En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 8 januari 2015

Januari 8


Att bli brydd då det säger "Hej" i skogen, fastän inte en människa syns till, är nog förståeligt. Att inte bli det minsta rädd då en kamouflageklädd man med gevär kliver fram ur ett buskage, kan nog för många vara svårare att förstå, men är något jag är tacksam för. Det är ett bevis för att jag känner mig fullständigt trygg i min omgivning, att jag tar för givet att det är jägare i farten och inget jag behöver oroa mig för.

För övrigt har det snöat hela dagen och K har haft snöskottning på schemat. Snöslungan har kommit till användning och lär få jobba lite till i kväll efter plogbilens framfart genom byn. Också något att vara tacksam för, att vägarna plogas relativt snabbt. Vägen genom byn är ofta mera välplogad än gatorna i stan.




4 kommentarer:

  1. Ser att ni har samma sysselsättning som vi.
    Fast vi har ingen traktor - till äkta hälftens förtret.
    Just nu är jag tacksam att bo i Sverige/Boden.
    På andra sidan kölen väntade man in nästa regn
    istället för att ploga - eller sanda - gator och trottoarer.
    Där var det kaos när det snöade!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej usch, kallregn är inget att längta efter, särskilt inte när man har hundar. Stackars herrn som inte har någon traktor, denna karlakarlarnas statuspryl! Å andra sidan kanske han kan backa med släp, vilket inte alla kan. :)

      Radera
  2. Nog skulle jag blivit fundersam i alla fall om någon, som jag dessutom inte såg, skulle börja prata med mig i skogen.
    Bra att du inte är så lättskrämd.
    Jag har läst ikapp nu om barnbarnen m.m.
    Vilka fina vinterbilder du har.

    SvaraRadera
  3. Det är klart att man börjar fundera på hur det är ställt när man hör röster där ingen finns, men det har aldrig fallit mig in att bli rädd då jag möter beväpnade personer här. På andra platser kanske jag skulle reagera annorlunda.

    SvaraRadera