En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

onsdag 7 mars 2012

Okända vägar

I dag har det varit ännu en dag med strålande sol och något snåla vindar. På vägarna går det inte att sparka längre, den del av vägbanan som inte är asfalt är så isig att det är ett äventyr att gå där. Å andra sidan är det så pass sandat att det inte går att sparka där det är is. Tur då att det finns skoterspår.


Inne i skogen känner man inte av snålblåsten så mycket och därför följde jag och hundarna ett skoterspår som gick tvärs över Hundtjärn och in bland myrarna. Spåret var inte kört på så många gånger vilket hade till följd att jag då och då trampade igenom. Står man där med ena benet nertryckt i snön upp till låret då är det bra att ha sparken att ta stöd emot. Sparken  - min bästa färdkamrat vintertid. Förutom hundarna då.

Skoterspåret följde jag på vinst och förlust, jag hade ingen aning om vart det tog vägen. Jag misstänkte visserligen att det var grannen som kört där och då borde det leda till en pimpelsjö, men vilken?
Det är ganska gott om räv- och harspår i markerna. Det här spåret var gammalt och utfrätt.

Däremot har jag inte sett spår av skogsfågel ännu. Jag tycker det är fascinerande att se hur raka spår räven går och hur ekonomiskt han nyttjar sina krafter genom att med exakthet sätta den ena foten i samma spår som den andra. Ibland finns det plötsligt en grop i snön utmed rävspåret och jag anar då att han kanske fått sig en sork till middag.

Här traskar jag alltså på i okänd terräng, ibland över frysta och översnöade myrar, ibland i tallskog och jag undrar vart vi är på väg. Jag börjar också ångra att jag inte stoppade en apelsin i fickan innan jag gick hemifrån, för jag börjar känna att det hade varit bra att fylla på med något för att hålla blodsockret på en bra nivå. Så tar plötsligt spåret slut.
Ingen tur med lotteriet i dag heller. Jag hade inte ens någon bingobricka att kryssa på.
Vi har kommit till Lidträsket, precis där sista sommarstugan står och vägen tar slut. Det står tre bilar parkerade där och jag antar att det är pimplare som är ute på isen någonstans. Jag och hundarna gör helt om och tar samma spår tillbaka.

Har ni märkt att en väg alltid verkar mycket längre första gången man färdas på den. Andra gången är den betydligt kortare, eller upplevs som det i alla fall. Hemvägen gick alltså fortare än vägen bort och vi kom hem efter dryga två timmar i skogen. Precis lagom för att se husse köra in traktorn i garaget efter en vedleverans till en granne och precis lagom för att ställa fram lunchen så att vi inte svalt ihjäl denna dag heller.

Den här bilden på månen tog jag i går kvart över sex på aftonen. Kvällarna blir allt ljusare även om det har mulnat på just i kväll så varken månen eller stjärnorna syns just nu.
Från köket hörs upphetsade röster från tv:n, antagligen en hockeymatch eller liknande som pågår. Jag får väl gå ut dit och göra sällskap en stund framför apparaten.



23 kommentarer:

  1. Det härliga med soliga dagar är att man vill ut.Sparkföret på vägarna försvann ju de dagar som det var plussgrader.Jag har ju sparkat på spåren på isen, det är mycket kört å hårt där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen härligt att sparka i hårda skoterspår. Hoppas att du tar det försiktigt ute på isarna, dom är ju inte så tillförlitliga denna vinter har jag förstått.

      Radera
  2. Jag har en önskan - att få ta mig fram som du med spark. Får jag önska skall det inte vara mer än 5-6 grader,solsken och vindstilla. Känner på mig att det måste bli Norrland någon vinter.
    Kram Viola

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du vill uppleva Norrland vintertid är mars en bra månad för det. Då är det ofta soligt och fint väder, inte så kallt, även om en och annan snöstorm kan få för sig att komma på besök. Då är också skoterspåren uppkörda och, framför allt, då har ljuset återvänt. Att sikta in sig på vårdagjämningen är inte så dumt.

      Radera
  3. Spännande att ge sig ut på skoterspår man inte vet vart de leder! Härligt med tystnaden och stillheten därute - så länge det inte kommer en skoter och sprider elaka dofter... Förstår att hundarna njuter med matte!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En skoter kan förpesta luften för lång tid, men ändå är man ju glad över att dom kör i spåren så att dom blir hårda. Om det inte är förare av den där racertypen som bara river upp spåren och gör dom ojämna som en tvättbräda. Dom kan man undvara.
      Vardagar är det i regel lugnt i spåren, helgerna, särskilt om det är vackert väder, är det betydligt mera trafik.

      Fördelen med att följa okända skoterspår är att man aldrig behöver vara orolig för att gå vilse. Det är bara att vända och följa spåret tillbaka.

      Radera
  4. Oj, vilka promenader ni tar i djup snö. Så söt hunden på bilden är. Kikade in i den andra bloggen med hundarna och försökte klura ut vilken ras den här lilla är, men lyckades inte hitta något. För hon är ganska lik min Grim.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lilla Helen är av en ras som jag nästan är säker på att du intehar hört talas om, ifall jag inte har berättat det förut för dig. Hon är av rasen Russkaya Tsvetnaya Bolonka. Det betyder, om jag översätter från ryska till svenska, Rysk Färgad Knähund. Helen är född på en kennel i Moskvatrakten och importerades som valp av Petra Lindberg som har kennel Shibumis i Umeå. Av en slump läste jag och min dotter om rasen och kontaktade Petra för att få titta på hennes vuxna hundar. Bara av ren nyfikenhet.

