En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

måndag 9 juli 2012

Musealt och nostalgiskt

 Välkomna till Kjell Perssons Museum vid fiskecampen i Jävrebodarna!
 Här kan man hitta nästan allt. Denna kälke skulle jag inte ha det minsta emot att äga. Tänk att få dra barnbarnen i en sån på vintern.
 Inom jakt, fiske och jordbruk finns här 28 000 prylar att beskåda. På ett ungefär.
Saker stod på golvet, hängde på väggarna och fanns uppe på hemsnickrade skåp ända upp till taket.
 Saker som hör hemmet till. 
 En tidig variant av sittvagn med fällbart ryggstöd. Hm, undrar varför det ligger en hiskelig träklubba nedanför. 
 Jag skulle gärna vilja se en häst gå med dessa träskor på. Det torde ta lång tid för invänjning.
 Vad sägs om denna lampskärm? Det gäller att ha fantasi när pengarna tryter eller affärn ligger långt bort.
Spiskrokar, halvrör, ja nog kan man bli lite nostalgisk. Om dagens barn fick se mina första skridskor skulle dom nog inte tro sina ögon. Mitt minne av spiskrokarna var att man fick sitta mycket på bänken och försöka spänna upp remmarna därför att skridskorna hängde och dinglade löst under pjäxan. Stup i kvarten lossnade dom och fingrarna domnade i kylan. 
Efter att nästan ha gått vilse i gångar, trappor och tillbyggnader närmar vi oss nu slutet. Vi har kommit till lanthandeln. Man vet inte vad man ska fästa ögonen på, vilka av de över 9 000 olika prylar som är mest intressanta. Hög nostalgifaktor och många minnen som poppade upp.
Dom här fastnade jag direkt för, min barndoms tallrikar. Genast var jag tillbaka till Malmövägen 48 i Björkhagen, en av Stockholms södra förorter, den senast byggda, där jag bodde när jag var mellan 5 och 10 år.  Porslinet står sig bra än i dag tycker jag.
Till slut, min barndoms karamellburk, den där vackra blå med guldnät på. Troligen den minsta storleken, och egentligen var den inte min utan Tant Elsas. Tant Elsa, min mormors kusin, som tog hand om mig och min 1½ år yngre syster under somrarna. Varje söndag fick vi följa Tant Elsa in i Salen, där hon tog fram denna burk ur ett skåp. Ur burken fick vi sedan välja var sin karamell. Det var en högtidsstund det!
Innan jag avslutar detta inlägg vill jag visa er min ena syren som just nu blommar för fullt. Det är nästan så att jag blir rädd för att grenarna ska brista, särskilt när regnet gör blommorna säkert dubbelt så tunga. Busken är lika hög som ladan och har minst samma diameter.
En guldkant på tillvaron kan vara solnedgången från mitt sovrumsfönster, som i går när jag skulle lägga mig tjugo minuter före midnatt.



19 kommentarer:

  1. Sannerligen trevlig av denne man som har gett sig så mycket möda. Beundransvärt med allt arbete och intresse.Då jag ser allt detta tänker jag omedelbart på barn/ungomsåren. Dessa spikrör med domnade fingrar och åkerbrasor. Tallrikarna gillar jag och har själv 2 stycken. Den ena äter jag på nästan varje dag. Du kanske har sett i min Facebook.com att jag använder den till och från då jag presentera "dagens lunch" men vet inte vad mönstret heter.Har försökt hitta fler på lopis men tji nix. Tack för ett intressant reportage. Och Frösunda Gård, där har min mans pappa varit trädgårdselev då han var 14år!

    margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Servisen Vinranka i flytande blått blev en stor försäljningssuccé för Gefle Porslinsfabrik på 1940- och 50-talen. Det var Arthur Percy som hade ritat den rokokoinspirerade
      dekoren 1938, och ett år senare lanserades den internationellt på världsutställningen i New York. Servisen i flintgods trycktes även i rött (1940-57) och till utställningen H55 kom en variant i svart. Vinranka fanns i produktion 1938-69. Terrinfat 750 kr, tillbringare 550 kr, Apollo Antik. Detta hittade jag på nätet om de där tallrikarna.

      Jag bodde flera somrar på Frötuna Gård inte Frösunda.

