En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

söndag 2 november 2014

Isbiten


Halloween och Allhelgona har passerat.

Hela veckan före helgen har P1 haft program om döden i sin tablå, varje dag. Även mina tankar har, av en vissa anledningar, kretsat runt det här med döden. Faktiskt är det så, att det finns allt oftare i mina tankar. Det är kanske naturligt, eftersom det ögonblicket närmar sig alltmer ju äldre man blir. När jag var ung var jag i det närmaste odödlig, vilket troligen gäller för de flesta unga. När jag fick barn blev jag lite mera om och kring mig, och då menar jag inte sånt som utseende och popularitet, utan att man måste vara rädd om sig för att ens barn inte skulle förlora sin mamma. Det var dock inget som direkt tyngde mig, döden var fortfarande något som fanns långt, långt där borta.


Jag var ganska ung då min pappa dog, bara 24, men kvinnorna i min släkt har i flera generationer fått lära sig att klara sig själva och vi tre systrar tyckte nog att föräldrarna var ganska till åren. När vi i dag tänker tillbaka på den tiden, konstaterar vi , med ganska stor förvåning, att föräldrarna ännu inte hunnit passera 50, en ålder som för oss i dag är rena ungdomen. Livsperspektivet ändras verkligen beroende på hur gammal man själv är.


Genom åren har sedan mamma, släkt och vänner försvunnit, ibland beroende på faktisk hög ålder, ibland beroende på hastig påkommen sjukdom. Med det arbete jag haft inom hemtjänsten, har jag också varit med om att många av de vårdtagare jag varit hos, har avlidit. Hur många vågar jag knappt räkna efter. Ibland har jag varit mera berörd, ibland mindre, men livet och jobbet har gott vidare. 


Nu har jag hunnit till den åldern då de i min egen ålder troppar av. Det är svårt att acceptera. Värst är det emellertid när personer i ännu yngre ålder drabbas av döden. Det är så fel, så otänkbart och jag vill protestera mot det som sker. Det är då jag kan förstå att det måste vara en tröst att vara religiös, att vara övertygad om att man lite senare kommer att träffas igen, i en himmel av något slag. Nu är jag inte det utan är övertygad om att när livet här på jorden är slut, så är det slut. För mig finns varken gudar eller himlar med gröna ängar. Däremot finns personerna i mitt minne, så länge det är någorlunda klart. 

Om två år är jag lika gammal som då min mamma dog, i en cancer som upptäcktes ett halvår tidigare. Min mormor dog då  hon bara var 66, efter många år med tuberkulos, min mormors mor dog i cancer 66 år gammal, och hennes mamma i sin tur blev 76. Men min mormors mormors mor blev hela 89 år och dog av ålderdom, som det står i papperna. Med lite tur kanske jag brås på henne, Birgitta, Kristina Persdotter, född i Almunge och död i Alsike 1896, och då finns det några år kvar för mig att ta vara på. 

För jag har absolut inte tid att bosätta mig på kyrkogården nu. Tänk alla gånger jag måste ställa upp som barnvakt åt barnbarnen, alla kramar jag ännu inte fått av dom och de egna barnen, alla teckningar jag ännu inte fått ta emot för att sätta på kylskåpsdörren. Nej, det går inte för sig. Jag tror att jag bestämmer mig här och nu, att jag ska bli 100 år, minst.


Och tiden den fortsätter, kylan kommer och går, isarna på sjöarna likaså. Natten till i går hade vi 12 grader kallt och träsken som blev isfria tidigare i veckan, har nu fått ett nytt lätt snötäckt istäcke. Isflaken som låg invid stranden och spelade så vackert när det klirrade mot varandra i blåsten, har ersatts av en porös is. Den klara genomskinliga isen med sina fastfrusna växtdelar är nu dold av det tunna snötäcket som kommit natten till i dag. Och termometern har åter stigit över nollstrecket. Ingen ordning på allting - som det brukar vara den här tiden på året.



3 kommentarer:

  1. Så fint du skriver om livet och döden. Med vackra bilder därtill.
    Visst är det så att man tänker oftare på det nu än förr (av naturliga skäl)
    Jag hoppas att jag brås på min mamma, hon var pigg och klar i huvudet in i det sista, hon blev 95 år, två av hennes systrar blev 96 och 91, en är fortfarande i liver, hon fyllde 100 år i somras.
    Kram!
    PS
    Vi måste leta reda på varandra på utställningen i Stockholm
    DS

    SvaraRadera
  2. Visst är det så att man funderar mer och mer på det som komma skall.
    Än mer viktigt känns det att ta vara på det vi har. Här och nu. Inte skjuta
    upp till senare utan göra det som känns viktigt och roligt. Leva livet medan vi kan!
    Härliga bilder - naturens egna fantastiska konstverk!

    SvaraRadera
  3. Vackra ord och bilder.... Varm kram!

    SvaraRadera