En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

lördag 24 november 2012

Några dagar i Stockholm

Jodå, jag är tillbaka i Norrlångträsk och vardagen igen. Det har varit trevliga och intensiva dagar i Stockholm, som vanligt. Det känns faktiskt i kroppen fortfarande och då framför allt i den där klumpen jag har högst upp, så det är lika bra att skriva av sig lite av upplevelserna så kanske det slutar att surra så infernaliskt. Troligen är det alla ljud jag bombarderats av under resan och traskandet på storstadens gator som fastnat i öronen och nu ger sig tillkänna i tystnaden som råder i norrlandsskogarna.

Tåget kom fram en kvart före utlovad tid och syrrorna stod vid den sk Bögringen som vi gjort upp om. Efter ett snabbesök i syster G:s bostad var det dags att ge sig ut på stan. Dom till Dramaten för att se Fanny och Alexander, jag för att leta efter en ny vinterjacka av lite snyggare modell. Jag såg en i PK-husets skyltfönster och gick in dit. Jag lämnade huset ganska kvickt kan jag säga för 22000 kronor är i mesta laget även om jackan var snygg. 

Inte heller på NK föll mig priserna i smaken men jag stod en stund och tittade på Tomten som satt på en tron nere vid gatuentren och tog emot barn en i taget. Några hade med sig en önskelista som Tomten fick ta emot och sen fick barnet sätta sig i hans knä medans en fotograf tog ett kort (och bra betalt antar jag). Det såg väldigt amerikanskt ut.

Jag har också hunnit med att besöka alla tre syskonbarn som numera är bosatta i Stockholm. Lite intressant att konstatera vissa tendenser i inredningsmodet som att väggarna, och gärna möblerna, ska vara vita och sparsamt dekorerade med tavlor. Golven ska helst bestå av de ursprungliga träplankorna med så få mattor som möjligt. Gardinbranschen har en mörk framtid kan jag också se. Obligatorisk är den stora oftast grå soffan som är i det närmaste omöjlig att sitta i, man måste halvligga på grund av den djupa sittdynan. Snyggt och sparsmakat om än inte så bekvämt för oss lite äldre.

Långa promenader har det blivit och för det mesta har det varit skapligt väder. Storstadssvanarna poserar gärna på nära håll och gräsänderna håller sig på klappavstånd. Ingen sport att fota dom alltså. Om man skulle få för sig att fota folk skulle man få se att ungefär sex av tio går på ström. Dom har i alla fall vita sladdar som hänger ut ur öronen och ner till en dosa som dom håller i ena handen framför sig. Två av de resterande tio är klädda i långkalsingar och undertröja och springer som galningar hit och dit. De resterande två är en livsfarlig sort som susar fram i hiskelig fart på sina cyklar. 
Ja, jag kanske överdriver lite, jag medger det, men den här tendensen är så markant tydlig jämfört med när jag var i Stockholm i fjol, särskilt det här att folk är uppkopplade till sina mobiler hela tiden. Det spelar ingen roll om dom står i tunnelbanevagnens trängsel och måste hålla i sig i en takstropp med ena handen, i den andra håller dom mobilen framför sig och har hela uppmärksamheten på den.
Fina promenadvägar finns det att ta sig från Fredhäll och in till Centrum och när jag själv bodde där med man och första barnet under sextiotalet promenerade jag ibland utmed Norr Mälarstrand. Vintertid till och med på isen. Den här gången var temperaturen närmare 10+  och jag fick ta av mig både långkalsingar och linne för att inte svettas. Högalidskyrkan stod i fin profil i motljuset.

Ett besök på Fotografiska är ett måste förstås och den här gången hade man en utställning av den berömde svenske fotografen Christer Strömholm. Som vanligt var det gott om besökare i det före detta tullhuset, trots att det är en bra bit att gå från Slussen utmed en ofta blåsig Stadsgårdskaj. 

