En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

onsdag 28 september 2011

Barmhärtig vila


Onsdag, tomt i almanackan. En dag kanske lämpad för städning och trädgårdsarbete. Så blev det inte.
Vi väcktes ur vår sovmorgonsslummer vid åttatiden av telefonen som ringde. Det var dags för en ny ambulansutryckning. Vovven i fråga hade nu, trots medicinering och sprutor, blivit sämre och helt tappat förmågan att använda sina bakben. Ett totalt opsykologiskt svar från måndagens veterinärstation gjorde vovvens matte förtvivlad. Jag lovade att komma över så fort jag gjort mig i ordning.

Det är ingen lustig syn att se en hund dra sig fram med hjälp av bara frambenen. Bakbenen släpade helt orörliga. När jag killade honom mellan trampdynorna blev det ingen reaktion. Matte fick ringa till Öjebyns djurklinik och där var dom mer tillmötesgående Vi fick tid klockan två.

Veterinären som undersökte hunden sa så försiktigt han kunde att prognosen inte var god, eftersom vovven inte längre kontrollerade sin blåsa, men han skulle röntgas först innan något beslut togs. Tyvärr visade röntgenplåtarna det vi nog alla redan visste; diskbrock på åtminstone ett ställe, och av en sån art att det inte ens var lönt att tänka på att skicka ner hunden till Stockholm eller Strömsholm för operation.  Den av den lugnande sprutan redan sovande vovven fick somna in för gott. Men han fick följa med oss hem för att få sin sista vila på tomten där hemma.

En dag utan större kroppsliga ansträngningar, men psykiskt desto tyngre.

I morgon bitti halv nio väntar tandläkaren på mig.




16 kommentarer:

  1. Vilken sorg att måste se sin kära vän somna in
    Jag vet inte om ni var beredd på att det kunde bli ett sånt här svar. Hur som helst ett tråkigt besked men kan man inget göra så är det inte mycket man kan säga. Jag tycker att psykisk trötthet är svårare än fysik. Värker det när man tagit i för mycket kan man tillfälligt ta alvedon men något för sorgen är det inte bara att plocka fram
    Kram på dig

    SvaraRadera
  2. Hejsan! Uha vad tråkigt det är inte lätt att mista en kär vän. Jag bara faser för den dagen inte min lilla Kajsa finns. Tackar för ditt goda råd om Moderskeppet. Har varit inne o kollat lite och det verkade som man kunde lära sig massor.
    Ha det så bra/kram

    SvaraRadera
  3. Så tufft...
    Dessa stunder glömmer man aldrig!

    SvaraRadera
  4. Värsta tänkbara onsdag... Känner verkligen med er!

    Varma kramar!

    SvaraRadera
  5. Jag vill bara klargöra att det inte var någon av våra vovvar utan en annan nybos och för henne var det oändligt sorgligt. Jag var bara chaufför, koppelhållare och stöttepelare.

    SvaraRadera
  6. Åh så tufft...Det är sånt här som är jobbigast med att vara hundägare. Men också något man måste vara medveten om när man blir med hund. En dag händer det, och man måste ta det avgörande beslutet. Man får inte vara självisk utan tänka på att djuret slipper lida. Än hur gärna man vill ha dom kvar. Känner med er....

    SvaraRadera
  7. Så vemodigt. Men ibland är ju inga andra beslut möjliga.

    SvaraRadera
  8. Egen hund eller andras är väl ganska egalt? Nog känns det ändå i hjärtat när en fyrbening tvingas lämna in för tidigt. Oerhört medmänskligt av dig att ställa upp med både skjuts och moraliskt stöd, och jag tar det osökt som ännu ett bevis på vilken bra bygemenskap ni verkar ha!

    Försök nu få till en vilodag idag, frånsett tandläkarbesöket.

    SvaraRadera
  9. Åh vilken vecka! Stackars vovve som inte klarade sig. Men ibland är det bättre för vovvens del även om det är ett tufft beslut att fatta.
    Jag sitter också o väntar på att åka till tandläkaren så resten av dagen blir nog inte så rolig för min del eftersom jag vet vad som ska göras o det innefattar en hel del sprutor o efterföljande värk.....
    Ha en bra dag o vila lite också

    SvaraRadera
  10. Baksidan med att ha hund, den dagen slutet kommer. Drömmen är att dom bara lugnt ska få somna in i sin korg en natt men få gör det. Skönt att din vän hade dig och fy sjutton för okänsliga veterinärer, tur att ni hittade en annan!!

    SvaraRadera
  11. Det är skönt för djurägare att det finns sprutor som tar bort lidandet för djuren om än det blir en stor sorg.Djuren står ju en så nära
    det är ju en familjemedlem med fyra ben.

    SvaraRadera
  12. Jag förstod att det inte var er jycke men det är tufft ändå. Sorg är inte bara för en allena. Känslomässigt så kommer mycket tanakr även om det inte är ens eget djur
    Kram

    SvaraRadera
  13. Åh vad jobbigt och ledsamt! Skulle allt ha fällt ett par tårar om jag så "bara" var med som chaufför och koppelhållare!! Var vovven gammal eller bara otursdrabbad?
    Nu vet man vilken veterinär man inte ska besöka, var GB för upptagen eller?
    Hoppas den här dagen blir finare och gladare!

    SvaraRadera
  14. Uff så jobbigt!

    Annars vet jag att fästingbett kan få hundar att bli förlamade. Vet flera som råkat ut för det, och några som svarat bra på behandling och kommit sig upp på benen igen.

    Tyvärr bommade veterinären det på vår jämte...

    Kramar från mig <3<3<3

    SvaraRadera
  15. Så tungt, så tråkigt! Livets villkor är döden men den kommer alltid, nästan alltid för tidigt. Så skönt för hundens matte att få ha en sådan som du vid sin sida.

    SvaraRadera
  16. Tack för alla medkännande kommentarer! Vovven var bara fyra år gammal men av en rasblandning med mycket lång rygg, där diskbrock, som det här var frågan om, inte är ett helt ovanligt problem.
    Jag vill säga att alla veterinärer vid travbanan inte är okänsliga och Vera som vi var hos i måndags tog väl hand om oss då. Däremot har dom inte dom resurser som finns i Öjebyn och Luleå. Gertrud var vi inte i kontakt med i onsdags utan jag valde Öjebyn när jag såg hundens tillstånd, där vet jag att det finns vad som krävs både i utrustning och kunnande.

    SvaraRadera