En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

lördag 8 november 2014

Ut i dimman

Vaknar vid sextiden, tittar ut genom fönstret och konstaterar att det inte ser särskilt kul ut därute. Tät, gråtung dimma, knappt att man ser grannhuset. Det är lika bra att krypa ner under täcket igen.

Vid åtta kliver jag i alla fall upp, om inte annat så för att hundarna vill ha mat. Och när jag hunnit så pass långt, hundarna och jag själv har ätit frukost och jag har bläddrat igenom Norran, så står vovvarna där och stampar och vill ut. Jag vet att Cilla har extra bråttom, för i går kväll gjorde hon inte mycket under kvällspromenaden. Det är isarna som spökar för henne, hon avskyr när dom sjunger, dånar och knäpper och tror att det är henne dom är ute efter. Helen bryr sig inte det minsta.


Det är helt vindstilla ute, ja stilla på alla sätt. Inga bilar, inga människor och inte ens några fåglar. Luften är så fuktig att man kan känna det som att det nästan är nederbörd av något slag, troligen snö, för det är 3 minusgrader. För säkerhets skull tar jag kameran med mig, man vet aldrig vad man kan hitta. Jag kommer inte längre än till staketet innan det är dags för den första bilden. Nästan allt är beklätt med rimfrost, långa härliga isfransar överallt.


Det är sådana här till synes ogästvänliga dagar som man ska gå ut med kameran. Överallt finns det motiv. Att dagen aldrig kommer att bli ljus spelar ingen roll, det är så vackert ändå. 


Och minsann är det inte något som rör på sig där borta på Mullbergsvägen. En bil, bäst att kalla in hundarna. Det är väl några älgjägare på väg hem efter morgonpasset.


Ibland kan det vid sådana här tillfällen kännas som att alla människor har övergivit platsen, att det hänt något som gjort att dom försvunnit och nu är det bara jag och hundarna kvar. 


Då passar det ju bra att två av barnen och deras familjer snart ska komma på besök och fira sin far/farfar/morfar. Visserligen en dag tidigare än vad almanackan säger, men det har ju ingen betydelse. Antagligen vill åtminstone några av dom har middag innan dom åker hem, så det är dags att dra sig hemåt och sätta igång arbetet vid spisen.


Vi tar genvägen över lägdan så slipper jag koppla upp hundarna.


Hem ljuva hem! Ganska skönt ändå att det inte är så mycket snö ännu, att man fortfarande kan gå obehindrat överallt.



Och är det så att barnbarnen får för sig att dom vill använda gungorna så får dom nog ta en borste och sopa av rimfrosten först, annars blir det det halkigt. 

Rödbetssoppan står färdig på spisen och mina händer ser förskräckliga ut. Dom måste jag försöka snygga till innan folket kommer. Hoppas att dom kommer ihåg att köpa med sig en tårta, för det har jag inte bakat någon.


5 kommentarer:

  1. Trots dimman och det gråa, så har du fått till fina bilder.
    Jag är dålig på att ta med kameran när det är kallt. Det blir ju så himla kallt om fingrarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var inte särskilt kallt i dag, bara 3 grader och ingen blåst, så i dag var inte kalla fingrar något problem. Ett tips kan vara att ha torgvantar under tumvantarna, då hinner man inte stelna till så mycket.

      Radera
  2. Fint som vanligt,rödbetor ger mycket färg.Nov är mörk å trist lite lite snö vore bra så får vi mera ljus.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst lyser snön upp, det är bara lite tråkigt när vädret inte kan bestämma sig, för det där slasket när termometern hoppar mellan plus och minus är ingen höjdare. Ishalka ser jag helst att jag slipper. Rödbetssoppan blev god men fick inga pluspoäng av barnbarnen. Det är kanske mera en vuxenrätt.

      Radera
  3. Jättefina bilder Cici. Jag får en känsla av att tiden frusits.
    Kanske något att fundera på att konvertera till sv.
    Hoppas allt är bra och ha det så gott.
    M

    SvaraRadera