En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 25 augusti 2011

Guldgruvan

Ett par kilometer norr om Norrlångträsk, inne i skogen, ligger den numera nerlagda Åkerbergsgruvan. Jag har försökt att hitta uppgifter om under vilka år den var igång och vad och hur mycket Boliden Mineral AB utvann ur berget innan dom la ner verksamheten, men har inte lyckats hitta något. Men en guldgruva var det.
En varm dag i slutet av juli cyklade jag och Cilla, ja hon fick springa förstås, upp till gruvområdet. En stor del av berget är bortsprängt och jag har för mig att dom var en bit ner under jord också innan brytningen avslutades. Om jag ska gissa lite årtal så skulle jag tro att det var under 70 och 80-talet som brytningen var igång. Då kunde sprängningarna höras och kännas inne i byn.

Numera kan man då och då höra stenkrossen och sorteringsmaskinerna mullra på gruvområdet, ibland dygnet runt. Ligger vinden på åt vårt håll så hörs det ganska ordentligt, särskilt sena kvällar då det är tyst för övrigt.
Sen dröjer det inte länge innan grusbilarna går i skytteltrafik mellan gruvan och det aktuella vägbygget.
En bra sak med gruvan var att vägen mellan Bolidenvägen och gruvan, den som passerar utanför vår by, gjordes i ordning ordentligt. Den fyrvägskorsning vi kallar Lillkågeträskvändskivan skyltades om så att stopplikten blev på vägen som kommer från Drängsmark. Allt för att  bolidenbilarna inte skulle behöva stanna. Det gör att jag alltid är försiktig i den korsningen, för rätt som det är kommer det en bil, vars förare ännu tror att det är det gamla som gäller.  

                                               
Uppe på berget ligger det fortfarade stora stenar som kastats upp vid sprängningarna. Det är tur att området är väl inhängnat så att inte folk och djur störtar ner i djupet när berget plötsligt tar slut. Dessvärre såg jag att stängslet på flera ställen tagit stryk av snön och vikt sig, och man kan fundera över vem som har ansvar för att stängslet är ok och hur länge kommer det att skötas om. Stupen lär ju vara kvar där i all evighet.

Vid infarten till gruvan kan se hur höga bergssidorna verkligen är. Ingen, varken människa eller djur lär överleva ett fall där uppifrån.

Det blev svettigt för Cilla så jag lät henne slinka in under grindarna och ta sig ett välförtjänt dopp i det klara vattnet. Man kan tycka att man skulle kunna göra något av gruvresterna förutom att krossa sprängd sten. Klättervägg och bad eller fiske, kanske?

Nej, nu kallar blåbärshinken på mig, den står på köksbordet och bara väntar på att jag ska rensa ytterligare några kilo blåbär som jag hämtat i skogen i dag. Jag brukar vara ute någon timme, och under tiden jag plockar har jag en liten radio men öronsnäcka med mig och lyssnar på allt möjligt intressant som SR 1 sänder. Då går både plockningen och tiden fort. Rensningen sker i regel framför tv:n och nu är det bäst att sätta igång.

28 kommentarer:

  1. Som bekant är jag en smula ur slag för närvarande, därför hann jag inte riktigt med att kommentera ditt förra inlägg. Men jag kan ju göra det nu istället: Hua, vad du har varit flitig! Man blir lite matt i knäna bara av att läsa om det hela.

    Nu till dagens kommentar. När du skriver guldgruva, menar du det då bokstavligen eller är det någon annan metall man brutit där? Är det riktigt guld kan du väl ta vaskpannan med dig nån dag och skvalpa till dig en hacka..? Lite flis lär det väl finnas som ligger och skräpar, haha!

    Vi har ingen gruva här på fasta Åland, men väl ett par rejäla grustäkter. Där är det också hööga stup som jag inte ens går nära, med mitt anlag för svindel. Däremot har jag arkiverat minnet av dem i hjärnkontoret för att eventuellt använda i något framtida skrivprojekt. Ett excellent ställe för att med stor effektivitet ta någon av daga! ;o)

    SvaraRadera
  2. Nina/Stjärnkraft, jo, det är sant att det var en guldgruva. Det är inte för inte som Skellefteå kommun kallar sig för Guldriket. Tyvärr är nog chansen att det skulle löna sig att vaska där lika med noll. Om jag nu skulle komma mig under grindarna och ner till vattnet eller bergväggen.

    SvaraRadera
  3. Intressant läsning! Visste inte att det funnits en guldgruva där!

