En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

söndag 4 september 2011

Alltid finns det något att göra

Jag vet inte att jag någonsin har sett så mycket sopp som i år. Det fullkomligt vimlar av dom i skogen. Man skulle lätt kunna plocka ett helt årsbehov på några minuter. Om det inte var för det här med maskar. Först till kvarn är det som gäller, och för det mesta är det masken som vinner.

Lite kan man ju grunna över varför i hela friden dom ska tränga ihop sig så dessa soppar, vet dom inte att Norrland är stort?

Den enes död är den andres bröd, är ett ordspråk som är lag ute i naturen. (Ni som är kräsmagade få skynda er att skrolla ner till nästa bild!) Vilken dödsorsaken var för denna lilla mus har jag ingen aning om, men för myrorna blev det ett välkommet kalas, och jag skulle gissa att om jag går dit i morgon finns det inte många spår kvar av stackarn.

Tänk att pojkar alltid ska vara så drastiska när dom vill leka!

Fast nu var det inte riktigt lek det handlade om, utan en nödvändig omläggning av avloppsledningen från Holgers. Flera gånger har vi få hämta den livsfarliga renslinan för att få bort stopp i avloppet. Det är inte kul att vare sig stå nere i trekammarbrunnen och dra linan fram och åter, eller att vara i änden av linan och hjälpa till att dra. Särskilt inte när det är djupsnö, mörkt och flera minusgrader. Nu har rören bytts ut, fallhöjden förbättrats och en massa stora stenar och rötter flyttats. Gropen är igenlagd och nu vore det väl sjutton om det inte skulle fungera.
Det var lördagsnöjet, det. Ett stort tack till grävmaskinisterna som kom till vår hjälp!

Efter en natt med dålig sömn för min del, var det dags att stoppa in Helen i transportburen och ställa kosan mot Umeå. På vägen hämtade vi upp dottern som ville följa med. Halv elva var vi framme hos Petra och fick träffa hennes fyra yrväder Iriska, Kajsa, Ester och Wille. De tre första är bolonkor, den siste är Petras son Wille.


                                                                                                                                    
Wille överlämnade en installation av papper och knäck- och bullformar till Åsa och den femårige solstrålen bokstavligen bubblade över av glädje och livslust, när vi blev serverade kaffe och macka.

Så småningom var det dags för dottern och mig att fara vidare och då lämnade vi Helen kvar. Nu ska hon stanna hos Petra för att om ett par veckor få sina valpar och sedan ta hand om dom i åtta veckor, innan hon kan återvända hem till oss.

Nästa anhalt blev hos en av Cillas valpar, Ruffa (Musette), och hennes matte på deras sommarställe i Sörviken, norr om Umeå. Vi har inte träffat varke sig hund eller matte sen dom for från Norrlångträsk i oktober i fjol, så det kändes spännande att få se hur valpen hade utvecklats sen dess.



När vi kom dit hade matte och hund varit ute i bär- och svampskogen i tre timmar och kanske var det det som gjorde att Ruffa gav intryck av att vara en ganska stillsam dam.

Jag tror att nästan varenda valp har hamnat i familjer som har sommarstugor i närheten av vatten. Ett idealiskt boende för en vattenglad lagotto. Att dessutom kunna få gå nästan hela sommaren okopplad är något de flesta hundar bara kan drömma om.

Att Ruffa var mattes hjärtgull var det ingen tvekan om, och att känslan var ömsesidig, det kunde man också se.

Det blev ett trevligt möte och det är alltid lika roligt att få återse hundarna, dom som var små åttaveckorsvalpar då dom lämnade oss och nu hunnit bli ettåriga busfrön, som fortfarande är under utveckling, både fysiskt och psykiskt.

Så var den helgen tillända, en trevlig sådan.

I morgon börjar älgjakten och en tid framöver är det den som överskuggar det mesta annat. K ska jaga på halvtid och kommer inte att vara med första dagen, då har han annat, kanske viktigare, att göra, men sen blir det nog några tidiga mornar ute på något pass i skogen. Jag är inte orolig för att vi ska bli utan älgkött framöver, det brukar gå bra för det här jaktlaget.

Jag ska spana efter annat än älg,  jag kommer att hålla utkik efter vägmaskiner.



10 kommentarer:

  1. Ljuvligt med denna svamphöst! Tänk att det blev ett svampår hos oss också trots torkan. Jag misströstade faktiskt ett tag!
    Här har svamptorken gått varm sedan i fredags. Karl-Johan = favoritsvamp nummer 1 i mängder!

    Stopp i avloppet är inte att leka med. Särskilt om man är fastighetsägare...

