En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 15 september 2011

När man är dubbelt så gammal som dottern

I går firade Ingersord 32 år på sin  blogg och jag vill förstås inte vara sämre, och med ålderns rätt tar jag till lite mera och firar 33 år denna dag.
Klockan 05.29 den 15 september 1978 föddes en flicka, inte så liten, 4010 gram och 54 cm lång.
Hon är vårt sladdbarn, 11 år yngre än storebror och 7 år yngre än lillebror.

Jag  har först på senare år förstått att hon upplevt sig som ensambarn i familjen eftersom grabbarna var så mycket äldre. När hon började skolan skämdes hon över sina föräldrar som var så gamla. Jag var alltså 33 när hon föddes, lika gammal som hon är i dag. I dag skrattar vi åt det, för nu för tiden är det ingen ålder ens på en förstagångsmamma. Se bara på kronprinsessan!

Det här var för övrigt första gången maken var med under hela förlossningen. När fösta barnet föddes, -67, fick papporna vara med fram till dess att barnets huvud började synas, sen kastades dom ut.

När andra sonen föddes blev det lite komplicerat på slutet så jag gav honom ledigt, för jag såg att han inte mådde så där jättebra.

Men tredje gången gillt, även om han gömde sig långa stunder bakom kameran. Det blev foton som alltid varit omåttligt populära hos barnbarnen. Dom studerar bilderna noga, pratar om moderkakor och navelsträngar och är väldigt intresserade

När vi väntade dottern hade jag bestämt mig för att jag skulle ha alla bedövningar som gick att få, och jag skulle åka in på dagtid när solen sken. Naturligtvis blev det en kolsvart, regnig natt vi fick pallra oss iväg och någon bedövning hanns inte med.

Så kan det gå med planereringar.
Grattis lilla gumman!



14 kommentarer:

  1. Än är jag inte dubbelt så gammal som sonen men det kommer nog....Jag var också en såndär gammal mamma som var nyss fyllda 31 när han föddes. Här skulle det vara naturlig förlossning möjligen med lite lustgas och sen gick vattnet nästan en månad för tidigt och det blev halvakut kejsarsnitt mitt i alltihop. Jag var sååå besviken!
    Gratulera lilljäntan på födelsedagen!

    SvaraRadera
  2. Grattis till dottern på födelsedagen! När det gäller att föda barn kan man kanske inte planera allting. Min första dotter föddes då jag var 27 år och dotter två då jag var 32. Det var lagom ålder tyckte jag då.Hoppas ni firar och har en trevlig födelsedagsfest.
    kram

    SvaraRadera
  3. När barnen har födelsedag kommer ofta minnet fram hur det var när de föddes. Det är något som vi kvinnor inte glömmer. Pojkarns pappa var inte med på förlossningarna, han hade inte den önskan. Jag var 25,27 och 32 år när pojkarna kom till världen. Jag var nog äldst av föräldrarna när de började skolan men de har aldrig - vad jag vet - tyckt jag varit "gammal"
    Födelsedagen är snart slut, hoppas det varit en bra dag. För det mesta är det en dag som alla andra.
    Önskar dig en trevlig helg.
    Kram Viola

    SvaraRadera
  4. Jaha, bebisarna kommer när kroppen säger till, oavsett beräkningar och tidpunkt på dygnet...
    och vilka underbara bilder på sladdtösen!

    SvaraRadera
  5. Så roligt att fira födelsedagar. Och vilken gåva av livet att ha barn. Jag var 33 när den första kom. Ansågs som gammal då för 34 år sen men så kände inte jag och sen kom det två till. Alldeles underbart.

    SvaraRadera
  6. Ett försenat Grattis! Jag har som du två pojkar och en flicka. Medan du gick genom "elden" så sprang jag. Tre barn inom loppet av 2 år och 10 månader. Jo, lite jobbigt då men....alla var så välkomna och har bara inneburit glädje. Några foton har jag inte trots att barnafadern var med alla gånger och under hela förlossningen. Vi hade kanske ingen kamera?

    SvaraRadera
  7. 33 var väl ingen ålder..? Jag var 36 när Lilla A såg dagens ljus och hade planerat att någon konstgjord smärtlindring skulle det sannerligen inte bli tal om. Ha! Pga diverse komplikationer och ett värkarbete som måste sättas igång med dropp fick jag snart nog kasta TNS-plattorna, gå med på Petidin och till slut även ryggmärgsbedövning. När hon väl var ute, efter ett par dygn, minns jag att jag åt förlossningsläkaren sa: "Nästa gång blir det fanimej en labrador istället!"

    Nåväl, någon labrador har det inte blivit, och jag skulle inte för mitt liv byta bort den upplevelse det trots allt var att framföda ett barn. Jag hade gärna, åldern till trots, gjort det en eller ett par gånger till, men i den frågan anmälde "gravören" avvikande åsikt.

    SvaraRadera
  8. Ja du din berättelse är rätt identisk med min. Sladdbarnet var lite kul när han var 5 år frågade han försiktigt: Vad är ett sladdbarn? Han hade funderat på det här men inte velat fråga. Nu försökte vi på ett pedagogiskt sätt förklara men smart som han var så sa han: Jag förstår ändå inte varför det heter sladdbarn. Den sätter man ju i väggen
    Ha en eftermiddag
    Kram

    SvaraRadera
  9. Hälsa å och gratta! jag visste inte att hon var ett år, ganska precis, äldre än vår lilleman.
    kan du fatta att det gått alla dessa år????

    SvaraRadera
  10. Grattiskramar från mig <3<3<3

    SvaraRadera
  11. Men ni hade i alla fall en plan! Och även om den inte följdes så kan jag inte förstå annat än att gig bra ändå :D

    SvaraRadera
  12. Ha! Jag ska väl gå med i gänget ochså å vara värst.
    Mitt första när jag var 17.Son.
    Barn två när jag var 18.Son.
    Barn tre när jag var 27.Dotter.
    Barn fyra när jag var 35.Son.
    Därefter fyra missfall på tre år.
    Barn fem när jag var 40.Son.
    Barn sex när jag var 42.Dotter.

    SvaraRadera
  13. Jag tackar alla å mina och dotterns vägnar. Det är roligt att läsa både hur lika och olika det kan vara. Lite ovanligt måste man nog tycka att det är att önska sig en labrador till nästa gång. Några har som jag tagit god tid på sig för att kläcka fram nästa generation, andra har haft väldigt bråttom och tryckt fram dom på extremt kort tid. Gubbens erfarenheter framgår kanske när han påpekar att vi i alla fall haft en plan.
    Värst alla kategorier har i alla fall stickmamman varit. Sex barn på 25 år!
    Imponerande!

    Jag är glad och tacksam för mina tre barn, lycklig att vi har haft den turen att vi har kunnat få barn, för det är inte alla förunnat.

    SvaraRadera
  14. Tillägg till min kommentar här ovan: Hade jag i det ifrågavarande skedet av mitt liv varit bekant med rasen lagotto romagnol hade jag självfallet meddelat detta önskemål till obstetrikern ifråga istället; en retriever hade jag ju redan ;o)

    Skämt åsido har du alldeles rätt. Man ska var übertacksam för de(t) barn man har fått lyckan att ta emot, och jag hade som sagt gärna sett att Lilla A fått ett eller ett par syskon. Som tur är har hon både en halvsyster och -bror, även om åldersskillnaden är rätt så stor. Men den kännbara skillnaden krymper förstås med åren, ju äldre hon blir.

    SvaraRadera