    Så du har varit biodlare - förstår varför du är så kunnig på insektsområdet!
    Jag är faktiskt lite sugen på att odla bin. Har bekanta i omgivningen som har några samhällen. Och vi har nog lämplig mark också för kuporna. Få se om det blir av....

    Går man ständigt med en kamera i fickan eller runt halsen så finns det oceaner av bilder att ösa ur. Och så är det intressant att se på andras bilder. Lär mig mycket på det. Nu har jag startat fotokursen. lyssnade på den första lektionen igår kväll. Så intressant!!!
    :-)

    SvaraRadera
  4. Oj vilka vackra vyer! Du är duktig på att fota!
    Lite spännande är det med en guldgruva i trakten, vem vet det kanske kan bli ett fynd en dag :-)

    SvaraRadera
  5. Inte för jag har med det att göra men hur ihela friden kan du rensa blåbär och titta på tv samtidigt??
    Snacka om simultankapacitet!!

    Sur i Sumpan

    SvaraRadera
  6. Vilket vackert ställe. Du som är driftig får väl föreslå kommunen att göra något av gamla gruvan så att fler får tillgång till den. Skulle inte ha något mot att besöka platsen. I år har vi blåbärstorka eller vad man ska säga. Som att leta en nål i en hösäck. Lingon finns men även där mycket mindre än andra år. Här blir det i alla fall svartvinbärs gele Får vara nöjd med den och kantarellerna vi plockat
    Ha en fin helg
    Kram

    SvaraRadera
  7. Beppan, inte är jag särskilt kunnig om insekter, det är ju bara att kolla på nätet, även om det tar lite tid ibland. Intressant är det i alla fall med de små krypen, särskilt när man få studera dom på nära håll.

    Biodling är roligt, intressant och ganska tungt. En fullmatad ram väger ca 7 kg och en låda med säg 10 ramar, det blir några kilo det. Svettigt blir det också i overall och hatt med nät. Men vilken honung man kan få!

    Om ni funderar på bin föreslår jag att ni går till era bekanta och kollar att ni tål bistick först. Min lilla verksamhet föll på att det visade sig att jag var allergisk. Det tog några år innan jag fick de första sticken, men då var det bara att inse att jag fick sälja samhällena.

    Den mannen som jag gick biodlarkurs för hade fått sluta med bin pga allergi, och han berättade om dramatiska ambulansfärder. Däremot förmedlade han bisamhällen, fråga mig inte varför han tog den risken, och en dag, några år efter att jag börjat med mina, blev han stucken av ett bi. Han hann ringa till ambulansen, men var död då den kom. Är man inte allergisk är det inga som helst problem, men man bör kanske kolla först.

    Lyckliga du som har börjat kursen! Du är också en mycket skicklig fotograf, jag tycker verkligen om dina bilder. Själv väntar jag på att man ska kunna anmäla sig, det blir i mitten av september. Men om jag sen kommer med är en annan sak. Jag har förstått att kurserna är eftertraktade.

    Jag, eller rättare sagt en av sönerna, ska installera en nyare upplaga av Photoshop så att jag kan följa gratiskursen Moderskeppet har, det kan bli nog så roligt och intressant.

    SvaraRadera
  8. I min värld, tack. Risken att man skulle hitta guld för egen del är liten för att inte säga noll. Guldet ligger ju inte direkt i klimpar, utan är insprängt i berget. Några ynkliga gram per ton berg räcker för att det ska löna sig att utvinna det. Men det är ingen procedur man ägnar sig åt hemma i köket precis. Möjligen skulle man försöka sig på vaskning i några närbelägna vattendrag, men så desperat är jag inte.

    SvaraRadera
  9. Sur i sumpan, du vet väl att de flesta kvinnor sitter med något i händerna då dom tittar på tv. Om det sen är stickning, korsord eller bärrensning spelar nog inte så stor roll. Där finns det en viss skillnad på män och kvinnor vill jag påstå.

    SvaraRadera
  10. Lisbeth, inte löns det om lilla jag skulle komma med ett förslag till kommunen, men man kan ju snacka ihop sig med byborna både här och i närliggande byar. Då bör man nog ha utarbetat ett lite mera detaljerat förslag.

    Dessutom skulle jag tro att Boliden Mineral äger tillgång till gruvan ett bra tag till. men det kanske blir något i framtiden, vem vet.

    Jag är glad över att det finns så stora fina blåbär och lingon i min omedelbara närhet. Däremot har jag inte lyckat något vidare med kantarellerna. Kan bero på att jag inte gjort alltför vittomfattande sökningar.

    SvaraRadera
  11. Brr, är det inte på sådana ställen som en del deckare utspelar sig? Men vackert är det!

