En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

måndag 7 januari 2013

Vägen jag inte gick i dag.

Det är inte alltid som dagen går som man planerat och dagen som var bjöd på en överraskning. Jag blev inkallad som sjuktransport helt plötsligt. Nu var det inte någon som blivit akut sjuk eller skadad, det låg mera på den maskinella sidan. Svägerskan, tillika grannen, hade lovat att köra ett av barnbarnen till vådcentralen i Byske men på grund av att bilradion stått på hade batteriet laddat ur och nu stod dom där utan fordon. Tur i oturen att jag inte hunnit ut med hundarna som jag tänkt utan fortfarande var hemma och kunde ställa upp med en av våra bilar. Vi hade 40 minuter på oss och resan tar 30 så det blev just precis lagom. 

Så medan den unga damen fick sina stygn borttagna hann jag in på Ica och handla lite av det som behövdes, sånt jag hade tänkt handla i morgon efter vattengympan. Morgondagen blir nämligen inte heller som jag planerat med vattengympa, mysfika och handling, för K fick idag samtal från Ögon att han kunde få komma och göra sin starroperation klockan 13 nästkommande dag och det är klart att han gärna tog den tiden, han har ju väntat länge. Så då blir det till att ställa upp som sjuktransport åter igen, i alla fall på hemvägen. 

I dag har det varit finfint väder och jag hade som sagt tänkt mig ut på en promenad med hundarna, samma väg som jag brukar ta mitt på dagen, den söder om Sörträsket. Det är en skogsväg där det sällan är någon trafik och där hundarna kan springa lösa. Dessutom bor det en hundägare med stor traktor i anslutning till vägen och han tycker också att det är en bra väg att rasta hundarna på och brukar därför ploga upp vägen. Tänk vad bra man kan ha det, va.

Han bor emellertid inte i det här huset, här har vi i stället en familj som flyttat hit från södra Sverige för några år sedan, de enda fastboende på den här sidan träsket. Dom har haft några besvärliga dagar i höst då träskbädden, deras enda väg, varit översvämmad på grund av allt regnande. Men visst ligger gården fint där inne bland träden?

Den mesta snön som låg på träden har nu rasat av men nu är allt istället klätt i frost och ett tunt snölager. Det blir som ett sagolandskap överallt, det är bara att njuta när man går där med hundarna. Går och går förresten, jag har nästan alltid sparken och transporterar mig med. Det är både ett bekvämt transportmedel och något att hålla sig i när det kan vara lite halt underlag. Sen jag ramlade förra vintern harjag blivit en riktig fegis vad gäller halka och garderar mig gärna med spark eller icebugs.

Nu har vi kommit till en plats som kallas Kabbangen, och fråga mig inte vad det betyder för det är bonska och jag har aldrig fått någon förklaring på namnet. Om det är Kabbängen det kanske ska vara, men då undrar jag förstås vad kabb är för något. Där svänger i alla fall vägen 90 grader, går över en bäck och börjar klättra uppför mot Mullberget och därför kallas vägen helt logiskt för Mullbergsvägen. För det mesta den här årstiden slutar plogningen här och då vänder jag och hundarna och går hemmåt igen. Men först vill hundarna hoppa upp på sparken med frambenen på handtaget, Helen får nöja sig med tvärslån längre ner, och bli belönade med varsin Frolicbit. Det är konstigt vad hundarna lägger sig till med vanor fort.





7 kommentarer:

  1. Sannerligen ett sagolandskap - som du har fångat så vackert! Familjen från södra Sverige bor otroligt fint i den röda stugan - särskilt med inramningen av frostiga träd. Fast det är säkert fint på sommaren också.

    Sparken är sannerligen ett förträffligt fortskaffningsmedel. Så länge vägarna inte sandas...

    SvaraRadera
  2. Oh, vilka underbara bilder, speciellt den översta med den rosa himlen. Så vackert frostvitt ni har hos er.

    SvaraRadera
  3. Till och med i Staan känns det som om man promenerar i ett vykort, i alla fall om man som jag letar sig till utkanterna....

    SvaraRadera
  4. Inte alltid det blir som man har tänkt eller planerat. Men med den fina omgivningen så blir ju hela dagen bra.

    mw

    SvaraRadera
  5. Det kan inte hjälpas, men vintern är vacker, speciellt på bild. Det verkade onekligen lite ödsligt att bo i det lilla huset i skogsbrynet utan grannar (vad jag förstod).
    Här har det mesta av snön töat bort. Inte för att jag saknar den, men det blir så attans halt.
    Kicki

    SvaraRadera
  6. Vackert så det förslår. Din fundering om Kabbangen gjorde mig nyfiken. Konsulterade mitt lexikon, Sven Mikaelssons n´olbok på Skelleftemål. Där finns kabb (med långt a, två om man vill). Kaab=kubbe. Hagg´kabb = huggkubbe. Ä uttalas ju ofta som a på skelleftebondskan. Då skulle det nog fungera med kubbängen. Kanske har det någon gång legat en massa kubbar där och för att beskriva stället har man sagt Kabbängen. Blir faktiskt litet nostalgisk och ett stråk av hemlängtan tränger fram.

    SvaraRadera
  7. Vilken vacker promenadväg du går.Träden blir så fina när det är rimfrost i dom.Det var ju ett strålande väder i måndags.

    SvaraRadera