En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 2 augusti 2012

Världens längsta linbana

Så var vi då äntligen på väg. Länge hade vi pratat om det. Många gånger hade vi betraktat stolparna utmed vägen till Norsjö. Men aldrig hade det blivit av. Förrän denna dag, den första onsdagen i månaden augusti. Vi hade kollat in väderrapporterna noga och det verkade lovande. Vi kände inte för att bli sittande uppe i luften över grantopparna under ett åskväder som kanske gjorde anläggningen strömlös. Trots vår planering öste regnet ner under vår färd mot Örträsk och en och annan kanske gruvade sig lite.
Receptionen där vi löste in våra bokade biljetter låg i skrädhuset, och där fanns också ett café i 40-tals stil. I skrädhuset sorterades malmen på den tiden det begav sig. Den här linbanan byggdes under kriget då det var ont om bränsle och gummidäck till malmbilarna. Ett tag funderade man på att bygga en järnväg via Norsjö, till norsjöbornas glädje, men det skulle bli mycket dyrare och ta mycket längre tid än att bygga en linbana. Malmen skulle fraktas till Boliden och linbanan blev 96 km lång.

 Om man vill kan man ta en tur med loken Kalle som förut drog malmvagnar. Liten kan också vara stark!
Så här såg malmkorgarna ut. Den första korgen gick 1943 och den sista 1987. Under den tiden hann man frakta 12 miljoner ton malm och det är lika mycket som 400 000 bilar á 30 ton. Varje korg tog 1,2 ton innan man på 50-talet bytte till lättare korger som då kunde ta 1,4 ton malm.
Som tur är åker man numera inte i malmkorgarna utan i lite bekvämare kabiner med plats för 4 vuxna personer. Om man tittar noga ser man yngresonen, Lisa och Leo i kabinen för oss. Och klockan 13 startade vagnarna, 14 från Örträsk och lika många från Bäckerudden, Mensträsk, den andra drivstationen där banan i dag slutar. Det var tänkt att man skulle kunna lasta malm från drivstationerna, som var 7 stycken, men det var sällan dom användes till det.
Resan i dag är 13,6 km lång och tar 1timme och 45 minuter.
 Matte, är du säker på att det här är en bra idé? Med buller och bång, rammel och skrammel åker kabinen ut på linjen så fort kabinen före hunnit fran till stolpen som bär kablarna. Den övre kabeln bär kabinerna, den undre driver dom. Varje gång vi passerade en stolpe eller en skarv på kabeln skramlade det till och ruskade kabinen en aning. Inget som uppskattades av hundarna kan jag berätta, även om dom vande sig mot slutet av åkturen.
För byggandet av den ursprungliga banan gick det å 24 000 kubikmeter betong, 11 000 ton armeringsjärn och 400 000 meter kablar och linor. Man anlade 120 km sommarväg för att komma sig fram.
Mesta tiden färdas man över skogen, ibland högt upp över dalgångar och bäckraviner, ibland i höjd med trädtopparna. Några gånger passerade vi mindre skogssjöar. Tyvärr såg vi inga djur, annars kan man ha tur och få se något vilt som älg, björn eller ren. Djuren är vana vid kabinerna och reagerar inte på dom.

Allra mest skadade det om när vi passerade spännstationerna, totalt tre stycken på den här sträckan. De stora betongklumparna nere på stolparna är motvikter.
Mitt på linjen mötte vi kabinerna som startat i Mensträsk. Det blev som när båtarna möts på sjön, ett vinkande och skrattande. Utom i den tredje kabinen bakifrån där en ensam dam satt. Hon satt lite snett bortvänd och struntade fullständigt i att vinka och le.
Här uppifrån kunde vi också se de ibland gigantiska kalhyggena, ingen rolig syn, men ett levebröd för många. Vi i kabinen fördrev tiden, förutom att njuta av utsikten och fota, med att äta den tunnbrödsrulle per person vi fått med oss och så hade vi lite fikabröd med oss hemifrån.
Solen passade på att titta fram just som vi passerade den enda gården som låg nära banan. Tyvärr blir det reflexer eftersom jag fotar genom fönstret hela tiden.
Så var vi till hundarnas glädje framme i Mensträsk och fick kliva ur kabinerna, som landade en åt gången vilket gjorde att vi som satt i sista kabinen, hundkabinen, fick njuta länge av utsikten över det vackra träsket, eftersom farten saktade in för varje landning och nästan stannade upp ibland.


På Bäckerudden som sticker ut i Mensträsket finns en lave som aldrig kom till användning, men som nu är en restaurang, pub och konferansanläggning. Där bjöds på kaffe och filmvisning i väntan på bussen som skulle föra oss tillbaka till Örträsk.


Det blev en lyckad dag tyckte vi nog alla och vi var inte hemma förrän vid middagstid, då K och jag konstaterade att vi var för trötta för att fixa middag så vi nöjde oss med ett par rejäla mackor och lite te. 


