En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

fredag 12 november 2010

Funbo kyrka

Anledningen till att min syster Gunnel och jag letade oss ut till Funbo kyrka var att vi skulle försöka hitta igen graven där vår mormors morföräldrar och två av deras barn låg begravda. Vi hade väl inte allt för stora förväntningar eftersom dom gick bort i början av förra seklet, men ville göra ett försök när jag ändå var i trakten.

Kyrkan är byggd redan på 1200-talet, kanske till och med i slutet på 1100. Under årens lopp har den förstås genomgått en del förändringar. Bland annat har en sakristia och ett vapenhus byggts till på vardera långsidan. Från början var den i romansk stil men ändrades på 1300-talet till gotisk. På 1700-talet flyttades ingången från vapenhuset till västra väggen, kortväggen.


Det kan tydligen gå vilt till på vägarna i Funbotrakten. Prästen vi träffade sa att hon var alldeles ny på stället. Vi får väl hoppas att orsaken inte var att den gamla prästen kört galet.

Vi gick in på kyrkogården som omgav kyrkan genom en mindre grind i det södra hörnet, den var närmast därifrån vi kom. Sen gick vi runt och läste på alla stenar vi hittade, men fick inte napp någonstans. Dessutom var kyrkan låst. Det verkade inte så lovande med vår utflykt, men så såg vi ett anslag om att det skulle serveras kaffe efter gudstjänsten på Alla Helgons Dag och chansade på att några röda byggnader intill kyrkogården var församlingshemmet. Bingo! Där höll just personal på att plocka ihop efter kaffekalaset och bland andra var prästen där. Gunnel, som har ordning och reda på sig, la fram vårt ärende och prästen blev engagerad. Hon tog nyckeln till kyrkporten med sig och följde oss ut på kyrkogården i blåsten.

Efter lite sökande frågade prästen om vi hade tittat på stenarna som stod precis vid stora ingången, framför den fina runstenen, och när vi gick dit tog hjärtat ett litet skutt, för där stod stenen vi letade efter och texten syntes klart och tydligt. Jag tror vi blev lika glada alla tre.

Min mormor, född utom äktenskap, hamnade, efter att ha varit placerad i flera olika hem, hos sina morföräldrar och fick stanna där till hon blivit konfirmerad. (I Funbo kyrka.) Att morföräldrarna redan hade fått tio barn, varav två dog som barn, och de andra var bra mycket äldre än vår mormor, var tydligen ingen hinder.

Sedan vi tänt ett gravljus och ställt framför gravstenen låste prästen upp kyrkporten och guidade oss inne i kyrkan. Valven inne i kyrkan slogs 1440 och målades i mitten på samma århundrade. Efter att kyrkan vitkalkats på 1700-talet togs målningarna fram igen 1896 och restaurerades, kanske lite väl hårt.

Altarskåpet inköptes på 1500-talet från Tyskland, är gjort av ek och har 134 snidade figurer. På insidan av skåpets dörrar finns fyra strålande "huvudjungfruar", helgonen Katarina, Margareta, Dorotea och Barbara och med den tur vi hade denna dag var dörrarna uppslagna, den enda dagen på hela året som dom var det!

 Predikstolen var också rikligt utsmyckad.

 Dopfuntet såg rysligt gammalt ut men jag hittade inga uppgifter om det.
Denna träskulptur från 1200-talet föreställer Anna med Maria i knät som i sin tur håller i Jesus.

Valvet som leder till sakristian. På väggen till höger om valvet syns en träskulptur av Sankt Lars som fick näsan avslagen vid reformationen.

En av flera väggmålningar.

Denna ljuskrona i gulmetall är från 1400-talet och är ett krigsbyte från trettioåriga kriget.

Vapensköldar, troligen från mitten av 1400-talet.

Efter den privata visningen av den vackra kyrkan blev det en språngmarch till busshållplatsen för att inte missa bussen och bli tvungen att tillbringa en timme ute i den kalla uppländska blåsten. Det var samma chaufför som på ditvägen så vi behövde inte ens säga vart vi skulle. Däremot hade han lyckats få igång apparaturen så vi kunde betala biljetterna, något vi slapp på ditvägen.


  

10 kommentarer:

  1. Vilken upplevelse!! Intressant - och fina bilder!

    SvaraRadera
  2. Hej Cici, sådan tur ni hade, både att hitta graven och at få en visnig i kyrkan.
    Som släktforskare brukar jag vara ute på samma äventyr som du skrivit om, ibland blir det bingo.
    I dag skall man vara glad ifall man lyckas komma in i en kyrka, för det mesta är de låsta.
    God natt
    Monkan

    SvaraRadera
  3. Hej Cici
    Mycket vacker interiör. Du har tagit fina bilder.
    Nisse

    SvaraRadera
  4. En så´n vacker kyrka och vilka skatter den innehåller.
    Tänk att ni lyckades hitta gravstenen.
    Igår satt jag och forskade i mina anor och nu när jag läste om ditt sökande av gravsten blev jag riktigt inspirerad.
    Innan snötäcket lägger sig skall jag minsann leta efter en gravsten på Håby kyrkogård !

    SvaraRadera
  5. Oj, vilken vacker kyrka. Det är roligt hur jag som inte är troende ändå tycker så mycket om kyrkor. Ja, dom gamla då, dom här nya, moderna kuberna tycker jag är hemska.
    Kul att få umgås med syster :-)!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Beppan, kyrkan är helt klart värd ett besök, och att hitta den gravsten man besöker gör att dagen känns lyckad.

    SvaraRadera
  7. Monkan, ja det är trist att kyrkorna har börjat vara låsta, men man kan ju förstå att dom är rädda om sina klenoder. Det är som vanligt att några stycken förstör för alla andra. Men den här gången hade vi tur.

    SvaraRadera
  8. Nisse, det är spännande med så här pass gamla byggnader. Tänk om man fick se vad som hänt under dessa 800 år som kyrkan funnits. Vilka människoöden den varit med om.

    SvaraRadera
  9. Strandskatan, det överträffade alla mina förväntningar. Med tanke på vad som hände dagen efter var det nog tur att den här dagen blev positiv. Kul om det inspirerar andra att söka sina rötter.

    SvaraRadera
  10. Malin, det är samma sak med mig, jag uppskattar att se gamla byggnader, och då är ju ofta kyrkorna väl bevarade. Versamheten får andra intressera sig för. det finns faktiskt en och annan modern kyrka som kan vara riktigt vackra. Själv är jag en gång i tiden konfirmerad i Björkhagens kyrka, på den tiden hypermodern, men vacker på insidan.

    SvaraRadera