En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

onsdag 11 februari 2015

Februari 11


I går morse steg solen upp över trädtopparna och utlovade en vacker dag. Ovanligt varm för att vara februari, plus åtta grader. Snötäcket krympte hastigt ihop och bitvargen körde genom byn så att modden på vägen skrapades bort och plogkanterna knuffades bort från vägkanterna. På vägen från vattengympan sa vi just att tänk vad solen har stigit högt upp på himlen med ens. Livet kändes allmänt behagligt och jag serverade minisemlor till kaffet här hemma.

I går sken solen in genom svägerskans köksfönster och jag är säker på att hon njöt av det, även om hon var trött och sliten. Några timmar senare fanns hon inte längre i livet. 

Min sista svägerska är borta. Vår granne och vän finns inte längre. Aldrig mer ska vi följas till vattengympan eller ta en fika tillsammans. Hon var min sista svägerska av de tre jag haft. Vanja och Birger, Regina och Valder, Eva och Helge - alla är dom nu borta och Kalle och jag är de enda på den Lindgrenska grenen som är kvar av den generationen. Det känns konstigt, vi har alltid varit sladdarna, de yngre som stödde oss på de äldre. Nu är det Kalle och jag som är äldsta paret, och vi ska föreställa de gamla och kloka som stöttar den yngre generationerna. 

Livet kan göra tvära kast ibland och fastän man vet att det är så, blir man ordentligt omskakad när det väl händer. Just nu känns det lite som om livet går i slow motion, det känns lite allmänt motigt och vi tänker mycket på vår svägerska och hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn. 



7 kommentarer:

  1. Då och då och numera ganska ofta blir vi påminda om livets förgänglighet. För oss som är kvar går ju livet vidare fastän annorlunda. Att sedan vara den generation som står på tur är ju en situation man har att förhålla sig till. Nej, det är sant, även om man vet att någon är på väg att lämna livet är verkligheten när det händer så omtumlande och ofattbar. Kram från Ingbritt

    SvaraRadera
  2. Ingabritt ska det ju va!

    SvaraRadera
  3. Så vemodigt och sorgligt. Vi vill ju inte att livet ska förändras nånsin men det gör ju det, det oundvikliga inträffar och tillvaron blir sig inte riktigt lik.

    SvaraRadera
  4. Livet vänds verkligen upp-och-ner ibland. Omtumlad och
    omskakad blir man av insikten. Varm kram

    SvaraRadera
  5. Beklagar verkligen Cicci. Tror också att det vackra ljuset nådde henne.
    Ta väl hand om dig!
    Krmar från
    Monica

    SvaraRadera
  6. Visst är det sorgligt när det händer, men det är ju så det är. Ju äldre man själv blir dessdå fler av ens äldre närmaste släktingar och även vänner och bekanta, försvinner.
    Min mamma, som blev 95, hade en jättepacke av urklippta dödsannonser, som hon sparade.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Ja snabbt kan livet förändras när man minst anar, vi är ju den generation som tår på tur.
    Tråkigt när det händer de nära å kära.

    SvaraRadera