En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

onsdag 25 juli 2012

Kulturresa del 1

Straxt efter klockan nio på morgonen hämtade jag upp Inger inne i Staan och vi startade vår kulturresa. Första anhalten blev Robertsfors där Inger kände en keramiker som hade utställning. 

I ett vackert gammalt hus mitt inne i samhället låg atelje Blickpunkten, granne med ett krukmakeri och en textilverkstad. Tyvärr var inte Ingers bekannt där för tillfället men vi blev guidade av kvinnan som hade textilverstaden. Mer härifrån kommer jag att visa senare. 

Efter en god lunchsmörgås i logen i Sikeå fortsatte vi bilfärden mot Umeå. Vi bestämde att vi först skulle ta Skulpturparken och vänta med Bildmuséet till sist.
Efter lite kringirrande den allra sista biten hamnade vi till slut vid det som förut var Umedalens sjukhus, ett mentalsjukhus där långbad upp till 10 timmar, elchocker, sömnkurer och lobotomering ingick i de olika behandlingarna. Sjukhuset var i drift från 1934 till 1986. Numera finns här vårdcentral, apotek, BUP, förskola, kursverksamheter, galleri mm.
När vi klev ur bilen och jag såg mig omkring höll jag på at få skrämselhicka då jag upptäckte mannen som stod vid takkanten och såg ut som om han hade tänkt hoppa.  Det här var den första men inte sista överraskningen i skulpturparken.
En man som stod i en port av grova, rostiga järnbalkar såg alldeles levande ut tills man kom riktigt nära och såg att han var i målad brons. Några småflickor som kom på vägen sprang fram och kramade om honom, och dom ställde villigt upp när jag frågade om jag fick fota dom.

Denna jätteskulptur, också den i järn, omfamnar en av alla björkar som finns i Björkarnas stad, Umeå.
Om man kände sig iaktagen kan det ha berott på dessa ögonpar i svart Zimbabwegranit, vars baksidor var formade till sköna sittplatser. Mjuka lena former, såna där man vill stryka med händerna över.
Inte långt från stenskulpturerna satt en grupp trädkramare, tre stycken närmare bestämt.
Varje figur, som är lite mer än naturlig storlek, håller armar och ben runt ett litet träd. Figurerna är i brons.
Det tog en liten stund inna vi upptäckte kläderna som hängde uppe bland träden. Det är 160 mansplagg och hela installationen är 80 meter lång. Jag visar bara en liten del av den.
Åtta galvaniserade badkar, ner grävda i marken, ska få oss att minnas långbaden och andra hemska experiment som försigkom på sjukhuset.
Denna, för mig helt obegripliga, stora skulptur i järn, skulle visst föreställa en joggande man. En balansakt är det i alla fall.
Det här är kanske en av de mest fotade skulpturerna och både jag och Inger hade föreställt oss att den skulle vara mycket större än vad den var. Nu tror jag att jag förstår varför bilder av den gett det intrycket. För att få denna genombrutna stålstaty att synas bäst på bild tar man den helst nerifrån så att björken blir en bakgrund och då ger den intryck av att vara jättestor.
Nu hade vi gått omkring en bra stund och det började kännas i fötter och ben och så lockande den här fåtöljen då såg ut där den stod. Inte lika lockande blev den när man tog i den och kände att den var gjord i betong! 
 På  håll tyckte jag att det här såg ut att vara ett kugghjul eller något liknande från någon industri, inte särskilt lustig.
På nära håll blev de hoplänkade skolstolarna i aliminium en överraskning.
Nu har vi snart gått varvet runt. I bakgrunden skymtar huset där mannen på taket stod. En tredelad skulptur i stål är en av de sista objekten. Den uppfattades helt olika beroende på från vilken vinkel man såg skulpturen.
Och så den sista installationen innan vi var framme vid huset. Fem bågar i grå granit (här syns  fyra av dom) där varje del är mellan 5½ -6 meter långa. Av någon anledning fick jag visionen av honungsmelonskivor, fråga mig inte varför.
Nu har vi hunnit fram till huset där vi startade och jag passar på att gå in på apoteket där och handla. Vi känner båda att det börjar vara dags att hitta ett bra matställe, lite energipåfyllning inför Bildmuséet. Men titta där! Mitt framför huset står en massa flaggstänger. Eller är det masterna på segelbåtarna i hamn? 49 stycken flaggstänger är det, i vild oordning.

Men hur var det nu? Enligt den stora anslagstavlan skulle det finnas ett galleri i andra änden av området. Visst hade det varit kul att se det när vi ändå var här? Orkar vi?

Forsättning följer...






12 kommentarer:

  1. Vad kul med en skulpturpark och många spännade skulptrurer var det. Gillar speciellt trädkramarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trädkramarna var fina! Mera kultur och skulptur kommer i nästa inlägg.

      Radera
  2. De två första bilderna är välbekanta. Vi bor på gamla bruksområdet inte alls långt därifrån. Dessutom finns ett bruksmuseum där som kan vara värt ett besök. Kanske nästa gång ni har vägarna förbi. Ni verkar i alla fall haft en full dag med många intryck.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Robertsfors verkar vara ett trevligt samhälle. I alla fall fick vi det intrycket av det korta besöket. Förhoppningsvis har jag bättre om tid nästa gång jag kommer dit.

      Radera
  3. Vilka otroliga figurer Ni har sett i skulpturparken.Jag undrar hur man kommer på att göra dessa man behöver nog massor med fantasi och det är ju tur för oss andra att det finns dem som har det.Jag förstår ju att Ni har nog haft en trevlig dag med många härliga intryck.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här var bara en del av det som fanns, mera kommer i nästa inlägg. Verken är gjorda av konstnärer från hela världen och parken var mycket snygg och prydlig.

      Radera
  4. Häftiga skulpturer. Men konst kan ju vara hur konstig som hellst. Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helst ska man ha en personlig guide med sig som kan ge vägledning. Saker som verkar helt obegripliga kan bli förståeliga om en kunnig person förklarar vad det är man ser.

      Radera
  5. Så intressant att få följa med dig på din kulturresa!! Fina bilder på konstverken! En del lite knepiga att förstå tanken bakom, andra självklara, vackra - sådana man vill känna på....
    Jag var i Vigelandsparken i Oslo för många år sedan - där är det många som känner på figurerna.

    Hu vilka hemskheter det måste ha förekommit på mentalsjukhuset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske är det här med skulpturparken ett sätt att sätta plåster på såren efter allt som förekommit inom sjukhusets väggar. Hela området, inklusive byggnader, är mycket vackert och det kan vara svårt att förstå hemskheterna som en gång fanns där.

      Vigelandsparken besökte jag med klassen i 8:an. Då var man alldeles för ung för att förstå vad man såg. Jag minns att vi blev generade över all nakenhet som förkom.

      Radera
  6. Hhelt underbar, som du presentera för oss bloggare. Tänk att man kan göra något så dystert som mentalvård till någonting så positiv. Kul
    Man måste gå vidare!

    margareta

    SvaraRadera
  7. De fd sjukhusbyggnaderna är så vackra, så varför skulle man bara riva ner allt i stället för att renovera och bevara? Jag tycker att Balticgruppen har gjort ett bra jobb. För mig, som aldrig haft kontakt med området när det var sjukhus, är det en underbar och positiv plats. Har man varit patient där kanske man inte kan tycka på det viset. Nu är det så pass länge sedan det var ett sjukhus att det nog inte finns så många fd patienter kvar i livet.

    SvaraRadera