En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

fredag 10 augusti 2012

Smile



Vem har sagt att livet ska vara den dans på rosor? Den dagen jag tog min realexamen och skulle ut i arbetslivet, tyckte jag att hela livet framför mig var som en solskenssaga. Då trodde jag nog det. Med åren har livet varit en salig blandning av solskensdagar, gråväder och ibland stormar.

När man får barn säger man till den lilla människan att aldrig ska du behöva vara ledsen, sårad, sviken eller hotad. Jag ska alltid finnas där och skydda dig. Ett löfte omöjligt att hålla inser man ganska snart.
När så barnbarnen kommer är man där igen och tänker att dig ska inget ont få hända. 
Människor man möter, lär känna och blir ens vänner önskar man allt gott, men så händer sånt som man aldrig ville skulle hända. Och man står där helt maktlös.

Livet är en tuff skola och de flesta av oss blir hårt prövade, även om vi för det mesta försöker visa en glad och självsäker yta. Man får ju inte visa att man misslyckats. Att olyckan drabbade just mig, jag som skulle gå genom livet på en solskensgata, aldrig misslyckas, aldrig bli allvarligt sjuk eller förskjutas av människor jag kallat mina vänner. 

Jag lever i stort sett ett väldigt bra liv, jag ska inte klaga. Fast vissa dagar gör jag det ändå. Varför skulle just det där hända mig? Varför händer det där aldrig mig? Varför, varför, varför. 
Om man ändå kunde lära sig att ta en dag i taget, inte bekymra sig så mycket över vad som ska komma skall. 

I dag var jag till mitt lilla hjortronställe och plockade bär där för sista gången denna sommar. Det är ett extremt gott hjortronår och jag har fått ihop mellan 15 och 20 kg bär bara på den där lilla plätten, det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Med tanke på att bäruppköparna betalar mellan 120 och 150 kronor kilot, har jag tjänat en bra slant. Undrar om hjortronsylten smakar godare när den är dyrare?

Jag lyssnar på P1 när jag plockar bär, det går liksom lättare då. På väg hem bland ris, diken och högt gräs, svettig och trött, spelades Charlie Chaplins Smile med Nat King Cole, en sångare jag lyssnat på mycket under min uppväxt. Uttrycket sammetsröst måste ha uppkommit med honom.
Varsågoda och bli lite sentimentala:






24 kommentarer:

  1. Du är så där klok så att man blir glad. Om jag bodde norröver, då skulle jag göra som när jag var liten och fråga "ska vi bli kompisar?"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk så glad jag skulle bli över den frågan!

      Radera
  2. Livet kan vara en hård skola. (Svårt att skydda sig mot ondskan) för;
    Ondskan har många ansikten.
    Endast den som har mött ondskan vet. Och det gör ont. Och det onda finns hela livet.

    margareta

    Frågan är, jag som har sett ondskan i ögat: hur kan jag skydda min familj!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ren ondska är nog inget man vill möta. Livet kan vara hårt nog ändå.
      Hur man ska kunna skydda sin familj? Det finns nog inget svar på det, eller kanske många svar, men i så fall av någon som provat på det.

      Radera
    2. Som jag skrev, ondskan har många ansikten. Eftersom man inte känner till hur ondskan ser ut , då man kommer i vägen för den, kan man inte skydda sig. Jag kan inte binda mina barn med ett rep runt min kropp för att skydda dom. Så här är livet, tur /otur.

      En ljuvlig högsommardag med dallrande hetta, barnet med kompis blev lovad att gå till badstranden(100m) från grinden ensam, mamma skulle komma efter om en pytteliten stund, hon skulle ordna med lillasystern som satt på pottan. Då slog ondskan till !!!!!!!!!!!!!! Fåglarna kvittrade och allt var gudomligt vackert.


      margareta

      Radera
    3. Ibland händer det saker som drabbar så hårt att man tycker att hela världen stannar upp. Men det gör den ju inte, allt fortsätter som vanligt utom för de drabbade vars hela tillvaro kanske raseras. Det finns inga tröstande ord för sådana händelser, i alla fall har inte jag några. Livet går vidare. Eller gör det det?

