En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

lördag 11 december 2010

Julkalendern


Det började med en himmelsbrand,


som spred sig över hela byn,

och till slut steg solen upp över trädtopparna,



för att straxt gå ner över dom igen.


Men däremellan hann jag umgås med två av barnbarnen som kom på besök. Dom hade små figurer med sig, figurer som kom från deras adventskalendrar. Numera gäller det inte att bara öppna en lucka och förundras över bilden som finns därunder, utan det ska finnas en liten pryl, godis eller något.

"Har inte du något julkalender", frågade dom mig. "Nähä det har jag inte. Men när ni nu säger det. Jag tror att det finns en i förrådet som jag gjorde när er pappa var liten. Jag ska gå ut och se om jag hittar den".

Och där hängde den i sin påse på en galge i garderoben. En kalender i filt uppklistrad på kartong, köpt på Panduro någon gång på 70-talet, klippt och klistrad av en mamma som var betydligt pyssligare av sig på den tiden.

Nu funderade jag och barnbarnen en stund på vad vi skulle göra med den, och till slut föreslog jag att jag skulle koka 2-minutersmella, skära till 24 bitar, slå in dom i små paket och hänga upp dom i de 24 ringarna.

Nu grubblade barnen över att dom redan hade öppnat lucka 10, och hur skulle vi då göra med paketen på den här kalendern där alla 24 var kvar. Vi räknade på fingrarna och kom fram till att tio kolapaket delat på två, det skulle bli precis fem vardera. Till dom alltså. Jag fanns aldrig med i den beräkningen.

Nu la sig flickornas pappa i och påstod att han ville  ha ett ord med i laget, det var ju bara fredag och det är ju ingen godisdag. Men vilken otur att han råkade vara ute med farfar just när det var dags att dela på kolorna!






18 kommentarer:

  1. Så, hur mycket kola fick du koka egentligen? Torde ju ha blitt 20 bitar. eller...
    Hulda

    SvaraRadera
  2. Fina bilder! Och vilken fin kalender!

    Kram

    SvaraRadera
  3. Hulda, 2-minutersmellan räckte till att dela i 4*6 bitar. Det blev alldeles lagom stora för de små munnarna.

    SvaraRadera
  4. Imse, tack. Det är ganska många år sen kalendern var framme och jag har funderat ibland på att slänga den men nu får den nog stanna kvar ett tag till.

    SvaraRadera
  5. Hej Cici, så vackra bilder du tagit.
    Jag kommer ihåg de där kalenderna som man skulle fixa småpaket till. Min man och jag hade ett fasligt bry att göra alla dessa paket till två gossar och sedan knyta fast dem i ringarna.
    Tacka vet jag de gamla fina, med de fina bilderna i.
    Ha det bra
    Monkan

    SvaraRadera
  6. Oj så impad jag blir, att du har kvar kalendern och att du hittade den snabbt!!!

    SvaraRadera
  7. Dina barnbarn är väldigt duktiga på matte synd att du blev utan,hihihi.

    SvaraRadera
  8. Härliga bilder på soluppgången!! Man får vara glad för den lilla stund solen orkar vara uppe den här tiden på året. Inte så långt härifrån orkar den inte över horisonten nu... Så´n tur att jag inte bor där!
    Kul med den gamla kalendern! Jag hade något liknande när jag var liten, men den har väl kommit bort vid någon flytt tyvärr!

    SvaraRadera
  9. Monkan, tack.
    Det var nog lättare att hålla på med småpyssel när man var yngre och fingrarna var smidigare.

    De kalendrar jag minns från min barndom hade alltid runda luckor, med en bild föreställande käcka barn och runda snöbollar. Vi tre systrar turades om att öppna luckorna på den enda kalendern, som av någon anledning alltid hängde i fönstret som jag minns det.

    SvaraRadera
  10. Inger, jo du, här har du en som har ordning och reda på grejerna. För det kan väl inte ha berott på rena rama turen?

    SvaraRadera
  11. Selma, dom börjar vara riktigt duktiga på det där med siffror. Vad vi aldrig diskuterade var vem som ska öppna paketen när dom inte är här. Jag komer absolut att skylla på farfar om det saknas paket nästa gång dom kommer!

    SvaraRadera
  12. Beppan, det är inte många timmar solen orkar höja sig över trädtopparna nu och ett tag framåt, men snart vänder det och vi går mot ljusare tider, även om det går sakta.

    Jag har nog inte något kvar från min barndom, utom böcker. Dom har jag tagit vara på och snart är barnbarnen stora nog för att få lite högläsning ur till exempel "Nalle Lufts och Skrutten" av Gösta Knutsson.

    SvaraRadera
  13. Vilken underbar stund med tjejerna och vilken jättefin kalender! Jag hade något liknande när jag var liten men jag betvivlar att mamma gjort den själv för hon var, precis som jag tyvärr, inte den pyssliga typen.
    Vad glada dom kan vara att ha en sån underbar farmor!

    SvaraRadera
  14. Hej och välkommen till min blogg från en annan ö i det stora havet. Jag började sy en adventskalender med ringar att hänga paket i när barnbarnen var små. Den är halvfärdig och minsta barnbarnet är 15 år nu. Nästa år skänker jag den till Röda Korset!
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
  15. Vilken härlig dag med goa barnbarn och så duktiga de är på att räkna. Fina bilder du tagit också.
    Ha en go lucia!

    SvaraRadera
  16. Malin, idag är jag förstås glad att kalendern lyckats hålla sig undan när det har varit förrådsstädning på gång.
    Om barnbarnen är glada över sina farföräldrar så är det inget mot farmors och farfars lycka över att ha tre härliga barnbarn!

    SvaraRadera
  17. Ölandsvindar, ha ha, ja oj vad tiden går! Men i slutändan blir det kanske några barn som blir glada över kalendern. Eller kanske till och med barnbarnsbarnen.

    SvaraRadera
  18. Tant Björn, det blev en bra dag. Vi har ju turen att ha barnbarnen relativt nära oss och får träffa dom ganska ofta. Tur för oss.

    SvaraRadera