Trots att vi var så trötta då vi kom hem återhämatade vi oss så pass att vi orkade se ett avsnitt av "Morden i Midsomer", ett avsnitt vi för en gångs skull ite sett förut.



18 kommentarer:

  1. Vi har också pratat om den där banan i flera år men aldrig blivit av,tt läsa å se det du skrivit är som att resa med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju ofta så, särskilt med sånt som ligger ganska nära. Jag hade t ex tänkt att jag skulle besöka dig i veckan men inte blev det av. Nu satsar jag på kommande vecka, om du är hemmavid då.

      Radera
  2. Så intressant berättelse och fina bilder! Vi måste bara göra allvar av våra planer att ta den turen! Kanske nästa sommar.... Har för mig att det är väldigt kort tid de kör detta program och att man nog bör boka för att vara säker på att komma med - särskilt om man inte bor nästgårds....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sista veckan på säsongen denna vecka, men är man en grupp kan man beställa resor med linbanan även andra tider. Det är nog klokt att boka biljetter innan man far dit. Googla på linbana så hittar du lätt deras hemsida.

      Radera
  3. Vilken trevlig tripp, och så ovanligt att resa med en linbana.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har lite eljest nöjen här uppe.

      Radera
  4. Vilken härlig tripp ni gjorde. Fast jag förstår att hundarna tyckte det var aningen otrevligt i början. Min gamla voffsing gillade inte hissar med glasdörrar "hela världen rör sig men inte jag" :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var nog därför Cilla föredrog att ligga under ena sätet mest hela turen.

      Radera
  5. Helt fantastisk LUFTFÄRD över träsk, mo, kalhyggen och sjö. Skoj att man har bevarat spännstationerna och kabinerna. Jag har ju läst Sara Lidman och vet hur folk har slitit i väglös land.

    Jättespännande berättelse och fint fotat. Men Cilas motto är nog; Bara man får var med så............!

    margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var många som jobbade med uppförandet av linbanan, t ex 1300 man under sommaren -42. Man kan tänka sig hur kallt det var att slutföra bygget under vintern, krigsvintrarna som var så stränga.

      Radera
  6. Det var en riktig åktur ni fick. Skulle aldrig göra den själv, för jag har åkt liknande på Kolmården en gång och alrig mer, säger jag. När jag har varit till Skuleberget, så har jag valt att gå upp, båda gångerna. Men jag åkte ner en gång. Vi har också en sån där malmbana här i närheten. Den går från Köping (om jag minns rätt) till Hjälmaren. Vid Strömsholm åker man under den. Tyvärr är den nerläggningshotad och de har inte lyckats rädda den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Konstigt nog hade jag inga som helst problem trots att jag är paniskt flygrädd. Den där banan har jag för mig att jag såg de somrar jag var sommarbarn utanför Eskilstuna (en sommar)och Arboga (två somrar) och vi bilade mellan de orterna och hemmet i Stockholm.

      Radera
  7. Oj! Vilket härligt äventyr! Så fina bilder!
    Jag bor ju också nära linbana, kalklinbanan Forsby - Köping men vad jag vet kan man inte åka med själv där. För några/något år sedan var det en konstutställning på vagnarna - det var häftigt att se! Som Raija skrev, nedläggningshotad är den och ingen ljusning i sikte vad jag vet.
    Sommarbarn i Eskilstuna????? Det är ju på pricken...... där jag är!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då jag växte upp skickades man ibland iväg några veckor på sommaren till helt främmande människor, om föräldrarna inte kunde/orkade ta hand om sina barn. Jag tror det gick via skolan eller kommunen. Familjen jag hamnade hos detta år -59, bodde på landsbygden utanför Eskilstuna och antingen hette dom Karltorp eller så hette gården det. Det låg någonstans mellan stan och Hjälmaren. Jag har aldrig haft kontakt med dom efter den sommaren.

      Radera
  8. Oj vilken härlig sightseeing du bjuder på Cici, du fantastiska guide och fotograf!!! Tusen tack för att jag fått följa med trots avståndet... Hade GÄRNA varit med "på riktigt" men jag hade nog varit lite nervös inför turen med linbanan. Maken hade jag INTE fått med mig upp i den :D

    *Bamsekram*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hade ju varit trevligt med ditt sällskap där i kabinen. Det får väl bli en annan gång.
      Det är verkligen konstigt hur man reagerar mot olika saker. En god vän vägrar att åka hiss, medans jag som är uppväxt med hissar har svårt att förstå varför. Hon, å sin sida, tar gärna flyget för att ta sig från en punkt till en annan, och jag ryser bara jag tänker ordet flygplan. Kabinbanan var i alla fall inget problem för någon i vårt sällskap, utom möjligen för hundarna då.

      Radera
  9. Det är ju helt otroligt vilka fantastiska saker man kan uppleva i detta land.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nog finns det mycket att välja på om man bara vill och orkar.

      Radera