Så småningom hade vi sett oss mätta på alla fotografierna men magarna började knorra så vi traskade upp till den fina restaurangen för att få något i oss. Vi blev emellertid sittande en lång stund och såg på en film där sonen Strömholm (tror jag) intervjuvade sin pappa. Snacka om personlighet! Hoppas att filmen kommer att visas på tv för den var fascinerande.

I stället för att fika åt vi lite rejälare och kunde under tiden vi intog maten njuta av den vackra utsikten genom de stora panoramafönstren, från Gamla Stan och ända förbi Gröna Lund. Missa inte att gå dit om ni är i Stockholm på besök.

Som en utmaning efter matintaget klättrade vi uppför den svindlande trappan upp till Katarinavägen på Söder. Trots att syster G påstod att hon aldrig skulle orka ända upp kom vi dit i alla fall och stannade till för att titta ut över stan. Lite fundersam kan man ju bli när man tänker på att i vår lilla by Norrlångträsk släcker kommunen gatubelysningen klockan elva på kvällen för att spara och det är inte många belysningspunkter det är fråga om. I städerna är det aldrig mörkt, inte så mycket som en enda liten lampa släcker man där, tvärtom. Å andra sidan ser man inte heller stjärnorna eller eventuellt norrsken. Himlen verkar vara ständigt orangerosa, ser nästan lite febrigt ut.
Kulturhuset var vi förstås också på. Först Klara Soppteater där vi blev underhållna med en föreställning som hette Bolanders skor - en foträt rysare medans vi åt oxsvanssoppa med bröd och ostkräm och kaffe och kaka. Mycket mysigt. Sen hann vi med fotoutställningen A day in the world som var mycket sevärd innan jag hastade iväg för att möta fyra gamla skolkamrater. 

Tänk att få  träffa någon som man inte sett sen realexamen 1962 och ändå ha så mycket att prata om, för att inte tala om alla glada skratt. Helt otroligt så kul det var. Vi träffades klockan två och bröt upp först halv sex och under den tiden fanns det inte många tysta sekunder, däremot flera där vi pratade i mun på varandra. Under det lite grånade håret och rynkorna i ansiktet hittade jag fort igen mina forna skolkamrater. De verkade ha levt ett ganska bra liv allesammans och jag hoppas att de får fortsätta så i många år framöver.
Det finns en lång lista på saker jag inte hunnit med här i livet, sånt jag inte skulle ha något emot att prova på men egentligen bara bagateller. En sak på den listan var att smaka makaronger och nu kan jag styka det från listan. Till ett av syskonbarnsbesöken köpte vi med oss denna lilla färgglada bakelse och visst var den god men kanske inte så att jag känner att jag behöver äta den varje vecka precis. 

Nu måste jag nog slita mig från datorn och ge mig ut i grårusket med  hundarna. Lite fler bilder från stockholmsbesöket kommer i nästa inlägg.



20 kommentarer:

  1. Kikar in och läser lite smått om hur du har det. Låter som det är full fart med påfyllning av innandömet. Kultur och god mat i nära vänners sällskap är aldrig fel. Vet du jag tycker aldrig att du eller någon av mina läsare uttrycker sig nonchalant. Tvärtom jag älskar alla glada tilrop och peppas alltid av att det finns ett liv där ute som jag ska tillbaks till. Jag har inte gjort allt och några dagar i Stockholm skulle jag gärna göra. De kommer även för mig om jag så ska sitta i rullstol för huvudet är rätt så bra med. Nej istället tack för att du skriver ibland det får mig att känna mig som en del av världen även med mina krämpor.
    Kramar till mig från dig
    Säger som Robert Gustavsson när han imiterade speedwayförare vad han hette: Ja änt bitter
    Sköt om dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag misstänker att personer med humor har större chans att klara av motgångar i livet. Din inställning förstärker den misstanken.

