 kvadratmeter.
Själva fabriksbyggnaden var vi inte inne i vid detta tillfälle utan vi dök in i folkvimlet på Maxis leksaksavdelning där Wille hade ett svårt beslut att ta. Det gällde några underliga figurer som man skulle placera på en kort varvid figuren öppnade sig. Det fanns goda och onda figurer och dom var olika starka. Tydligen samlar man på så många figurer som möjligt, det vill säga så många som föräldraranas plånböcker tillåter.

Utanför kassorna hittade jag en jättefin väggdekoration i koppar. Den syftar väl på Umeälven som området ligger vid och timmerhanteringen till pappermassefabriken.
Snart var det dags att bege sig mot bussterminalen vid NUS (Norrlands Uneiversitetssjukhus) och bussen hemåt. Det är ganska komfortabla bussar om man tar linjen som går mellan Sundsvall och Luleå. Sköna, om än smala, säten, fikaservering, filmvisning, toa och affärsklass (bredare säten). Dessutom stannar bussen bara på ett par ställen mellan Umeå och Skellefteå.

Vägskälet tll Burträsk och den berömda Westerbottensosten. Solen börjar stå lågt och skuggan av bussen visar mera ett höghus än en buss.


Lövånger och deras roliga skylt föeställade kyrkstugorna i byn. Solen har nu sjunkit under horisonten, kvällen är nära och innan jag är hemma har det hunnit bli mörkt.

Hemma väntar två hungriga människor och ett gäng vilda valpar med sin mamma.





8 kommentarer:

  1. Nostalgia de luxe. Torget i Staan var på min tid parkeringsplatser. Där tränade jag fickparkering på bilskolan. Bussen, Norrlandskusten, frekventerade jag varje helg under flera års tid som boende i Sundsvall och studerande i Umeå. Den var inte fullt så komfortabel då men dög gott till att sova och plugga i.
    Underbara hundar! Vad vore livet utan dessa fyrfotingar?

    SvaraRadera
  2. Roligt att läsa och se bilder på städer som jag i minst 10 år har sagt att jag måste besöka någon gång. När det gäller konst i stadskärnorna finns det mycket tyckade, det är svårt att vara alla till lags.
    Men till lags är du med alla hundar. Härliga bilder. Måste vara underbart att träffa Helen och hennes valpar.
    Ha det så bra.
    Kram Viola

    SvaraRadera
  3. Vilken trevlig liten resa och reseberättelse.

    Och visst är det härligt med djur.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Vad härligt att få träffa henne igen, men du fick inte med henne hem eller? Dom ser fina ut, rasen med det krångliga namnet ;-)...
    Sv.Än så länge får dom all mat dom behöver från mamma men jag kommer nog försöka vara snabb med att börja med annan mat, så fort som möjligt liksom :-). Det har varit svårt att se skillnad på dom men nu börjar man skönja olikheter.
    Kram Malin

    SvaraRadera
  5. Ingabritt, nu stöts och blöts olika förslag på hur torget ska utformas i framtiden. Lustigt nog var det ett reportage i "Sverige runt" om det var lördag eller söndag om just torget i Skellefteå. Snacka om att man är aktuell i bloggen.
    Fyrfotingarna ger och tar, men mest det första.
    Det blir en livsstil att leva med dom och svårt att tänka sig ett liv utan dom.

    SvaraRadera
  6. Viola, är det inte det som är meningen med konst, att den ska ge reaktioner.
    Det var skönta att träffa Helen och se att hon och valparna mådde bra. Lite svårare att åka därifrån med hennes bedjande ögon och vädjande svansviftningar. Men hon kommer snart hem.

    SvaraRadera
  7. Imse, ja du vet ju hur det är med oss djurtokiga.

    SvaraRadera
  8. Malin, jag hade kunnat ta henne med om jag ville, men jag känner att det just nu är så mycket med våra egna valpar att det kanske var bra om hon fick stanna några dagar till, även om Petra också har det hon gör.
    Russkaya Tsvetnaya Bolonka = Rysk Färgad Knähund, det är väl inte så svårt?!

    SvaraRadera