      Radera
  2. Här var det länge sedan vi hade blommande syrener.Endera dagen ska vi gallra ordentligt bland buskarna. Karamellburk, ja! Vår granne tant Nanny hade alltid en sådan i sitt porslinsskåp. Min syster och jag fick välja varsin karamell när vi hade hjälpt henne att torka disk. Det var högtidsstunder på den tiden när det inte vankades godis så ofta.
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen karamell i dag smakar lika gott som den där enda man fick en gång i veckan eller ännu mera sällan när man var barn. Om jag råkade komma över några ören sparade jag dom till köttbilen kom och då köpte jag prinskorv för slantarna och åt dom råa!

      Radera
  3. Viket härligt ställe :-D Ja, de hästarna måste varit tåliga!

    Kramar <3<3<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har lite svårt att föreställa mig hur det gick till. Började man kanske med en och fyllde på efter hand eller blev det pang på med alla på samma gång? Hästarna fick nog utstå både det ena och det andra förr i tiden även om det ofta var det mest värdefulla som fanns på gården.

      Radera
  4. Oj, vad grejer det var där. Förstår att man kan gå där och kika och drömma sig bakåt i tiden hur länge som helst. Fastnade för trehjulingen med sits bakom sadeln, för någon sån har jag aldrig sett tidigare.

    Väldigt fin är din syren och stor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är den fin trehjulingen! Det var nog inte något som fanns i ett fattigt hem på landsbygden utan var nog mera ett rikemansbarns leksak.

      Radera
  5. Hejsan

    Oj oj oj, det där muséet hade jag älskat att besöka. Vilket paradis.....

    Håller ju på med bygdehistoria och då är det ett himmelrike med sådana här saker och ställen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan gott tänka mig att du skulle trivas bra där.

      Radera
  6. Vilket fantastiskt ställe.Vilken nostalgitripp för oss i rätt ålder. Ni var allt riktigt förståndiga som inte startade rundturen på fastande mage.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även sonen som var med var intresserad av sakerna. Jag kan omöjligt koncentrera mig på något om jag börjar vara hungrig och dessutom var maten en del av upplevelsen. Vad som inte fanns på platsen var mygg och knott, men dom saknade vi inte det minsta.

      Radera
  7. Tack för att jag fick följa med in. Jag har noterat vad stället heter. ett givet besöksmål när man åker uppåt. När jag såg Gevalia burken åkte mina tankar tillbaks till mormor. Visst var dessa väldigt stora eller minns jag fel. Skrattade också åt hästens träskor. Det borde ju vara på riktigt fast man undrar.
    Kram på dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo dom där burkarna var ordentligt stora. Kaffet låg väldigt luftigt på den tiden.
      Jag har ingen aning om hur vanligt det var att hästarna som gick på myrar hade träskor av det här slaget, har aldrig sett det förut. Däremot har man hört talas om hästar som trampat igenom och försvunnit ner i myrarna. Dom hade nog inte träskor på sig.

      Radera
  8. Oj, vilken nostagitripp att kolla på allting på det museet. Det var inte måttligt vad med prylar. Jodå, visst minns man hur det var på halvrörens tid. Jag ägde inga själv, utan fick låna av skolan när man åkte skridsko på gymnastiktimmen. Kanske var det därför som skridskoåkning aldrig blivit "min gej".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där inne kunde man gå länge, särskilt om var intressserad av snickargrejor, som han har världens största samling av.

      När jag växte upp i Stockholms förorter spolades alltid fotbollsplanerna, dom som var i grus, så fort det blev lite kallt. och genast var man där hela gänget. Särskilt spännande var det när man lekte "Ubban", en variant av kull. Tjejerna hade pass när dom höll i en kille och vice versa.

      Radera
  9. Oj vilket ställe! Hit måste jag ta med mig Gino, vi skulle nog kunna gå där en hel dag. Mycket av det man ser är sånt som också fanns i mitt föräldrahem, bl a faten (några har jag som blomfat) och burkarna. Och redskap förstås. En del har jag tagit med mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nästan så att man får lite hallucinationer när man ser saker man känner igen från sin tidiga barndom. Platser, röster och lukter stiger fram. Och proportioner, men känner sig liten.

      Radera
  10. Ojojoj, där ligger till och med mina föräldrars källare i lä.. ;-) Haha. Ser riktigt spännande ut!

    SvaraRadera