En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 31 januari 2013

Gråtrist både ute och inne.

I stället för att ha en färgfylld och trevlig dag i Umeå, fylld av shopping och möte med god vän blev det en gråtrist dag hemmavid, en dag lika grå som mitt humör. Anledning till den inställda resan är helt enkelt vädret.

Men i tisdags var det vattengympa, vackert väder och umgänge med trevliga människor och i går hade vi andra träffen efter jul i vår studiecirkel. Trots det ymniga snöfallet kom vi oss in till Bygdegården och hade en trevlig kväll med mycket diskussioner och många glada skratt. 

Men det var då det.

Jag har tillbringat ett par kvällar med att skanna in pappersfoton, bland annat bilder från min tidiga barndom. Jag vet inte exakt hur gammal jag är på den här bilden, kanske ett år eftersom inte min syster som är ett och ett halvt år yngre än jag finns med. Det konstiga är att jag är så gott som säker på att denna stickade klänning är kycklinggul och helt säker på att katten är grå och vit och har en ganska grov ståltråd lagd i en ögal inuti svansen. Svanstippen blev nämligen söndertuggad så småningom så att ståltråden kom fram. Frågan är bara hur jag kan komma ihåg detta. Det finns ingen färgbild från det här tillfället och ingen har berättat det för mig, vad jag vet.

Enligt min mamma ska jag ha varit ett fult barn, så fult att en bekant tittade på mig och sa: "Jaja, du kanske blir vacker när du blir stor".  Jag tycker att den här bilden berättar något helt annat!

Nej nu ser jag fram emot att det kommer vackra, lagom kalla vinterdagar till veckan så att jag kan göra ett nytt försök med den där umeresan. Och då kommer jag förstås att vara på ett strålande humör:



14 kommentarer:

  1. Oh kära nån då så länge sedan sist jag såg den modellen. Mamma stickade en sådan - stickningen vill jag minnas kallades - schmuck -

    Ja, när började man minnas? men det finns små fragment mycket speciella ögonblick .

    Skoj med gamla foton, var ju inte så vanligt att man blev fotograferad som det är idag.

    margareta söt foto ivarjefall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Korten är få från den här tiden vilket förstärker min tro på att det jag minns från mina första fem år, då vi bodde i Årsta, är mina egna minnen.

      Radera
  2. Jag hoppas för Din skull att solen snart kommer tillbaka och att du då kan fara i väg till Umeå och shoppa.
    När dimman ligger tät över bygden då känns vintern extra trist för det påverkar oss negativt i sinnet för det känner man tydligt hur mycket vädret påverkar oss då när solen kommer fram och hur glad man blir då.
    Bilden på Dig som barn visar ett sött ansikte och du har säkert bästa klänningen på Dig inför fotograferingen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maggan, vi är nog många som mår bättre när solen tittar fram och i dag har det varit lite bättre väder på eftermiddagen.

      Radera
  3. Vad söt du var å fin stickad klänning

    SvaraRadera
    Svar
    1. På den tiden, 40-talet, var nog de flesta kvinnor duktiga att sy och sticka för barnkläder var ju inget man köpte i affär´n precis.

      Radera
  4. Så härligt foto på dig som liten! Känner igen den där klänningen. Hade en liknande på ett foto från när jag var ca 2 år...

    Fint att du skannar in och bevarar för framtiden! Pillgöra - men nödvändigt....

    Vadå fult barn - hemskt uttalande! Som dessutom inte hade någon som helst grund. Hur kan man bara säga något sådant om och till ett barn?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tar lite tid att skanna men går ju bra om bara korten, eller i alla fall sidorna går att ta loss, viket inte alltid är fallet.
      Nej så psykologiskt är det väl inte att säga till ett barn att det det som liten var fult, även om jag fick höra det först i övre tonåren, men hade man varken hår och än mindre lockar så räknades man nog inte för söt.

      Radera
  5. Vad kommer jag ihåg och vad har berättats? Det är svårt det där. Eftersom vi flyttade från staden till landet när jag var tre år, så vet jag att jag kommer ihåg vissa saker som hände före flytten. Du kan säkert komma ihåg din gula klänning och du kanske såg den vid senare tillfällen också om syrran ärvde den. Och ful! Inte var du ful! Det är väl ytterst sällan man ser ett fult barn och de växer i regel till sig och blir snyggast av alla.
    Kram /Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi flyttade då jag var fem år och ett tag hade vi barnflicka där vi först bodde. Jag kommer ihåg saker där hon var med och sånt som min mamma inte har kunnat berätta för mig eftersom hon då var på sitt arbete. Jag minns även saker från daghemmet vi var på under en period.
      Jag har hört mig för med mina systrar om katten och ingen av dom minns den. Jag kan till och med känna i mina händer hur pälsen kändes.

      Radera
  6. Men hur kan någon ha tyckt att du var ful som liten? Bilden visar en jättesöt liten flicka :-), som inte har något ful över sig alls.

    Det är konstigt detta med minnen. Jag har hört att man inte har minnen förrän vid tre års ålder, för det är då man kunde sätta ord på dem och minnas dem. Minnen innan är bara känslominnen. Du kanske hade kvar både katten och klänningen till efter 3-års ålder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är troligen som du säger att klänningen och framför allt katten fanns kvar länge, särskilt som jag minns katten som ganska så sliten.
      Jag tror att jag var ganska "busig" som liten och så här uppklädd och välkammad var jag nog inte länge.

      Radera
  7. Ful?! Men herreminskapare, sötare än du synbarligen var som liten går det väl knappt att bli som barn?? Din mamma måste ha lidit av postpartumdepression eller nåt sånt, nån annan förklaring finns inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var ett öronbarn har jag hört och det var nog ingen önskedröm för en ensamstående heltidsarbetande mamma. Kan vara en av många förklaringar.

      Radera