En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

fredag 8 maj 2015

Maj 8


Ibland behöver man inte ens lämna tomten för att hitta något utöver det vanliga. I förrgår gick det plötsligt två rådjur och betade på lägdan nedanför vår gård. Det är första gången jag ser rådjur gå här på dagtid. Spår har jag sett och förstått att dom ibland rört sig i närheten. När vi bodde i Hallunda fick man nästan be rådjuren att flytta på sig, fast man kom med både hund och barnvagn, här är dom mycket skyggare. Jag kopplade hundarna när vi skulle lämna tomten, eftersom Cilla alltid ska springa som en tok (och skälla samtidigt - på ingenting). När vi kom närmare vände rådjuren snabbt och man såg bara de vita stjärtlapparna som försvann in i skogen, men straxt efteråt såg jag dom på en lägda bara en bit bort. Då släppte jag hundarna och Cilla såg lite brydd ut då hon kände vittringen av dom, men var inte intresserad någon lång stund.


Det här tror jag kan vara svårt att se vad det är, men det är mossa som "blommar". Som ett litet hav av små eldslågor, när man la sig ner på backen och studerade dom på nära håll.


Nu har stenmurklorna börjat titta upp med sina rynkiga trynen, väldigt roliga att fota och titta på, men jag låter dom stå orörda. Giftsvampar är inget jag serverar mig själv eller andra, hur goda dom än må smaka, och riskerar inte hälsan i onödan. Svampexperterna avråder å det bestämdaste att plocka och äta av dom.


Och vips, så stod det en stenget där! Vid närmare beskådande så var det bara Cilla som sin vana trogen klättrar upp på varenda större sten hon hittar. Jag tränade henne med stenar i skogen på den tiden vi gick agilitykurs. Det var när hon var unghund och eftersom hon fick godis i belöning då, har hon fortsatt med denna övning. Det kan bli lite tjatigt att ha en hund som hoppar upp på varenda sten och sen står där och tror att hon ska få en godis, så det får bli en kvarts Frolic någon gång då och då. Och alltid om jag tar fram kameran och fotar, får då står hon blick stilla tills jag säger att jag är klar.


Den här lilla skogspölen, går jag förbi när jag följer Mullbergsstigen och den har ofta hamnat på bild eftersom den har så fina färger, olika beroende på årstid. Lite snö ligger det fortfarande kvar på skuggiga ställen, ibland knädjupt och det blir lagom mysigt med blötsnö i stövlarna. Värmen vi har haft de senaste dagarna har dock tagit hårt på det vita  och fläckarna blir allt mindre. Lite förargligt i går, då maken vid lunch upplyste mig om att han på morgonen sett björnspår i snön, på vägen upp mot Hundtjärn. Innan vi kommit oss dit var spåren alldeles utfrätta och kunde vara vad som helst. Men maken bedyrade att dom hade varit väldigt tydliga, han hade kunnat räkna klorna. Nu blir det till att börja sjunga och vissla igen när man tar skogspromenaderna.




2 kommentarer:

  1. Rådjuren tar sig alltmer norrut. Hörde att de finns t o m i Kvikkjokk numera.
    Trevliga djur om dom håller sig borta från trädgårdarna. Men mindre skoj att
    de är värddjur för fästingarna.
    Mossan är riktigt vacker! Vilket mönster du fångat!
    Gillar ju murklor - men håller med, det finns icke giftiga svampar som man kan välja istället. Eller äta ett fåtal gånger per år efter två 10 min avkok....
    Klart att Cilla måste få godis när hon poserar så vackert!
    Vacker plats det där vid tjärnen. Förstår nallarna.... :-)

    SvaraRadera
  2. Fina bilder som vanligt och jag njuter, speciellt av den blommande mossan som jag aldrig kunnat gissa vad det var om jag inte fått en förklaring.
    Vi har haft dåligt med rådjur de senaste åren, men nu börjar vi se några igen, vilket är kul.
    Cilla är duktig och står still så du får fina bilder och det är värt en godisbit.
    Jag har aldrig ätit murklor och plockar inte heller dem efter rapporterna.
    Fy för björnspår. Det måste vara lite otäckt att gå i skogarna när man vet att björnar finns i närheten. Vi har vildsvin och det är inte heller så kul.

    SvaraRadera