En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 20 oktober 2011

Lilljaita

Dagens skogspromenad gick på andra stigar än den i går, men tror ni inte att jag blev uppvaktad av en talltita även denna dag. Jag vet inte om hon var med i går, och kanske inte blev nöjd med bilderna. Eller också tyckte hon att titorna i går var ena riktiga mesar som inte kunde sitta still tillräckligt länge så att den senfärdiga människan kunde få sig en vettig bild.
Jag lägger ingen prestige i det här med fotograferandet och lärde mig i går att alltid ha kameran inställd på auto när jag går ut i skogen. Redan tidigare har jag mumlat bistra ord när jag stått och glott efter uppflygande tjädrar, utan en chans att hinna med med kameran. Hittar jag motiv som är av mera stillastående karaktär är det ju bara att ställa om till manuellt läge.

Hur det kommer sig att talltitan är så orädd för människor vet jag inte, men jag vet att hon gått under namnet Lilljaita (Lillgeten) av skogshuggarna förr i tiden. Orsak till det namnet var att titan ofta kom fram när skogshuggarna hade rast och plockade upp sina matsäckar. Jag kan tänka mig att det bjöds på en och annan läckerbit. Smörgåsarna på den tiden var, enligt vad jag har hört berättas, ofta bredda med stekfett, och det uppskattades säkert av den lilla mesen.

Frolic imponerade inte på den här titan utan hon bet mig i fingertopparna istället, kanske för att dom såg ut som russin, vad vet jag. När hon inte fick loss någon bit for hon iväg och försvann lika plötsligt som hon kommit.

Dagen har varit gråkall och blåsig. Hösten är nog snart över och vintern gör sin entre. I morse var det halkigt på asfalten och det var nog säkrast att ha dubbdäcken på och köra försiktigt. När jag nyss var ute en kortsväng med Cilla var det dryga 2 grader plus, blåsigt och så började det regna. Som gjort för halka i natt och i morgon bitti.

Jag gick förbi en död tall där barken till största delen hade lossnat och jag kunde inte låta bli att dra bort lite av det som satt kvar. Dessvärre saboterade jag nog vinterbostaden för denna spindel, men han kanske hittar sig en ny vintergömma.

Stigen som går upp till Hundtjärn var en gång i tiden vägen från Norrlångträsk  för byns invånare när dom skulle bege sig mot Skellefteå, enligt min man. Många stigar och småvägar med kanske ett par hundra år på nacken hotas av igenväxt eller att helt demoleras av de stora skogsmaskinerna där dom far fram. Det gäller att markera och vårda dom så att dom inte ska försvinna. Den här delen av vägsträckan är dock livligt trafikerad sommartid och kommer nog inte försvinna än på ett tag.



27 kommentarer:

  1. Bilderna från din omgivning utstrålar lugn, ro, ett visst tilltalande ljus och dämpade naturljud... jag kan nästan känna mig där... hemma där... nästan känna mig fridfull...
    Tänk vad du förmedlar med dina fina bilder och dina välformade ord!

    Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  2. Jag och blogspot kommer inte överens längre. Förr kunde jag kommentera med egen gravatar och allt. Nu har jag testat alla möjliga profiler men ger upp. Ingen fungerar som jag vill. Så i fortsättningen måste alla gå över till wordpress :D

    SvaraRadera
  3. Se där ja! Nu blev det knallbra bilder:-)

    Kramar <3<3<3

    SvaraRadera
  4. Hahahaa ... "titorna igår var ena riktiga mesar" ... hahaha!! Både humor och hand med kameran! Vore du inte gift redan skulle du vara ett kap på öppna marknaden ;o)

    Som konstaterat har ritplattan anlänt och jag är mer än nöjd. (Samtidigt försöker jag låta bli att gräma mig över att en sådan inte skaffats för länge, länge sedan. Huj, vad den hade underlättat i mitt arbete!) Får du chans att prova en sån, så gör det! Sen när du ska börja redigera bilder på allvar kommer du nämligen snabbt att förstå vilket enastående verktyg det är :o)

    Ha en fin helg i den begynnande vinterhalkan :oD

    SvaraRadera
  5. Så ljuvligt att få besök av smågetter på promenaden!! Helt otroligt så orädda de verkar vara... Bra gjort att fixa enhandsfoton på snyggingen!!

    Vet inte vad det är för elände i bloggvärlden just nu. Jag ser inte mer än hälften av bilderna på andras och även på min egen blogg med webbläsaren Firefox. Upptäckte att många bara hade texter - och med kommentarer som gjorde att jag insåg att där borde finnas bilder också. Använder jag Explorer så kan jag inte kommentera. Min användare har inte tillåtelse till det säger den...

    Kan det vara spunk??

    SvaraRadera
  6. Jag igen....

    Såg att du anmält dig till nästa Fotografi - Visuell kommunikation! Härligt! Jag håller alla tummar för att du ska komma med.

    2012 är kanske sista året de kör denna + Bildredigering. Åtminstone med det upplägg de har idag.

