En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

lördag 2 februari 2013

Odessa


I september 1994 flyttade en liten dam vid namn Rosel Hof Odessa I in i den gula villan på Höststigen, Morö Backe, där vi då bodde.
Det tog ett par dagar innan husets övriga fyrbenta accepterade henne men därefter var det ALDRIG några diskussioner dom emellan. Med Odessa tränade jag lydnad och spår och tävlade även några gånger, så pass att vi fick oss ett Lp i lydnad. 

Bara ett par veckor före hennes debut i utställningsringen råkade hon trampa på något vasst ute i skogen och skar upp den stora trampdynan på ena framtassen å det gruvligaste. Trots det läkte hon så pass att hon, med en av sina uppfödare som handler,  fick ett förstapris och blev 3:e bästa tik bland unghundarna.
Odessa var en mycket snäll och söt schäfer och kallades ofta "Lilla Odessa" trots att hon inte var särskilt liten i storlek, men det var något som fick många att uppfatta henne som liten. Och trots att  hon var jätten i vår hundflock uppfattade hon nog sig själv som minst. Som liten valp passade småhundarnas korg henne perfekt något hon höll fast vid väldigt länge. Hon hade svårt att inse attt hon vuxit ur den för länge sedan.

Att jag berättar om Odessa beror på att jag emellanåt går igenom mina papperskort för att skanna in de jag tycker är värda att spara och i kväll hittade jag dessa.  Inte alltid särskilt bra kort men ändå. Bilden ovan är en i en serie jag tog då vi fortfarande bodde i stan. Odessa är här 1½ år, Such Lp Bisus Noria "Tiffy" längst till höger är mamma till Lp Timotej "Teja" som sitter i mitten.
Jag och hundarna var ofta på långa skogspromenader och då Odessa var unghund brukade hon roa sig med att skälla högt och gällt i öronen på Tiffy ända tills Tiffy fick nog och försökte ge svar på tal, varvid Odessa sprang det fortaste hon kunde med Tiffy efter sig och det syntes lång väg hur kul hon tyckte att det var. Odessa alltså.

När snön rasade från taken då blev Odessa verkligen liten och ville ligga i husses knä. (Något hon för övrigt har gemensamt med Cilla.) Jag gissar att dom hör hur snön rör sig på taket flera timmar innan den börjar rasa för liksom Cilla reagerade Odessa med oro långt innan vi människor visste vad det var fråga om.

Så småningom blev Odessa allt mer osäker och när hon till slut blev rädd för stenarna i skogen tog vi det tunga beslutet att ta bort henne. Hon var då 6½ år.
Hon kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan och en som aldrig glömmer henne är en i dag vuxen brorsonson till K, Kristoffer, som på grund av Downs syndrom ibland kunde ha svårt att göra sig förstådd bland oss människor men som Odessa förstod helt och fullt. Ingen hade sånt tålamod med att slänga snöbollar och pinnar som Kristoffer. De blev de bästa kompisar man kan tänka sig.


22 kommentarer:

  1. Vilken goding hon verkade vara din Odessa. Hon är ljuvlig när hon ligger i småhundarnas säng :-)
    Sorgligt är det när man måste ta bort hundar av olika skäl. Jag har också följt ett antal hundar till sista besöket och det är lika ledsamt varenda gång. Efter sista gången med Joey är jag inte redo än att skaffa ny hund.
    Ha en bra dag!
    PS Min spegel är tyvärr inte från Gröna lund men jag skulle önska ibland att den var det :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo det är något man ska veta då man skaffar sig djur av något slag, att den dagen kommer när man måste ta farväl. Ibland tidigare än man har tänkt sig.

      Radera
  2. Vilka fina bilder! Tråkigt att hennes rädsla eskalerade så pass att ni fick lov att ta bort henne.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror i alla fall att hon hade ett bra liv även om det blev lite kort.

      Radera
  3. Helt underbar berättelse över Lilla Odessa. Ett sån utstrålning!

    Visst finns det djur man kommer ihåg, med barn och barnbarn som i alla fickor i alla år hade diverse djur. Och visst finns det små kors lite här och där i lunden. Alla har sin historia!

    margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Några kors har vi inte satt upp men alla hundar utom en som dog mitt i vintern) ligger begravda här i vår trädgård.

      Radera
  4. Ja, man saknar sina "pälsklingar" när de inte finns längre. Många fina bilder och en vacker berättelse - en berättelse med mycken kärlek och värme.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Minnena vaknar till liv när man ser fotografierna även om det inte togs lika många bilder innan den digitala kamerans inträde.

      Radera
  5. Så fina bilder på fina hundar.
    Så vackra ögon Odessa har.
    Så trygg hon verkar när hon ligger i K:s knä.
    Så jobbigt det måst ha varit att ta det svåra beslutet.
    Så fina minnen ni har från henne.

    Tack för att du delar med dig.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som tur är överväger nästan alltid de fina minnena över de tråkiga och ledsamma. Varje hund är unik och har sin personlighet. Som du vet.

      Radera
  6. Förstår att du saknar henne. Jätte fina bilder. Kan tänka mig att Kristoffer blev god vän med lilla Odessa då han hade sånt tålamod. Ha en skön Söndagskväll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Konstigt nog hade jag varit lite orolig att Odessa skulle reagera negativt på Kristoffers lite annorlunda sätt att röra sig och låta eftersom hon var mycket signalkänslig, och så blev det precis tvärtom.

      Radera
  7. Fina bilder på ett härligt gäng hundar!!
    De där öronen som pekar åt alla håll på lillvalpen - så söta!!
    Stora hunden som tror hon är liten...
    Men så tragiskt att Odessa blev så osäker!
    Alltid svårt att mista en familjemedlem....

    SvaraRadera
    Svar
    1. En stor hund som tror hon är liten och två små som tror dom är hur stora som helst. Det är inte alltid lätt det här med hundar.

      Radera
  8. Så fina bilder! Hundarna man har blir ju så nära en. Det är det värsta när man måste fatta beslut.
    kram
    Fia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Fia, roligt med en ny besökare!
      Besluten är svåra att ta men ett måste. I det här huset är det alltid jag som fått ta hand om det, men så har det ju varit jag som har skaffat hit dom också, så det är kanske inte mer än rätt.

      Radera
  9. Så trevligt att få ta del av Odessas historia. Visst minns man vissa hundar mer än andra. Fina kort var det också. Jag har ju också haft ett antal schäfrar, men ingen av dom hade nån bra mentalitet.
    Kram/Kicki

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är konstig att det ska vara så svårt med mentaliteten på en sån stor ras med så många uppfödare. Odessas uppfödare kände jag från tidigare på brukshundklubben och visste att hon (och han) var seriösa och hade lång erfarenhet. Men, men..

      Radera
  10. Oh, så fin hon var. Förstår att saknaden är stor mellan varven och speciellt när du ser bilder av henne. Tråkigt att hon hade nerverna utanpå. Så söt när hon försöker få plats i den lilla bädden.

    Jag hade en katt (Ferry) en gång i tiden, som också blev räddare och räddare med åren och till slut valde jag att ta bort honom vid 7 års ålder. Då hoppade han högt när dörrklockan ringde och gömde sig under badkaret.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När man ser att tillvaron blir för jobbig och plågsam för djuret är det inte mycket att välja på.

      Radera
  11. Svar
    1. Så kul att höra av dig och tack för din kommentar!

      Radera