En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

onsdag 24 oktober 2012

Känslornas berg- och dalbana

De första dagarna den här veckan har varit både uppåt och nedåt. Ibland har det känns som om jag var längst ner i ett dike lika djupt som det på bilden, lika vått och kallt. Det är inget som hänt i min familj, det handlar mer om vad som hänt människor jag känner. Om det ovanpå det kommer en kommentar på en kommentar som jag uppfattar som ett påhopp på mig, då känns det rent  ut sagt inget vidare.
Diket på bilden, eller rättare sagt det som förut var ett dike, drabbades av höstregnens krafter och en stor del av vägen gröptes ur och dikets botten likaså. 
Så träffar man goda vänner och så glömmer man, i alla fall för en stund, de tråkiga. Sen uppenbaras det att det jag uppfattat som ett påhopp i själva verket var ett försvar för mig. Så tokigt det kan bli och så skönt det plötsligt känns. Andra saker som hänt är fortfarande lika sorgliga men är sånt som hör livet till, inget varken jag eller någon annan kan påverka och det sjunker så småningom undan.
Dottern och P befinner sig numera, efter 17 timmars flygresa, i Singapore, resan gick som den skulle och dom har det säkert jätteskönt. Bra i alla fall att hon mailade mig och sa att allt var ok, annars hade hennes far haft det svårt med nattsömnen.

Och vad gör den här helikoptern här då. Jo den flyger ut kalk och sprider det över sjöar och vattendrag, en återkommande händelse. I år hade man lagt kalksäckarna mitt i byn, annars brukar dom ligga söder om Sörträsket lite utanför bebyggelsen, men det gick nog inte att frakta dit säckarna på grund av att vägen över träsket var översvämmat. 

Jag trodde faktiskt inte att helikoptern skulle kunna gå ner så nära teleledningen, men det var inga som helst problem. Att se helikoptern komma inflygande i en hiskelig fart med den tomma behållaren hängande under och efter sig, vända "på en femöring", lämna av den tomma behållaren, haka på den påfyllda och tio sekunder senare flyga iväg i samma hiskeliga fart, var en upplevelse.

Det var naturligtvis ett hiskeligt liv men grannen S, jag och hundarna som just återvänt från en promenad Västibyn bortom Fridhem var glada att vi hann hem för att hinna få uppleva spektaklet. Gladast var kanske jag som hade kameran med mig och hann ta nästan 100 bilder. Minst glada var nog hundarna men dom verkade inte särskilt berörda heller.
Här har en man handgripligen lyft av kroken från den tomma behållaren och hakat fast den på den påfyllda och helikoptern sticker iväg.

Jag tror faktiskt att piloten såg att vi stod och fotade och la kursen så att han nästan flög rakt över oss.

En närbild på den modige mannen som förflyttar kroken från den ena öglan till den andra. Om jag uppfattade det hela rätt så lyftes kalksäckarna upp med en kran, tömdes i en behållare på lastbilen och så fylldes behållarna genom det där röret efterhand som dom kom tillbaka med helikoptern.

Men nu var dom klara för den här gången med området runt Norrlångträsk och helikoptern gick ner alldeles invid lastbilen som med kranens hjälp samlade in tomsäckarna. Det såg lite vågat ut med rotorbladen som snurrade så nära men de här herrarna vet nog precis vad dom gör.

Det blev ett upplyftande slut på den promenaden kan man ju säga om man vill vara lite rolig.



12 kommentarer:

  1. Jadu, flicka lilla, mycket kan man väl ha att påstå om detta livet, men att det skulle vara enahanda är inte en av dem. Så där nära har jag personligen aldrig varit en flygande helikopter, trots att jag i yngre dagar gärna skulle ha tagit flygcertifikat om ekonomin hade tillåtit ett sådant nöje.

