En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

söndag 14 november 2010

Uppsala-Stockholm

Söndagskvällen avslutade dottern och jag med en god middag på puben Pipes of Scotland som låg i anslutning till hotellet. Vid incheckningen fick vi varsin värdecheck på 50 kr till sagda pub så naturligtvis utnyttjade vi dom.
 
Det var tur att söndagen var en så pass trevlig dag eftersom måndagen skulle gå i dysterhetens tecken. Att efter en väntan på fem år så att säga snubbla på mållinjen kändes inte kul. Dessutom hade dottern stoppat i sig extra dosen av muskelavslappnande och smärtstillande på rekommendation av läkaren vid det förra besöket. Det var ju meningen att dom under två timmars röntgen skulle provocera hals och nacke med diverse vridningar och sträckningar.


För att muntra upp oss en smula gick vi en sväng på stan och gjorde lite inköp innan vi hittade fram till en kondis med riktigt smaskiga bakelser bakom glasdiskarna. Vi valde det absolut godaste vi kunde hitta och hade en mysig stund innan vi gick till hotellet och checkade ut.


 


Om man i god tid köpt sina tågbiljetter och ställt sig att vänta på rätt perrong, förväntar man sig inte att högtalarna en minut innan tågets ankomst ska basunera ut att tåget i fråga ska inkomma på en helt annan perrong. Att se paniken i medresenärenrnas ansikten då dom med barnvagnar och jättelika resväskor snubblade ner för trapporna, sprang genom en gångtunnel och sen släpade sig upp för trapporna till det utropade perrongen var väl en upplevelse i sig. Att vi själva fick göra samma tur var kanske inte intressant utan mera en prestation. Eftersom dottern inte kan bära tunga saker var det jag som fick släpa på väskorna. Pust!


Nåja, vi kom med tåget, men jag fattar fortfarande inte att man inte meddelade detta på skärmarna och i högtalarna långt i förväg för det måste dom ju ha vetat om. Det är ingen bra reklam för tågresandet att det blir på det där viset. Man kan ju undra hur många hjärtinfarkter den där incidensen orsakade. Själv skyller jag mitt nuvarande ryggskott på väsksläpandet ner och upp för trappor. Och lite på bristande teknik vid snöskottningen i fredags kväll.

Måndagkvällen tillbringade vi hemma hos syster Gunnel och gick i säng i skaplig tid så att dottern skulle orka upp i tid morgonen därpå för sitt läkarbesök kl 8.
Planerna var att vi alla tre skulle åka in till stan och se utställningen av terrakottaarmén, men dottern var för trött och blev kvar hemma.
Utställningen visas i bergrummen på Skeppsholmen och det var första gången som detta militära område användes till något för allmänheten. Inträdet kostade 150 kr men det var det ju värt. Fascinerande föremål och lagom mycket skriftlig information. 
Eftersom vädret var allt annat än promenadvänligt passade vi på att gå på Ostasiatiska museet som ligger ovanför bergrummet och biljetten gällde även där. Där fanns mycket att se, det blir mest att man skummar utställningen annars blir man kvar där i flera timmar.

Att vi lyckades med att fotledes ta oss över bron till fastlandet var en prestation i sig. Det gällde att hålla i räcket så att man inte blåste bort i den starka sidvinden.
Det är inte alla dagar solen lyser över det kungliga slottet, minsann!
Alla bilder utom den sista är lånade från nätet.


 
  

8 kommentarer:

  1. Förstår att ni är ledsna och besvikna över att det inte gick vägen när det var så nära.

    SvaraRadera
  2. Det gäller att inte fastna i det tänket. Ny chans kommer den 29:e denna månad. Då far dottern och hennes pappa med bil (huvva).

    SvaraRadera
  3. Hoppas det går bättre nästa gång.

    Intressant med den där utställningen av terrakottaarmén.

    Mycket gående blev det för dig och släpande. Blir så i storstan.

    SvaraRadera
  4. Stackars dottra, och stackars dej med ryggskott!
    Hoppas på bättre lycka nästa gång!

    SvaraRadera
  5. Imse, det är bara att hålla tummarna för det.
    Terrakottautställningen är verkligen speciell, det är svårt att fatta att figurerna är så gamla och att dom gjordes i en så stor mängd. Det är väl att jämföra med de gamla egypterna och deras pyramider, allt för att härskaren slulle få fortsätta härska i världen efter döden. Man kan undra hur många människoliv det kostade.

    SvaraRadera
  6. Inger, dottern var förstås gruvligt besviken och ledsen, men hon är ju också något härdad efter nio års lidande.
    Mig är det inte synd om, ryggskott är sånt en människa råkar ut för några gånger här i livet, det hör liksom till.
    K och dottern bilar ner i slutet av månaden och hämtar då också upp dotterns alla prylar dom körde ner för ett år sen!

    SvaraRadera
  7. Usch, riktigt dålig stil att inte skylta upp och ropa ut i god tid, precis som du säjer borde de känt till spårändringen en stund innan. Alla resenärer vi har är ju inte så rörliga. Jag ber om ursäkt å järnvägens vägnar.
    Och - vila nu Cici, inget mer skottande på ett tag!

    SvaraRadera
  8. Marianne, gubben har beställt en ny snöslunga så det grejar sig nog. Annars är det ju upp till en själv att skotta med förstånd och inte som jag gjorde nere i Holgers för att det skulle gå fort. Man ska använda släde inte skyffel!

    SvaraRadera