      På den vägen är det. Det var drygt tre år sedan, Helen hade just haft sin andra kull valpar och hon behövde ett nytt hem eftersom hon och en annan av tikarna i kenneln inte samsades.
      Det är en mycket liten hund med stor personlighet och hon har anpassat sig väldigt bra i vår flock. I somras hade hon sin fjärde och sista kull och övergick från att vara fodervärdshund till att bli helt vår egen.

      Att vara fodervärd åt en av Petras hundar har varit en ynnest måste jag säga. Vi har haft ett mycket gott samarbete och Petras idoga arbete för att få rasen godkänd så att dom vår delta i officiella utställningar och ingå i den vanliga registreringsordningen är beundransvärd. Den inblick man kan få i hur det fungerar inom Svenska Kennelklubben är inte lika imponerande, tvärom.

      Vill man läsa mer om rasen är nog Shibumis den bästa sidan att gå in på. Vill man gå in på Kennelklubbens register och läsa om hundarnas stamtavlor får man söka på registernummer som börjar med bokstäverna AS.

      Helen heter förresten Nevskaja Uslada Tsvetnaya Zhemchuzh och har registreringsnummer AS 16705/2008.

      Radera
  5. Som jag minns min barndom i östra Värmland kunde man alltid åka spark. Inga barmarksvintrar eller grusade vägar då inte. Inte så mycket bilar heller. Man minns ju det man vill. Solig marsvinter är ju härligt och skoterspår måste ju vara toppen. Ha det bra på dina hundturer men ta med kaffetermos och en chokladbit så blir det ännu bättre-

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag minns hur jag åkte spark i Frötuna utanför Uppsala när jag var liten. Jag minns knarret från skosulorna och lukten av rök från skorstenarna och att det var ruggigt kallt. Nu kan det ju hända att det var en endaste gång som det var så och att det bitit sig fast i minnet. Barndomsminnen kan vara så utvalda.

      Om det hade funnits en chokladbit här i huset hade jag nog tagit med det på skogsturen. Problemet är att dom få gånger vi köpt hem något liknande är dom försvunna i ett nafs, helt obegripligt.

      Radera
  6. Japp, vägen hem är alltid kortare än vägen bort. Så är det bara och jag har inte trots ivrigt funderande kommit på varför det förhåller sig på detta viset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar om det finns någon matematisk formel för det där mysteriet. Gissningsvis är det något med att allt är nytt och intrycken många på den nya vägen, men överraskningarna få på vägen tillbaka.

      Radera
    2. Mm, det är just det jag funderat på. För jag tycker det borde vara tvärsom. På vägen bort, med alla nya intryck, borde tiden gå fortare, för det är ju mer spännande. På hemvägen, utan överraskningar bakom knuten, borde vägen kännas oändligt lång. Men så är det ju konstigt nog inte.

      Fast den mänskliga hjärnan är ett mysterium, det vet vi ju sen förut :o)

      Radera
  7. Är det någon lite rackare som gärna åker med på sparken? Här har vi bra skare som håller att gå på så vi kan välja att promenera fritt i markerna även här. Just nu så har man varnat för regn och då är det väl slut på det roliga. Tänk vad länge sen jag gick gåbingo. det är dags att leta rätt på ett här i vår. Även om jag promenerar utan bingo så vad vet man alltid träffar man på någon gammal bekant som man kan byta några ord med. Tänk att det börjat ljusna även hos er. nu är våren på gång den saken är klar
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Under flera år hade vi tipspromenader varje söndag några sommarveckor här i byn. Dessvärre är det ju så att det ofta blir samma personer som får dra det tyngsta lasset och när dom till slut sa ifrån så upphörde det hela.

      Lilla Helen passar ofta på att hoppa upp på sparken och hon är fenomenal på att hålla balansen hur mycket det än svänger och lutar. Hon verkar sitta där helt oberörd. Nu får hon inte sitta där så länge för jag tycker det är mycket bättre att hon rör på sig. Det är ju liksom därför vi är ute.

      Radera
  8. Åka spark - så länge sedan. Fin kärn
    is på sjön, önskar att ta en spark och färdas som Ikaros mot solen!

    margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sparken är en finfint färdmedel när det inte är djupsnö eller sandat. Jag använder den från det snön kommer tills det blir barmark, och det innebär ofta fem-sex månader per år.

      Radera
  9. uj det var en rejäl promenad! Lite vanskligt att inte veta vart spåret tar vägen..! Ska ut på isen nu i det vackra men blåsiga vädret, den turen tar nog en trekvart sådär. Kanske en längdskidtur senare.
    Ha en skön helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas att du inte blåste bort därute på isen!

      Radera
  10. Flummade runt bland olika bloggar och hittade hit till din trevliga sida. Vad vackra bilder du har. Spark har jag inte hanterat på 40 år tror jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Myran, roligt att du tittade in. Jag ska göra en svarsvisit och se hur du har det på din blogg. Välkommen tillbaka!

      Radera
  11. Min spark är undanlagd för denna vinter nu och här flyger fjärilarna runt. Det är skillnader i vårt avlånga land. Kul med det där du skrev om att det är betraktaren som bestämmer vad bilden föreställer. Har jag ett foto som visar en blomma i förgrunden och en flicka som solar i bakgrunden, så ser jag blomman och maken ser flickan.
    Kram, kram
    Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fjärilar, jo, jo!
      Tanken angående bilder var i första hand att fotografen inte har något att säga till om så fort han/hon har lämnat den ifrån sig, utan då är det upp till den enskilde betraktaren vad han/hon ser. Och att det kan vara olika är du och maken ett gott exempel på! (Ja se karlar!)

      Radera