    SvaraRadera
  12. Irene, det är i alla fall en miljö som triggar igång fantasin.

    SvaraRadera
  13. Svårt förstå att rent vatten är en bristvara i världen.
    Nu ska jag leta runt och se om jag kan uppdatera mig om valpkullens öden och äventyr...
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  14. Om världsmarknadspriset på mineral ökar så kanske det blir lönsamt att bryta guld igen. Boliden kanske bara väntar på att lönsamheten ska öka.
    Det öppnas gamla järnmalmsgruvor i Bergslagen så snart kanske marken skakar uppe hos er igen,

    SvaraRadera
  15. Hej Cici, intressant inlägg, jag gillar allt som handlar om gruvmiljö och historien kring dem.
    Här nere i Skåne har man bara tagit en massa lera som användes till keramik (Höganäs)och till tegel. Tegelbruken låg tätt då det begavs sig.
    Vi har ju också vårt enormt stora kalkbrott som försåg Cementa med kalk till cementen, men kalken hämtas numera i Slite på Gotland.
    Vi har ett gammalt stenbrott i Dalby, det är numera en badplats med höga bergväggar.
    Ha det bra
    Monkan

    SvaraRadera
  16. Medan jag läste så tänkte jag direkt att DÄR skulle mina två äldsta söner badat hela tiden, vare sig dom fick eller inte så det tycker jag var en jättebra idé. Gör om hela området för alla som vill bada, klättra, hålla igång.

    SvaraRadera
  17. Bara en liten reflektion kring det här med att mineralpriserna stiger.
    Med nuvarande utvecklingstakt kommer Kina ensamt att behöva ha tillgång till all världens kända järnmalmstillgångar år 2050.
    Det känns som att världens resurser kommer att ta slut vad det lider.
    Kanske kunde man odla något i dagbrottet så att vi åtminstone har något att äta i framtiden.
    Jätteräkor kanske, de är ju populära.

    SvaraRadera
  18. gubben, trevligt att få besök av dig efter semesterledigheten, eller vad man ska kalla den.

    SvaraRadera
  19. epsilon, risken finns ju, men såge helst att vi slapp.

    SvaraRadera
  20. Monkan, tyvär kunde jag inte bidra med så mycket fakta kring själva gruvverksamheten. Då måste jag gå en runda i byn först och prata med dom som kanske vet. På nätet hittade jag inget.

    SvaraRadera
  21. Malin, dt kanske blir något med tiden, men markrättigheterna ligger säkert kvar på Boliden Mineral AB, ett kanadensiskt bolag, än så länge.

    SvaraRadera
  22. Anonym, undrar just om räkor trivs i detta vatten. Bor inte dom i saltvatten bland strandväxter? Jag äter gärna räkor, helst nyfångade, men det ska vara av den mindre sorten fångade på Västkusten eller i Norge.

    Men det kanske går att plantera in lite fisk i pölen, det har dom ju gjort inte så längt härifrån.

    SvaraRadera
  23. Oj vilka stup och hemskheter, det finns nog en del häromkring också. Är lite skraj för sånna områden. Är det inte bottenlöst?? Men Cilla är väl en duktig simmare :-) Numera får jag mest störa mej på all malmtrafik som är i vägen på vägen!
    Nog är du flitig alltid, plocka bär och samtidigt höra på radion! Och Cilla är med då också? Är du inte rädd att hon smiter iväg?

    SvaraRadera
  24. hugan, malmbilar på vägen är inte roligt. I alla fall inte när man själv är där.

    Jag har alltid med mig båda hundarna när jag plockar bär, och då tar jag inte med mig något koppel överhuvudtaget. Risken att tappa ett koppel är alltför stor, jag passerar inga trafikerade vägar och hundarna har aldrig någonsin stuckit iväg. Ofta lägger dom sig på en lite högre mossklädd sten så att dom har utsikt över både mig och hinken.

    SvaraRadera
  25. Historia, vackra spännande vyer OCH framtidsidéer för gruvhålen.... Bra jobbar Cici!

    SvaraRadera
  26. Gökboet, tack snälla du. Det är roligt att kunna berätta lite om min närmaste omgivning.

    SvaraRadera
  27. Inte alltid så trevliga spår och sår vi lämnar efter oss i jakten på rikedomar. Vi har precis fått ett ovälkommet kalkygge i grannskapet.

    SvaraRadera
  28. Ingabritt, dom stora, tunga skogsmaskinerna lämnar hyggen som ser ut som om kriget har dragit fram, det blir ohyggligt fult efter dom.

    SvaraRadera