      Radera

  2. Kan nog var så spännande i Sveriges huvudstad. Utbudet är ju enormt.
    Men bristen i, att inte se sjärnhimmlen och bristen på tystnad gör att man fort vill hem till skogarna igen.

    margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt och tänk om vädrets makter också insåg det och bjöd på lite stjärnglans. I stället får jag för närvarande stirra in i en vägg av dimma både dag och natt.

      Radera
  3. Men varför köpte du inte jackan??? Skulle vara kul att se hur en jacka ser ut med den prislappen!!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja varför gjorde jag inte det, kan man undra. Jackan såg i mina ögon inte särskilt uppseendeväckande ut men jag antar att det satt någon viktig etikett någonstans, en etikett som inte sagt mig någonting.
      Vad jag blir mera nyfiken på är hur en person som köper en sån jacka ser ut, eller kanske mera hur en sån person ser på tillvaron.

      Radera
  4. Läser och förundras över hur mycket du hann med under din tid i Stockholm. Du måste haft fullt upp.

    Fotografiska har jag aldrig varit på och vill också dit någon gång.

    Oj, vilka priser på en jacka. Förstår att plånboken säger ifrån. Hittade du någon till vettigare pris?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eftersom jag sällan stannar så många dagar när jag besöker Stockholm blir det ganska intensivt den tid jag är där. Vad jag inte hann med vid detta tillfälle var ett biobesök, vilket brukar ingå. Men bio finns ju i Skellefteå också.
      Jag hittade till slut en jacka som jag känner mig mycket nöjd över, en som i mitt tycke är både snygg och praktisk och till ett vettigt pris. Kanske lägger jag ut en bild på den senare.

      Radera
  5. Oj vad mycket du hann med :)
    För mig tar det knapp 20 minuter med pendeltåget för att ta mig in till Stockhoms Central, men nu för tiden är jag inte där speciellt ofta. Och då blir det mest för att jag ska handla något speciellt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tog över 13 timmar för tåget att ta mig till Stockholm och då var det framme enligt tidtabellen. Så de få gånger jag gör den resan - jag flyger inte - då gäller det att utnyttja tiden. Men mest med en massa roliga saker och då går det ju bra.

      På den tiden jag bodde i Stockholmstrakten for inte heller jag in till Centrum särskilt ofta. Lite beroende på att min man oftast var borta på annan ort och jobbade i veckorna och jag då var ensam om barnen.

      Radera
  6. Vad mycket du har hunnit med under din Stockholmsvistelse. Om jag hade köpt den jackan så hade jag låtit prislappen hänga kvar så alla hade kunnat se vad den kostade. Men visst är det borta bra men hemma bäst. Men vi behöver byta miljö ibland för att förstå det. Ha en fin kväll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag antar att de mer eller mindre synliga märkeslapparna fyller samma funktion som en prislapp skulle göra. För dom som är insatta och bryr sig.

      Radera
  7. Härliga bilder från din Stockholmshelg!! Tyvärr hanns det inte med något besök på Fotografiska för min del. Får bli nästa gång. Blir väl lite lättare framöver när man förhoppningsvis får styra över sin egen tid.

    Tåget är inte dumt. Särskilt när man har egen kuppe med både toa och dusch som jag och kollegan hade på väg ner. Nåja - duschen är ju ingen höjdare. Man måste vara något av en ormmänniska för att lyckas tvätta hela sin lekamen i den utan att allt annat är genomblött. Men tanken är god...

    De där macarons - ser läskiga ut med alla färger. Har hört att de är hiskligt söta. Inte testat ännu. Men de gör sig väldigt bra på bild!

    Håller helt med i dina reflektioner om inredningsmodet. Kalt och sterilt - och så dessa eländiga soffor som det inte går annat än att ligga i...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man är nog ofta tidsoptimist när man planerar vad man ska hinna med under sina utflykter.
      Makarongernas smak var det väl egentligen inget fel på, det är en söt bakelse till kaffet, men man kan luras tro att en sån där liten sak inte ska räcka - det gör det. Att dom är läckra att se både på bild och i verkligheten har nog bidragit till deras popularitet, liksom att dom är svåra att tillverka och därmed blir dyra att köpa färdiga.

