En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

söndag 6 april 2014

Skogen


Att bo nära skogen har länge varit en livsnödvändighet för mig. Det är inte bara det att det är en utmärkt plats att rasta hundarna där, det är också där som jag kan hämta kraft, rensa huvudet på tankar och grubblerier och andas.


Jag njuter och imponeras av de mäktiga träden, känner mig omfamnad av skogen, hör hur vinden får trädkronorna att susa eller, om det är vindstilla, lyssnar på tystnaden. Skogen kan också vara skrämmande, få min puls att öka och ge mig andrenalinkickar. Vad är det som får hundarna att plötsligt stelna till, spetsa öronen och stirra åt ett visst håll? En björn? Varg? Älg? Eller kanske bara en hare eller några fåglar, puh.


Att bekanta stigar plötsligt kan förändras hör också till. Oftast är människan orsak till det genom avverkning men det kan också vara vädret som ställt till det. En mäktig tall som vuxit på platsen i kanske 70-80 år ligger plötsligt utslagen tvärs över stigen, uppriven med hela rotsystemet efter en av vinterns stormar. Men det är klart, hade den inte stått i kanten av ett hygge så kanske den hade klarat sig några årtionden till innan det var dags för avverkning.


Jag undrar just om det är någon nu för tiden som gör barkbåtar?


Björken känns inte lika mycket skog som tall och gran. Den är vacker, särskilt i början på sommaren då bladen är nyutslagna men känns mera som ett gårds- eller ett parkträd för mig. Men utan björk blir det ingen bra eld i kaminen, så det är tur att den finns där.

Längst in i Avaviken har några björkar fått vika ner sig. Jag vet inte om det beror på ålder och hårda vindar eller om det är bävrarna som varit i farten. Dom låg för långt bort från skoterspåret för att jag skulle kunna ta mig dit och kolla. 


Sommartid är här mycket blött och björkarna för en ojämn kamp för att överleva. Jag förstår inte att dom ens ids försöka för det är dömt att misslyckas. Bakom stammarna skymtar byn på andra sidan Sörträsket.


En annan kämpe är sälgen. Risig och nertyngd av snön blir den till ett ovårdat trassel och är inte särskilt populär bland människorna. Däremot säkert uppskattad av älg, rådjur, harar och fåglar. På den tiden jag hade bin höll jag koll på sälgen som utgjorde den första maten för bina på våren. Man kan redan nu se hur topparna börjat bli orangefärgade och några videkissar går också att hitta om läget är gynnsamt.


När vissa faller för vind och åldersstreck är det andra som tar vid.



6 kommentarer:

  1. Det var som väldans vad poetiskt och vackert du beskriver din skog i ord och bild.
    Visst är skogen ett härligt ställe att vara på, men jag blir så lessen när alla fina stigar man hittat plötsligt försvunnit och blivit hyggen i stället.
    Kram/Kicki

    SvaraRadera
  2. Vilket fint inlägg med många kloka tankar!!

    ÅM - åländska mästerskap - i barkbåtsbygge brukade det ännu så sent som 2012 vara i alla fall, i samband med Sjödagarna på Åland :o)

    SvaraRadera
  3. Det var ett fint inlägg om vår kära skog man är så glad över att den finns att tillgå att vandra i och ett bra ställe att få extra energi ifrån.

    SvaraRadera
  4. Känner precis som du inför skogens fantastiska förmåga att förändra vår sinnesstämning!

    Varm kram!

    SvaraRadera
  5. Intressant inlägg med illustrativa bilder Cici. Som vanligt blir jag uppslukad av ditt berättande och det känns som om jag gick bredvid och fick ta del av dina tankar. Vill också tacka för en givande fotorunda, håller med om att det var absolut våra diskussioner som gav mest.Ser fram emot nästa gång vi ska ut och vandra med våra kameror.
    Ha det så gott.
    M

    SvaraRadera
  6. Väldigt fint beskriven kärlek till naturen och vackra bilder dessutom! Tack!

    SvaraRadera