    :-)

    SvaraRadera
  7. Känner doften av uteliv. Jag tror inte du behöver oroa dig för spindeln. Jag har fått lärt mig att dom övervintrar under mark. Den här spindeln njöt nog bara av den vackra hösten
    Kram

    SvaraRadera
  8. Gökboet, du kanske är norrlänning innerst inne? I dag var det minsann inte lugn och ro ute i naturen. Det lät som X2000 när värsta vindarna drog genom trädkronorna. Då är det vilsamt att komma in i stugvärmen efter promenaden.

    SvaraRadera
  9. Gubben, du svänger dig med så fina ord så jag är tvungen att googla på dom för att förstå. Men nu vet jag vad en gravatar är, om än uttalet känns lite osäkert.
    Det kanske bara är något tillfälligt krångel, sånt som kan förekomma. Hoppas det för jag vill inte gå miste om dina kommentarer, och det blir nog lite kinkigt att få alla blogvänner att gå över till wp

    SvaraRadera
  10. Pennelina, i vissa situationer är auto bra.

    SvaraRadera
  11. Nina/Stjärnkraft, ska höra med Gubben om han är redo att sätta ut mig på blocket. Helt omöjligt är det inte, så besvärlig som jag kan vara mellan varven.
    Jag googlade lite på ritplattor i dag för att se vad det rörde sig om och såg att det fanns väldigt vaarierande kvaliteter och prislägen. Det blir till att följa det du lägger ut på din blogg för att se om det är något jag har behov av.

    SvaraRadera
  12. Beppan, i dag hade jag jordnötter med mig till titorna och det gillade dom bätte än Frolic. Prova när du kommer hem, du har säkert fullt med talltitor i din skog.

    Till och från får bloggarna spader, i vintras var det helknasigt under en lång period. Det är väl bara att vänta ut det.

    Chansen att få komma med på kursen är nog microskopisk, men det kostar inget att försöka.

    SvaraRadera
  13. Lisbeth, tror jag det att stackarn blev chockad av att plötsligt befinna sig i ljus och kyla i stället för mellan barken och trädet. Under mark borde han vara säkrare för det är gott om hackspettar i trakten.

    SvaraRadera
  14. Häftigt, jag hade aldrig hört talas om den! Visst är det sund att gamla vägar växer igen, gammal historia som på något sätt går förlorat.
    Sv. jag skulle aldrig vilja ha kennelhus, gillar inte den formen av uppfödning men ett extra rum i huset skulle vara trevligt ;-)

    SvaraRadera
  15. Gökboet, ny dag - nya förutsättningar. Här snöar det.

    SvaraRadera
  16. Malin, det är sökert bättre med ett särksilt rum i bostaden där man kan ha hundarna, det håller jag med dig om.

    SvaraRadera
  17. Så fantastiskt att få en fågel i handen. Visste inte att Talltitan var så orädd. Frolic i all ära men jag hade nog också avstått.

    SvaraRadera
  18. Ingabritt, talltitan håller sig i skogen och man kanske måste vara lite skogsnisse för att träffa på dom. Jordnötter funkar betydligt bättre än Frolic, men man tager vad man haver för att väcka deras nyfikenhet.

    SvaraRadera
  19. frktjatlund, modiga eller dumdristiga är frågan.

    SvaraRadera
  20. Det är intressant det där med de orädda talltitorna. Jag tycker mig ha märkt att det är ett beteende som kan variera från plats till plats. På vissa ställen är de inte alls lika orädda.
    Andra fåglar som uppvisar samma beteende är lavskrikorna och "de nya svenskarna" nötkråkorna.

    SvaraRadera
  21. Anonym, nötkråkorna är roliga och sällskapliga, men jag betvivlar att dom kommer och äter ur handen. Vi har en, ibland två av den sorten här runt knutarna, så jag får väl försöka med lite nötter och se om den (de är intresserade. Lavskrikan är däremot en sällsynt gäst just här, mer vanligt med nötskrikan, men hon är ju desto skyggare.

    SvaraRadera
  22. Nu var skärpan på plats! Men vilken storbjud´n rackare, frolic borde väl vara mums! Eller...tänk om det var kycklingvarianten?! ;-D

    SvaraRadera
  23. Jag har träffat både nötkråkor,lavskrikor och andra fåglar(till och med rödrävar vid två tillfällen)som har ätit ur handen på mig, men det har varit långt ute i ödemarken, många mil från bebyggelse.
    De som håller till i mer civiliserade trakter har nog utvecklat ett mer försiktigt beteende.

    SvaraRadera
  24. hugan, jag undrar mest över hur dom hinner uppfatta så snabbt om det som ligger där är ätligt eller inte. Jordnötterna godtogs utan minsta tvekan.

    SvaraRadera
  25. Anonym, egentligen ska man väl inte uppmuntra vilda djur till att närma sig människor så där oskyggt, men det är onekligen en upplevelse att få vara med om det.
    Stadsduvor har då inget vett att hålla sig på behörigt avstånd, men så är dom ofta enbenta eller skadade på något annat sätt.

    SvaraRadera