      Radera
    4. Hela tillvaron rasers. Familjen blir märkt för hela livet. Men livet går vidare. Måste ju!

      Men ondskan har olika ansikten och inte förrän man står öga för ögat så vet man!

      margareta

      Radera
    5. Och inte är det någon idé att säga att man förstår, för det gör man inte. Ingen kan känna någon annans smärta, men man kanske kan vara där vid sidan av och stötta om det behövs.

      Radera
  3. Livet är inte alltid lätt och det ger oss erfarenheter som vi behöver för att bli hela människor. Mina barn (fosterbarnen) brukar säga att det är tur att deras mamma var sjuk, för annars hade de aldrig träffat mig. De har haft och har periodvis väldigt tufft, men har blivit fantstiska människor. Jag har inte kunnat skydda dem från allt som jag önskat, men det är kanske tur det. För annars hade de inte blivit dessa personer de är idag. Det jag har gjort och förmedlat till dem, är att jag finns för dem och alltid är beredd att lyssna. De vet att de är älskade av mig, vilket räcker långt.

    Och jag vill gärna också bli din vän, för du har så kloka tankar :-), som Mammahäxan skriver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog huvudsaken att barnen känner attt dom kan lita på sina föräldrar, biologiska eller inte, att dom alltid kan berätta vad dom vill utan att bli moraliskt dömda, att alltid känna sig älskade. Dina barn kan känna sig lyckliga!

      Det är klart att du är min vän, om jag får vara din.

      Radera
  4. KRAAAAM! Du kloka kvinna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram tillbaka och så särskilt klok är jag nog inte, bara lite äldre.
      Jag tänker mycket på er.

      Radera
  5. Tänk om vi alla kunde leva efter den devisen, att ta en dag i taget.
    Du är klok du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är nog många som tänker tanken. Att omsätta den i praktiken kan vara svårare. Var rädd om dig!

      Radera
  6. Tack för den ljuva musiken! Och för en stund av eftertanke....

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det borde mellan varven vara obligatorisk stopplikt i livet, en tid att i lugn och ro tänka över sin tillvaro. Lite fartbegränsningar är inte heller helt fel.
      Kram

      Radera
  7. Fint och klokt skrivet!
    Tänk! Så mycket hjortron! Vad härligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hör att det är dåligt med bär söderut, här är det gott om dom. Nu är blåbärssäsongen i gång med därtill hörande blåa fingrar och skit under naglarna.

      Radera
  8. I sommar har jag blivit påmind om hur skört livets trådar är vävda.Vi har i vår bekantskapskrets förlorat ett par, som dessutom var makar, på grund av svår sjukdom båda i 60-års åldern.Det har gjort att man själv får sig en stilla eftertanke om att ta vara på de dagar som man får och njuta av livet och ta vara på de små tingen som ger en glädje.När jag har haft det tungt så har jag tyckt att naturen har haft en läkande kraft men även musik i livet kan få en att glömma bort det sorgliga en stund och skänka tröst.Tack för musikstycket och en stunds eftertanke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sant att naturen har en läkande kraft. Utan tillgång till skogen är jag inte en hel människa. Ibland då man är upprörd över något, för att inte säga riktigt arg, så gör en hundpromenad i skogen att nästan allt rinner av en innan man är hemma igen.

      Att livet är kort blir man alltmer varse om ju äldre man blir.

      Radera
  9. Visst vill man skydda dem från allt ont men man får försöka rusta dem så att de klarar sig igenom själva. Jag tänker ju mycket på mitt glada lilla barnbarn som är så full av tillit till oss runt om honom. Hoppas att han kan få ha samma tilltro till medmänniskorna även när han blir vuxen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det man önskar alla små barn.

      Radera
  10. Tack för att du sätter dina tankar på pränt....jag klarar inte det för tillfället. Det känns liksom bra att läsa att man inte är ensam när man befinner sig i skuggan....
    Men jag håller med dig, det vet du.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet. Förhoppningsvis kommer du ut ur skuggan snart och du har ju något att se fram emot till hösten.
      Kram

      Radera