    Go´a hundar! Gillar särskilt den där Ruffa... En ras jag inte sett tidigare. Vi hade en Ruffa tills för två år sedan. En strävhårig vorsteh som tassade vidare till hundhimlen 16 år och tre månader gammal. Påminner mycket om "din" Ruffa. Var med överallt. Okopplad för det mesta. Saknar min skogskompis så...

    SvaraRadera
  2. Usch för stopp i avlopp och hurra för all svamp!
    Men numera plockar jag mycket svamp på Ica... Sen jag flyttade norrut så hittar jag inte så mycket av guldet längre *suck* och nu har jag ju ingen hund som tvingar ut mig i skog o mark :-(
    Fast jag har fått span på en hemsida där det finns massor med hundar som jag vill ha nu är det bara sambon som ska övertalas......(den knepiga biten alltså)

    SvaraRadera
  3. Nja är tyvärr ingen större dyrkare av svamp, möjligen en toast med smörstekta kantareller då ;-)

    Vad roligt att få återse sin valp efter ett år! Och vad hon ändrat pälsfärg! En sötnos minsann!

    SvaraRadera
  4. Så mysigt det måste vara att återse sina valpar som vuxna (nåja rookies då). Här har också svampsäsongen tagit fart och det ger hösten ett försonande drag tycker jag.

    SvaraRadera
  5. Beppan, nu kan det vara svårt att välja, lingon eller svamp.

    Har du verkligen lyckats undvika att träffa en lagotto? Jag tycker att dom finns överallt nu för tiden. Vår Cilla kommer från Kalix och rasklubben i Norrbotten är mycket aktiv.

    Det känns alltid bra att ha en hund med sig i skogen tycker jag. Skulle man börja vara osäker på vars man är, är det bara att kommendera hunden att gå hem och sedan följa den.

    SvaraRadera
  6. I min värld, är man en gång van att ha hund är det svårt att vara utan. Vi försökte för några år sen och det höll i 1½ år. Under den tiden hann vi bli bra mycket fetare och fick sämre kondition, både gubben och jag.

    Det blir spännande att se om du lyckas med din övertalan och vilken ras det i så fall blir. Kanske någon mindre sort som du kan ha med dig på motorcykeln?

    SvaraRadera
  7. hugan, det finns det som är minst lika gott som kantareller, men jag vet också att det finns människor som aldrig äter svamp. Tror att det har något med koncistensen att göra.

    Det är jättespännande att få återse "valparna", däremot känns det inte alls längre som om dom var "mina valpar". Och det är väl tur det. Sen gäller det att ha tur med sina valpköpare också, och det har jag haft. Nu har jag träffat alla utom hannen, Pettson. Jag får väl försöka göra ett besök hos honom när jag ska hämta Helen, om det inte blir så att det är Petra som kommer hit med henne.

    När valparna var nyfödda var dom alla vita med mörka tecken, utom en som var vit och orange. Så småningom började man se en skiftning på benen och senare hela kroppen. I slutänden blev det en vit och orange, en brun och vit och tre brunskimmel.

    SvaraRadera
  8. Ingabritt, när man som jag har fått bra hem till sina valpar är det ett rent nöje att få återse dom. Och det är inte någon form av kontroll, utan bara att man är så nyfiken på hur hundarna har utvecklats.

    SvaraRadera
  9. Hej Cici, först och främst vill jag tacka för det jobb du lade ner för att ta reda på vad det var för konstigt svamp vi hittat, tack.
    Vi har inte hittat några friska soppar, tyvärr, för Karl Johan är den bästa svamp av alla.
    Nu väntar jag på trattisarnas tid.
    Viket fasligt jobb ni har haft med avloppen, det är tur det finns maskiner för grävarbetet.
    Måste var skönt att se att valparna har det bra, den rasen ( Lagotto ) har jag aldrig sett innan jag såg dem på din blogg i fjol. De är så fina.

    Ha det bra
    Monkan

    SvaraRadera
  10. Monkan, så mycket till jobb var det inte, men när man själv blir nyfiken måste man ju utnyttja de kontakter man har. Nu är det bara att hoppas att det kommer ett svar också.
    Det är en klar fördel att på som vi gör när det är jobb av den här typen som ska utföras. Alltid är det någon eller några som kan ställa upp.
    Lagotton, av många mera känd som tryffelhunden, är en gammal restaurerad ras, som (tyvärr) blivit väldigt populär på kort tid i vårt land. Det är en ras som kräver mycket mer än den ser ut för, det är ingen liten gullig promenadhund utan kräver mycket motion och stimulans. Lägger man ner jobb på den får man mycket tillbaka.

    SvaraRadera