      Jag minns att den äldre generationen beklagade sig över de låga sittmöblerna som fanns på 70-talet och det oförstående man som ung hade för deras åsikter. Gardiner hade nog de flesta i alla fall. En spekulation från min sida är att material som dämpar ljud, gardiner och mattor tex, blir mera eftertraktade när det börjar komma barn i hushållen.

      Radera
  8. Besökte fotografiska i lördags. Gillar Christer Strömholm. Transvestiter i 60-tals frisyrer och smink. Fint! Men ett litet rum lämnade jag snabbt. Det blev för starkt. Krigsdrabbade miljöer klarar jag inte av just nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan verkligen känna att CS har fått komma in i transkretsarna och blivit deras vän. En fin känsla i fotografierna. Att CS som privatperson inte var lätt att leva med förstår man när man ser filmen dom visade i rummet bredvid restaurangen.

      Bra att du sorterade bort bilder som inte passar dig just nu. Det är väl samma sak med böcker, i vissa perioder passar inte vissa teman.

      Radera
  9. Det var som attan vad du utnyttjade din stockholmsresa.
    När vi åkte bussen där i lördags, så tänkte jag på hur otroligt stan har ändrats sen jag var en 08:a. Jag flyttade ju därifrån redan 1961.Jag är från Spånga.
    Min syster G bor inte långt från din syster G. Min syster bor i Traneberg.
    I lördags åkte vi ju i sakta mak (lindrigt sagt) Sveavägen, dom gamla husen stod ändå som jag mindes dom. Arbetade som barnflicka 1959 på Sveavägen i huset som är nästan ända nere vid Wennergrens centret.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Husen utmed Sveavägen är nog orubbliga och rivs inte i första taget. Gatan byggdes ju en gång i tiden för att vara en paradgata så husen utmed den är av det vackra och gedigna slaget.

      Vad roligt att du också har en syster G på Kungsholmens västra kant. När vår första son föddes bodde jag i samma hus som min syster bor i nu. Det var en liten etta som min mormor köpt när det var nybyggt under 30-talet. Många timmar tillbringade sonen och jag på en filt i parken bredvid plaskdammen.

      Jag kommer ursprungligen från de södra förorterna; Årsta, Björkhagen, Bagarmossen och Skarpnäck. Däremot har jag gått skola i Eriksdal och Adolf Fredrik förutom de två första åren då jag gick i Björkhagen.

      Radera
  10. ja du inte är det var man eller kvinna i Stockholm heller som kan köpa en jacka för 22000! Och dessa vita bostäder avskyr jag vitt vitt och likadant hos alla men det har jag bara sett i tidningar...så det blir också bort från listan hos mig - känner ingen som har det så.
    Fotoutställningen har jag besökt - bra! Vissa delar i varje fall.
    Makroner har jag aldrig smakat fastän jag har all världens tillfälle varje dag, men tänker att det påminner säkert om maränger och då vet jag ju hur de smakar. Så du ser fastän jag bor i STockholm så hänger jag inte med alls! Och tydligen umgås jag i fel kretsar också med tanke på avsaknad av vita rum och dyr jacka :-))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett tag skulle ungdomarna ha mest svart och bara mörka färger i sina hem, så modet varierar som alltid. Jag tror att dom egentligen inte tillbringar så mycket tid i sina hem, dom arbetar hela dagarna och träffar sina vänner ute på lokal. Känaner tydligen inte det där behovet av att boa in sig. Lättstädat är det i alla fall.
      Makarongerna var mera lik bisquier tycker jag. Som före detta stockholmare vet jag att man ofta är lika mycket lantis som dom som lever på landsbygden. Kanske därför jag trivs så bra på landet.

      Radera