En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

onsdag 10 december 2014

Tillfälligt uppbrott

 
Det blir svårare och svårare att ge sig ut på resa. För mig alltså. Flera dagar innan jag ens hunnit packa min resväska tänker jag på hur skönt det ska bli att få komma hem igen. Ska det verkligen vara på det viset? Ska man få pirr i magen bara av att köra in till stan? Nu har jag gång på gång försökt att se framför mig hur Helen och jag ska klara av tågresan nertill Stockholm, att sitta på ett tågsäte från halv tio på kvällen till tjugo över nio på morgonen. Om tåget håller tidtabellen, vill säga. 

Hur ska min rygg klara av det och hur ska Helen klara av det? Vad händer om hon blir kissnödig under resan, kan jag ta med henne ut på  toan då och bre ut papper på golvet? Det känns inte som om det är så lockande att ge sig ut i nattmörkret vid någon station precis. Dessutom brukar inte tåget stå så länge någonstans utom mitt på linjen på något dubbelspår för att invänta mötande tåg och där kan man ju inte gå av



Kanske är det lite dumt av mig att släpa med mig Helen så här, särskilt som hon antagligen inte har något att hämta på utställningen. Jag kommer ju tycka att det är roligt att träffa folk och hundar, de flesta för första gången i levande livet, men om Helen tycker att det är så kul, tvivlar jag på.


Det kanske är vintermörkret som får mig att känna mig ungefär som den här grästuvan, vissen och hängig. Dessutom har jag haft flera nätter nu då jag somnat snabbt och så vaknat lika fort igen, för att sedan vara vaken större delen av natten. Det gör ju inte att jag känner mig piggare på  dagen precis. 

Nej, nu får det vara färdigklagat och jag får börja ta itu med packningen i stället. Den är klar på papperet, men väskan gapar tom än så länge, förutom en liten ihopfällbar stol som just precis gick ner. Det gäller att ha något att sitta på under en lång utställningsdag. Helens bur är också rengjord och ihopfälld, och jag tror att jag ska kunna sätta fast den på resväskan så att det inte blir så många kollin att böka med, eftersom jag räknar med att bära Helen på ena armen när jag ska på och av tåget. Alle grejor till henne har jag i kånken och kanske ska jag pula ner en termos och ett par mackor där också, till frukost. Det borde gå.  Efter sista rastningen i kväll ska jag bada henne. 


I dag har maken och jag varit på PRO-möte i Fällfors. Där bjöds på risgrynsgröt och skinksmörgås med tillbehör och kaffe och kaka. Det var riktigt gott. Som vanligt såldes det lotter från en sån där lottring, fyra för en tjuga, och maken vann på två av sina fyra lotter och jag på en av mina! Det var ovanligt och resulterade i en glöggflaska, en pepparkaksburk och en stor mörkchokladkaka. Det är nästan så att man har julgodiset klart.

Trots ruelsen inför resan så ska det bli väldigt kul att få bo hos min stockholmssyster och umgås med henne, förhoppningsvis också hälsa på en systerdotter och hennes ettåring (som inte var född i fjol då jag var där nere). På måndagen ska jag stråla samman med fyra skolkamrater på restaurang Under Kastanjen. Dom har ett rum dit man får ta med sig sin hund och där har jag bokat plats åt oss klockan 14.00. 

Ja oj så mycket trevligt jag har att se fram emot! 

Mot väskan och packningen!



3 kommentarer:

  1. Det hör nog till åldern å mörkret att man helst vill vara hemma där det är lugnt.Det är jobbigt att bara måsta till stan tycker jag.trevlig resa.

    SvaraRadera
  2. Ha det nu så skoj och koppla av och njut av din och Helens utflykt!!
    Det blir säker hur bra som helst!
    Du ska se att tågpersonalen vet hur det är när man är hund och kissnödig....
    Konstigt vore det väl om man inte tycker det är en hit att komma hem!!

    SvaraRadera
  3. Önskar dig och Helen en bra resa och härliga upplevelser med när och kära.
    Monica

    SvaraRadera