En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

måndag 31 oktober 2011

26 mil, det var det värt.

Sista oktoberdagen i dag och ute kan man tro att det är sista september. Förmiddagen har bjudit på en strålande sol från en klarblå himmel och  inte mycket vind att tala om. Vantarna blev kvar i fickan vid dagens skogspromenad och mössan hamnade också där efter en stund. Lägdorna, dom som inte är plöjda, är fortfarande gröna och jag passerade till och med en blomma, kanske en bockrot, vid vägkanten. Inte illa för den här årstiden och det känns som lite kompensation för förra veckans dimgråa dagar.


I går for jag, dottern och mågämnet till Umeå. Vi hade flera ärenden; först och främst skulle dottern och jag hälsa på Helen och valparna men vi skulle också titta, eventuellt köpa, en tv-bänk som jag hittat på blocket, och mågämnet P skulle besöka bästisen som blivit pappa.

När jag startade från Norrlångträsk var det +5 grader och sol. Däremot var det betydligt kallare på sträckan mellan Skellefteå och Umeå. Jag trodde vid ett tillfälle att det låg glas utspritt över vägen, men det måste ha varit krossad is för då vi kollade var det bara en grad plus. Det är på den här sträckan som det har  hamnat tre eller tillochmed fyra  långtradare i diket de senaste veckorna. Kanske är den varierande temperaturen en förklaring förutom att det är världens tråkigaste väg att köra, smal och starkt trafikerad med mycket tung trafik.

Och knappt har inlägget torkat förrän jag ser på nyheterna att ännu en långtradare har hamnat i diket. På samma sträcka. Polisen har teorier om att det beror på att förarna använder sina telefoner, men det är ju konstigt om dom skulle göra det på bara  den sträckan.


Sedan vi efter mycket om och men hittat fram till adressen som P skulle till, for dottern och jag vidare för att beskåda tv-bänken. Den var precis vad jag hade tänkt mig så det blev affär omgående och bänken lastades in i bagaget.


Flera bilder finns på Cillabloggen

Vi blev förstås kvar längre än vi tänkt oss hos Petra och hundarna, för det är ju så svårt att slita sig från de små underverken, dom är bara för söta. Numera studsat dom omkring på köksgolvet då dom är vakna, försöker snutta på mamma Helen om chansen finns, undersöker allt och slåss med varandra. Petra är väldigt nöjd med kullen och vem skulle inte vara det, så jämna och fina som dom är.

Det hade börjat skymma innan vi lämnat Umeå och fort blev det mörkt. Dessutom började det regna, precis vad jag inte önskade mig. Att färdas på mörka, starkt trafikerade vägar i regn, vägar som man inte känner igen mer än bitvis, är inte kul. Hur som haver kom vi fram hela och hållna till Skellefteå, ungdomarna lastades av och resten av vägen gick som en dans. Jag hann hem lagom till att ställa mig vid spisen och laga till middagen. Vilken tur, va! I alla fall för såna som inte ens kan koka ett ägg.

Tv-bänken blev i alla fall godkänd. Det lustiga var att den en gång hade köpts från Ersmarks Möbler, alltså från en grannby till oss, och nu var den nästan tillbaka på samma plats. Men priset nu var nog bra mycket lägre än det var förstå gången, jag fick punga ut med 350 kronor. Och då är det en gedigen furumöbel, ingen spånplatta med folie på.

De gröna mormorsrutorna är nu klara och det fattas åtta vardera av de blå och rosa. Slutet närmar sig, men jag gruvar mig lite för monteringen. Jag får väl leta i mina gömmor och på nätet om jag hittar någon bra beskrivning, nu när jag inte har tillgång till Inger. Det finns många anledningar till att hon och M saknas här i byn just nu, inte bara av mig utan av många.



9 kommentarer:

  1. mats i träsket31 oktober 2011 16:32

    Håller med om mycket i din blogg idag. Saknaden och ovissheten, men det måste bli bra, måste!! Och vägen till Umeå är tråkig. Har en syster med så fina ungdomar där, men vägen verkar kortare hit vilket är skönt så man får träffa dom. Särskilt på hösten då de är jakt/naturintresserade. Har träffat dom idag, och se jag fick ett leende i ansiktet idag.....

