En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 4 september 2014

Om just ingenting

Jag känner att det är hög tid att skriva ett inlägg på denna, nu för tiden, torftiga blogg. Om inte annat, så för att lugna eventuella oroliga följare, de få som finns kvar sedan latmasken angripit mig.


Vad finns det då att berätta om? Ja, det är väl det som är frågan, och anledningen till tystnaden här på Byrackan. Livet har sin gilla gång, inga sensationer, inga katastrofer, bara sånt där vanligt liv som jag redan har skrivit om hur många gånger som helst. Sommaren går mot sitt slut och stjärnorna har återkommit på vår natthimmel, om än bara för några timmar. 


Att sommaren har varit så där lite extra är ju inte heller någon nyhet, den har väl varit så över hela landet. Lite för varmt i min smak men de flesta har uppskattat den höga temperaturen och solens ihärdiga lysande.  Nu är blomstertiden så gott som slut, men i dess ställe har svamp- och bärentusiaster gyllene tider. Aldrig har jag sett så många och så fina bär på hallonbuskarna, vinbär finns i överflöd och mina äppelträd, som i fjol inte behagade bära ett endaste äpple, dignar nu av frukter. Till och med mitt lilla björnbärssnår bjuder på nya svarta delikatesser varje dag.


Elva lite blåbär har hamnat i min frys så här långt, men mer ska dit, för det går åt en  hel del av den sorten här i stugan. Nästan varje lunch äter vi fil med bland annat upptinade blåbär i. Lite soppar av varierande slag har också stoppats in i frysen, men lingonen är fortfarande oplockade. Dom är lättast att ta när blåbärsbladen har ramlat av, så dom får vänta ett tag till.

Ute i hagarna går fortfarande Mamma Mu och hennes kompisar, men jag antar att det snart är dags för dom att dra sig hemmåt. Utmed skogsvägarna sitter älgjägarna med sina gevär i knät, beredda på att kommunikationsradion ska meddela att en älg är på väg åt deras håll. Jag är inte så förtjust i att man sitter skjutklar vid vägkanterna och jag undrar om dom skulle se mig  och min bil om en älg dyker upp samtidigt som jag passerar.

Det här är varken jag eller Skogens Konung utan Mamma Mu.

Lite halvvissen känner jag mig och det tackar jag mina barnbarn för, dom som (troligen) delat med sig av sina förkylningar. Trots det har jag under veckan deltagit i höstterminens första vattengympapass, gjort en bussutflykt (som jag ska berätta om i nästa inlägg) och bilat fram och åter till Lycksele för en försenad uppvaktning av Äldresonen som fyllt år. 


Nu ska jag försöka skärpa mig och skriva nästa inlägg redan i morgon. Till dess, ha det så bra, ni som fortfarande hittar hit!



3 kommentarer:

  1. Kul läsning om just ingenting!! Och som vanligt fina bilder hos dig.
    Tänk att det växer björnbär så långt norrut! Jag har haft förmånen att frossa i dessa
    delikatesser i Frankrike. Växte vilt längs vägen till "vårt" hus.
    Gillar porträttet på Mamma Mu. Kor är härliga varelser. Koola....

    SvaraRadera
  2. Imponeras av att du kan underhålla så här om ett så innehållslöst tema. Skicklig är du med både penna och kamera. Fin uppvärmning inför höstens bloggande.
    Så godmodig den ser ut kossan.
    Vi hörs.
    M

    SvaraRadera
  3. Det blev ju en hel del om "ingenting". Fina hallon, jag saknar dom verkligen. Fick endast ett par liter från egna häcken (som åts upp omgående), skogshallon blev det inga alls. Kanske fanns dom, men den perioden var det alldeles för varmt att ställa sig på ett hallonfall så jag blev utan.
    Blåbär ska jag också plocka mer. Och jag är glad att svampen kommit.
    Jag fortsätter att "titta in" här även när inläggen lyser med sin frånvaro.
    Kram

    SvaraRadera