    Min mamma, salig i åminnelse, har däremot flugit helikopter. Men av den ovanliga händelsen hade hon inget minne överhuvudtaget, eftersom det skedde i form av hemtransport från Åbo till Åland efter en stor, akut bypassoperation. Låt mig säga så här, att jag mer än gärna avböjer möjligheten att få provflyga på det viset.

    SvaraRadera
  2. Skönt när något man uppfattat negativt plötsligt visar sig vara positivt!! Värre om det är åt andra hållet...

    Så härliga bilder du visar från helikopterbesöket i byn! Så kul att få tillfälle att fota denna aktivitet på nära håll.
    Eländigt med det där diket som svämmat över alla bräddar - men en läcker bild ur det låga perspektivet! Du måtte ha stått där på botten?

    SvaraRadera
  3. ja hua vad man kan få för sig "tokigheter" ibland :-))
    skönt att ungdomarna hör av sig så att ni slipper fundera hur det är med dem....vilka fina äventyr de kommer att uppleva.
    Fina bilder du klickade fast på kalkningsarbetet!

    SvaraRadera
  4. Ibland är inte allt som det verkar ......tack o lov. Spännande att få följa såna äventyr på nära håll, då är dom små upplevelserna bra att få.
    Naturens krafter är inte att leka med, jag blir lika förundrad varenda gång jag ser vad naturen kan ställa till med.

    SvaraRadera
  5. NU har jag äntligen lite tid att titta in på alla kära vänners bloggar. Vilken vacker havtornsbild du har och vad sorgligt med ekorren! Och visst är det lätt att välja fel ord fast man kanske tänker rätt och så blir det ledsamt i slutänden.Förr hann man tänka efter medan man tog fram papper och penna, skrev för hand, ordnade med kuvert och frimärke och gick en promenad till brevlådan.Skönt att det ordnade upp sig!
    Kram, kram /Kerstin

    SvaraRadera
  6. Du är en av de finaste och klokaste bloggare jag vet.

    SvaraRadera
  7. Sååå skönt för er att missförståndet klarades upp. Alltför ofta slutar det inte så bra och det i sin tur leder tyvärr många gånger till kanske åratal av onödiga ledsamheter.
    Spännande att få se en helikopter på så nära håll....
    Älskar bilden på "ravinen",vacker,mmmm!

    Önskar dig en riktigt,riktigt skööön helg,kram!

    SvaraRadera
  8. Det är så lätt att det blir missförstånd ibland, men tur att de löste sig så känslan inte satt i längre.

    Spännande att följa helikopterns göranden. Det är inte ofta man ser en sån nu för tiden. Förr tyckte jag man såg dem lite då och då.

    SvaraRadera
  9. Även om jag inte kommenterar här så ofta som förr, så ska du veta att det inte går många dagar utan att jag tänker på dig och dina 4-benta raringarer! Hoppas att du trots allt återhämtar dig snart...

    VARM KRAM och tack för spännande bilder!

    SvaraRadera
  10. Översvämningen i det stora diket ser väldigt djupt ut. Hoppas det känns bättre nu då allt fick en förklaring. Skönt med barn som hör av sig då de är ute i världen! Hoppas morgondagen blir skön. Jag är uppe mitt i natten, sov middag efter promenaden och dessutom ska vi ju få en timme till i morron. Trevlig söndag.
    kram

    SvaraRadera
  11. Ja du Cici, känslorna går upp och ner så att man i bland inte hinner med. Sen ser man sakerna i ett annat perspektiv och då får det en helt annan betydelse.
    Bilden på diket är lite skrämmande och nedslående men samtidigt vacker, medan helikopterbilderna är både upplyftande och spännande.
    Hoppas att du har en fantastisk helg i det fina vädret.
    Styrkekram till dig!

    SvaraRadera
  12. Ibland blir det tokigt och man blir ledsen men det är ju skönt när det ordnar upp sig. De oåterkalleligt sorgliga beskeden de får vi ju säkert vår beskärda del av nu när vi kommit upp i åren
    Men vad roligt att du fick ett upplyftande slut på promenaden.

    SvaraRadera