    SvaraRadera
  2. Jag var ochså ute på vägen i det regnet inte roligt.Men det är då bättre väg till Piteå.

    SvaraRadera
  3. Blir det inte lättast att virka ihop dom?Fråga Nina.

    SvaraRadera
  4. Jag börjar med virkeriet: jo, det är i mitt tycke klart enklast att virka ihop härligheten. Men då blir det förstås ett varv till på varje ruta innan det är klart. Flitig har du i vart fall varit, om det i nuläget fattas så pass få rutor!

    Sen måste jag få gratulera till tv-bänken. Vilket klipp, plus att den ju sitter som en smäck i köket ert :o) Ett riktigt mysigt kök, för övrigt.

    Och så Inger, som även jag saknar trots att vi "bara" är bloggbekanta. Jag tänker på henne och maken så gott som dagligen och undrar såå hur det går. Märkligt hur man kan engagera sig så väldeliga i människor man de facto inte känner. Men jag säger som mats i träsket: det måste bli bra, måste!

    Sist och slutligen valpbilden. Just en sån som man inte borde få titta på när man lider av hundsaknad. (Vete fåglarna om jag vågar mig på en titta på Cillabloggen ...) Helledudanemej, så näpen man kan vara när man är liten! Inte bara liten, förresten. Rasen är rysligt söt även som vuxen :oD

    Den här måndagen har varit för överüberjävlig, så jag hoppas resten av veckan får vara fri från nya, otrevliga överraskningar.

    Gokväll.

    SvaraRadera
  5. mats, det är klart att det måste gå bra, något annat kan man inte tänka.

    Jag är nog mera orolig när anhöriga och bekannta är ute på den där vägen, än när jag själv är där. Det är en skam för V-botten att länets mest trafikerade väg ska hålla den standard den gör. Kanske får alla de här långtradarolyckorna vägverket på andra tankar. Man kan ju alltid hoppas.

    Besök av syskonbarn är väl det nästbästa, efter besök av dom egna barnen och barnbarnen!

    SvaraRadera
  6. stickmamman, det är mycket möjligt att virka är den bästa metoden. Jag ska kolla det där när jag gjort rutorna klara.

    SvaraRadera
  7. Nina/Stjärnkraft, jag skjuter monteringen framför mig och tar itu med det när alla rutorna är färdig virkade.

    Jag känner mig mycket nöjd med tv-bänken. Dessutom kom elementet fram, inte för att det är snyggt precis men värmen från den har större möjlighet att komma sig fram nu.

    Nog kan det tyckas lite egendomligt att man engagerar sig så i sina bloggbekanta och jag känner att det kan nästan bli lite destuktivt om man är vän med för många bloggar där det mest handlar om sjukdom och elände. Det blir för mycket och man kan inte ta på sig all världens elände, särskilt som det är svårt att rent handgripligt göra något åt saken. Det gäller nog att inse sina begränsningar och inte tro att man är en bloggvärldens Florence Nightingale.

    Valparna är som små leksakshundar och jag känner nästan att det var skönt att Helen var vuxen då hon kom till oss. Ändå upplevde både jag och dottern att hon var pytteliten jämfört med Cilla. Men nu för tiden har hon vuxit i våra ögon, och som man brukar säga: en stor hund i ett litet format.

    SvaraRadera
  8. Usch vad otäckt med mörka isiga vägar. Mellan Härnösand och Sundsvall blir det också bitvis väldigt halt. Jag trodde att det berodde på den fuktiga luften som kommer in från havet innan det lagt sig. Småskrattar när jag hör om middagen. Min pappa har under alla å haft problem med födan när mamma inte funnits inom hemmets väggar. För tre år sedan gick han och några pensionärer ihop och startade en matlagningskurs. Det var hemkunskapsläraren i Holmsund där dom bor som var utbildare. Gissa om han blivit duktig. När vi kommer på besök är det en stolt pappa som lagar middagen
    Kram på dig

    SvaraRadera
  9. Lisbeth, jag önskar att det startades en matlagningskurs för herrar här i byn, jag vet att svågern var med om en sån för länge sen, men det verkar vara mera intressant med snickarkurser än så länge.

    SvaraRadera